Ciklider - Tanganyika - Substratruvare

Ciklider - Tanganyika - Substratruvare

Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman


TANGANYIKACIKLIDER - Substratruvare

Först kommer en allmän del om Tanganyikasjön och dess ciklider, därefter kommer en beskrivning av gruppen "Substratruvare".
Vi har delat in beskrivningen av gruppen "Substratruvare" i två olika avdelningar.

Julidochromis och Boulengerochromis.
Snäckskalslekare och Lamprologus.

Allmän beskrivning

Allmän beskrivning av Tanganyikasjön, dess ciklider och hur dessa skall skötas

Tanganyikasjön, som ligger i östra Afrika, är världens sjätte största sjö. Den omges av 4 olika länder - Zambia längst ner i syd, större delen av västkusten tillhör Zaire, större delen av den östra kusten tillhör Tanzania och en relativt kort sträcka längst upp i nordost tillhör Burundi. Denna jättelika sjö (ca 600 km lång och upp till 75 km bred) är också extremt djup, 1470 meter, vilket gör den till världens näst djupaste sjö.

Sjöns kust består av tre olika huvudtyper. Den största delen utgörs av klippkust, medan större delen av resterande områden består av sandstränder. Den tredje typen återfinns vid flodmynningar och består av sumpiga områden med vass. Det ständiga växlandet mellan långsamt sluttande sand- eller dystränder och klippkuster har spelat och spelar fortfarande en viktig roll för ciklidernas artbildning. De flesta ciklidarter lever i klippområdet där deras huvudsakliga födokälla är den algmatta som växer på klipporna. Detta gör att en art som lever vid ett visst klippområde inte beger sig ut över öppet vatten i sandområdet, eftersom de inte finner någon föda där. Under årtusendenas lopp har det därför, vid varje klippområde i sjön, utvecklats ett antal olika arter som bara finns just där och inte någon annanstans i sjön. Detta är anledningen till att det finns så många olika arter i Tanganyikasjön.

Ur akvaristernas synvinkel är som vi nämnt klippkusten den intressantaste delen, eftersom de flesta av de arter som hålls i akvarier lever här (mest ciklider, men också några malar). Mer än 200 olika ciklidarter och mängder av olika färgformer av dessa har exporterats till akvariehobbyn och idag odlas de allra flesta av dem. Liksom i Malawisjön är de flesta av Tanganyikasjöns ciklider endemiska (finns bara på en plats).


Vattnet i ett Tanganyika-akvarium skall ha ett högt pH. I detta akvarium går det bl.a. Cyphotilapia frontosa och Neolamprologus sexfasciatus.

Tanganyikasjöns vatten är alkaliskt (pH 8.6-9.2) och därför måste akvarievattnet ha ett pH på minst 7.5, helst över 8.0 (för ytterligare information gå in under rubriken "Akvarievatten" i huvudkolumnen till vänster). Vattentemperaturen skall ligga mellan 24-26°C. Sjöns vatten är mycket klart och de övre 40 metrarna är mycket syrerika och det är också i detta område som nästintill alla av de tanganyikaciklider som vi har i våra akvarier har sin naturliga miljö. Därför är akvarievattnets syrehalt oerhört viktig. Detta innebär att man måste vara noga med vattenbyten (ca. 30% per vecka) och ha kraftfulla pumpar (med en omsättning på minst 3 gånger akvariets volym per timma).


Även om det inte finns så mycket växter i Tanganyikasjön, kan man mycket väl ha t.ex. javaormbunkar i ett tanganyika-akvarium. Fotot visar en välväxt Microsorum pteropus "Windeløv" som plockats upp ur akvariet för att visa hur stor den är.

I sjön finns det bara några få växtarter, men det är möjligt att ha växter som Vallisneria, Anubias, Crinum, Microsorum och Cerathophyllum ihop med tanganyikaciklider. De växter som finns i sjön återfinns i regel enbart i dyområdena och någon gång i sandområdena, dock aldrig vid klippkusten. Ett biotopriktigt tanganyikaakvarium skall därför inte innehålla växter. Oftast har man inte heller växter i ett tanganyikaakvarium, utan det inreds med hjälp av stora stenar och/eller en klippbakgrund som ger gömställen för yngel och där hanarna kan hålla ett revir. Vill man ändå ha växter bör man tänka på att många tanganyikaciklider gräver en hel del, vilket innebär att växterna åker med. Växterna måste därför förankras väl vid något sten etc. för att inte flyta upp. Däremot är ytterst få tanganyikaciklider rena växtätare. Några exempel på växtätare är Limnotilapia dardenni, Tylochromis polylepis och Oreochromis tanganicae, men inte någon av dessa är vanlig som akvariefisk.


Limnotilapia dardenni är en växtätande tanganyikaciklid. Denna fisk och övriga växtätande tanganyikaciklider är emellertid inte speciellt vanliga som akvariefiskar.

I Tanganyikasjön finns det såväl munruvande som substratruvande ciklider. De munruvande arterna skall hållas i stora akvarier (minst 150 cm långa) med ett relativt stort antal av varje sort (ca. 10-15 st) samt gärna med fler honor än hanar. Några av de substratruvande arterna kan antingen hållas parvis eller i små grupper i relativt små akvarier (från 60 L och uppåt). Det är dock svårt att se skillnad på honor och hanar och därför är det bättre att köpa en liten grupp (4-6 st) ungfiskar och låta dem växa upp tillsammans.


Den populäraste ciklid-gruppen i Tanganyikasjön är utan tvekan Tropheus. Fotot visar en Tropheus sp. "red", Kachese.

De flesta tanganyikaciklider äter den mat de erbjuds, men det innebär inte att deras tarmsystem är anpassat till allt slags foder. Att de äter allt, innebär självklart inte att man kan mata dem med vilket foder som helst, snarare tvärtom. T.ex. är de populära Tropheus-arterna mycket känsliga för felaktig kost. Därför skall man enbart mata dem med ett foder som är sammansatt på ett sådant sätt att det så mycket som möjligt liknar deras naturliga kost. Idag finns det bra flingfoder och pellets (som inte innehåller animaliska fetter) med ett stort vegetabiliskt innehåll. Man kan också ge de flesta tanganyikaciklider små kräftdjur som mysis, cyclops och krill. Däremot är inte röda mygglarver ett lämpligt foder för tanganyikaciklider. För ytterligare information gå in under rubriken "Foder" i huvudkolumnen till vänster. Dessutom hittar du ytterligare information om lämpligt foder vid beskrivningen av de olika fiskgrupperna.

 

 

Julidochromis och Boulengerochromis

Julidochromis-gruppen

Denna grupp består av små långsträckta ciklider, som man bäst håller parvis. De släkten vi placerat i denna grupp är Chalinochromis, Julidochromis, Telmatochromis (T. vittatus "shell" är placerad i gruppen med snäckskalslekare).


Telmatochromis brichardi trivs bäst om man håller dem i en liten grupp med 5-6 exemplar.

De flesta arter som ingår i denna grupp är parlevande i sin naturliga miljö. Ett undantag är släktet Telmatochromis där de flesta arter lever i små grupper. I naturen lever samtliga nära klippor som ger dem skydd.

Även i akvarium håller man arterna i släktena Chalinochromis och Julidochromis bäst parvis. Även de flesta Telmatochromis går bäst parvis, men T. bifrenatus, T. brichardi kan även hållas i små grupper med 5-6 individer. De flesta av dem är fredliga (undantag för T. dhonti, även T. temporalis är något aggressiv) och kan därför hållas antingen i ett mixat större tanganyikaakvarium eller bara ett par i ett litet akvarium. Lämplig akvariestorlek varierar för de olika arterna, titta i respektive artbeskrivning. Dessvärre är det inte så lätt att skilja ut en hane och en hona för att kunna placera dem parvis i akvarium. Det bästa man kan göra är att köpa en mindre yngelgrupp (5-6 st) som får växa upp ihop och para ut sig. När de börjar para ut sig kommer en efter en av fiskarna att jagas bort (om inte akvariet är väldigt stort). En bortjagad fisk ställer sig ofta högt uppe i ett hörn av akvariet och är lätt att fångas upp och placeras i ett annat akvarium. Om man inte gör detta kommer den att jagas ihjäl. En efter en jagas fiskarna bort, tills ett par återstår.


Svarta masken (Chalinochromis brichardi) är en lättskött och vacker parbildande substratruvare.

Ett lämpligt akvarium bör innehålla rikligt med gömställen som man kan skapa med hjälp av stenar. Telmatochromis bifrenatus och T. brichardi vill ha tomma snäckskal (se snäckskalslekar-gruppen) som skydd, åtminstone tills de blivit så stora att de inte kommer in i snäckorna.

Arterna som ingår i denna grupp är i huvudsak rovfiskar och lever på allt ifrån små sniglar, små ryggradslösa djur till rom från större fiskar. Telmatochromis temporalis äter även alger. Deras huvudfoder i akvarium skall utgöras av fruset eller levande foder som cyclops och dafnier. De större av dem kan även ges mysis. Dessa foder kompletterat med ett flingfoder av hög kvalitet är fullt tillräckligt.


Julidochromis ornatus är en populär liten parbildande ciklid som kan hållas i ganska små akvarier. Den har två olika lekstrategier.

Samtliga arter som ingår i denna grupp är substratruvare vilket innebär att de leker i en trång grotta där rommen fästs i taket. I regel hjälper bägge föräldrarna till med att försvara sin avkomma. När väl ett par bildats bör man inte flytta om stenarna i akvariet eftersom de utgör revirgränser för såväl hanen som honan. Flyttas en sten uppstår nya revirstrider och paret kan splittras. Speciellt känsliga för detta är Julidochromis. De flesta Julidochromis har ett speciellt intressant lekbeteende eftersom de har två olika lekstrategier.

1/ ett lekpar producerar stora kullar (50-100 ägg) var femte till sjunde vecka.
2/ eller små kullar (5-20 ägg) varje vecka. De kan också växla mellan de olika lekstrategierna. De andra arterna i denna grupp leker mer traditionellt dvs enligt alternativ 1.

Av de flesta Julidochromis-arter finns det flera olika färgvarianter. Skillnaden är dock inte färgmässigt så stor mellan dessa.

Boulengerochromis-gruppen

Arten Boulengerochromis microlepis har fått bilda sin egen grupp eftersom den blir extremt stor samt har ett säreget lekbeteende.

Denna gigantiska fisk (ca. 70 cm) är en öppen substratruvare och producerar i sin naturliga miljö 5.000-12.000 ägg per lek. De är extremt yngelvårdande och lämnar i stort sett aldrig sin kull inte ens för att äta. Före leken har de sett till att äta upp sig rejält, efter att de väl lekt äter de i stort sett inte alls utan de försvarar sin kull tills de dör av utmattning. Detta dröjer dock väldigt länge och ynglen har då hunnit bli så stora att de klarar sig själva. Om kullen av någon anledning skulle försvinna (rovfisk-byte) den första tiden, leker de igen ända tills de kan dra upp en kull. Deras livsuppgift är alltså en kull med yngel.


Boulengerochromis microlepis leker bara en gång i sitt liv. Här vaktar honan sin kull på några tusen yngel.

I naturen lever dessa fiskar av små sandlevande ciklider och man bör därför helst mata dem med små levande fiskar i akvarium, kanske i kombination med större fryst foder.

Eftersom de blir så stora är de väldigt svåra att hålla i akvarium, men i ett akvarium som innehåller minst 1000 liter vatten kan man hålla en mindre grupp med ungfiskar. Att odla dem i akvarium är naturligtvis ännu svårare och bara en lyckad lek är känd. Denna lek ägde rum i Sverige.

Snäckskalslekare och Lamprologus

Prinsess-gruppen

Arterna i denna grupp hålls ofta parvis i ett blandat tanganyika-akvarium. Där håller de ett ganska stort revir. De kan också hållas i en mindre grupp. De arter som ingår i gruppen tillhör alla släktet Neolamprologus och gruppen har fått sitt namn efter Neolamprologus brichardi som brukar kallas "Prinsessan av Burundi". De arter som ingår i gruppen är Neolamprologus brichardi, N. buescheri, N. crassus, N. falcicula, N. gracilis, N. pulcher, N. olivaceus och N. savoryi.


Prinsessan av Burundi (Neolamprologus brichardi) lever i sin naturliga miljö i stim på flera tusen exemplar.

I sin naturliga miljö ser man i regel N.buescheri, N.falcicula och N.savoryi parvis och deras revir består av en liten grotta mellan stenar. Även de övriga arterna i gruppen försvarar ett revir, men dessa ligger så nära varandra att de verkar som om de lever i stim. Grupper med revirhävdande brichardi-typer kan innehålla flera hundra individer.

I akvarium kan man antingen hålla dessa arter parvis eller i en liten grupp (4-6 st). Om man väljer en liten grupp skall akvariet vara på minst 150 liter. Man skall aldrig blanda olika arter i denna grupp om de liknar varandra, eftersom det då finns risk för korsningar. De kan dock utan större problem hållas ihop med de flesta andra tanaganyikaciklider. Ett lämpligt akvarium måste innehålla många grottor (minst lika många som det finns revirhävdande fiskar). Grottor kan skapas med hjälp av stenar.


Daffodil (Neolamprologus pulcher från Kalambo) är en mycket lättlekt och populär prinsessvariant.

I naturen lever arterna i denna grupp av zooplankton och av mycket små ryggradslösa djur i biomattan. Lämpligt akvariefoder är därför fruset eller levande cyclops och artemia, man kan också använda ett flingfoder som komplementfoder.

De flesta arter som ingår i prinsess-gruppen är lättodlade substratruvare och de kan antingen odlas i ett större akvarium med flera fiskar eller i ett mindre akvarium för bara ett par. Det är svårt att se skillnad på könen, men man kan låta ett par para ut sig på samma sätt som angavs för Julidochromis-gruppen. Håller man N. brichardi i ett större akvarium ihop med flera fiskar, kan man studera deras intressanta yngelvårdnad. I den första kullen klarar sig ofta bara några stycken av ynglen, eftersom föräldrarna inte hinner skydda alla yngel mot rovfiskar. När paret sedan leker andra gången hjälper de kvarvarande ynglen från den första kullen till med att försvara sina yngre syskon. Till slut kan man få se yngel i flera olika storlekar hjälpa till med vaktandet. Ynglen jagas först bort när de själva blivit lekmogna. Kullstorlekarna varierar mellan 30-100 yngel hos alla arter i denna grupp, utom för N. buescheri som ger kullar på mellan 5 och 50 yngel. Den senare har två olika lekstrategier på samma sätt som Julidochromis, dvs de kan ge små kullar varannan vecka eller större kullar var sjätte till åttonde vecka.


Neolamprologus buescheri är en liten och trevlig prinsessvariant som dock inte är lika lättlekt som de andra. Den har också två olika lekstrategier.

Några av de arter som ingår i denna grupp förekommer i flera olika geografiska färgvarianter, detta gäller speciellt för N. brichardi. Färgerna varierar dock inte speciellt mycket.

Snäckskalslekare-gruppen

I denna grupp har vi placerat de arter som man i akvarium brukar odla med hjälp av tomma snäckskal. De kan delas in i två olika grupper

1/ de större - Altolamprologus calvus, A.compressiceps och Neolamprologus prochilus
2/ de mindre - Altolamprologus sp. "Sumbu", Lamprologus callipterus, L. kungweensis, L. ocellatus, L. ornatipinnis, L. signatus, Neolamprologus brevis, N. boulengeri, N. calliurus, N. meeli, N. multifasciatus, N. similis och Telmatochromis vittatus "shell".


Altolamprologus calvus leker i sin naturliga miljö i trånga sprickor mellan stenar. I akvarium ofta i lite större snäckskal. Ynglen växer mycket långsamt.

I sin naturliga miljö leker arterna i gruppen med de stora inte i snäckskal utan i trånga sprickor mellan stenar. Detta kan de göra eftersom de har en väldigt sammanpressad kropp. Oftast är hanen betydligt större än honorna och han kan inte heller pressa sig in i den trånga spricka de valt som lekplats. Arterna i denna grupp är rovfiskar och är specialiserade på att snappa åt sig små yngel och ryggradslösa djur i smala sprickor. Dessa arter hålls och odlas bäst parvis i ett akvarium där de hålls ihop med andra tanganyikaciklider.


Lamprologus callipterus-hanen är betydligt större än honan (honan syns i nederkanten till vänster) och kommer därför inte i snäckskalen.

Arterna i gruppen med de mindre använder i regel (några leker på andra sätt) tomma snäckskal som finns i deras naturliga miljö. Hos en del arter är hanarna betydligt större än honorna och kan inte ta sig in i snäckorna. Den största storleksskillnaden hittar man hos Lamprologus callipterus där hanen är gott och väl tre gånger så stor som honan. De flesta av arterna som ingår i denna grupp hålls i akvarium bäst parvis, men en del som N. multifasciatus, N. similis, N. calliurus, T. vittatus "shell", L. ocellatus och L. ornatipinnis håller man bäst i en liten grupp på 5-6 fiskar. I naturen lever de flesta av arterna i denna grupp av zooplankton och andra små ryggradslösa djur. A.sp."Sumbu" och L.callipterus-hanar äter också småfisk.


Lamprologus ocellatus är en liten och vacker snäckskalslekande ciklid.

Ett lämpligt akvarium för arterna i den senare gruppen skall innehålla rikligt med tomma snäckskal (minst 2 ggr antalet fiskar), gärna några stenar, samt ha fin sand (1-3 mm) som bottenmaterial. Snäckskalen används både som lekplats och som skydd. Det mest lämpliga snäckskalen är ganska naturligt, snäckan från Tanganyikasjön, Neothauma. Denna är dock svår att få tag på och man kan därför också använda skal från vinbergssnäckor (kan köpas i delikatessaffärer). Använd minst dubbelt så många snäckor som det finns snäckskalslekande fiskar.

Ett lämpligt akvarium för de större arterna skall inredas med stenar, gärna flata stenar (t.ex. skiffer) som staplas på varandra så att smala sprickor bildas. I dessa sprickor kan de leka. Som leksubstrat använder många också stora saltvattenssnäckor, snäckskal från Malawisjön som Lanistes nyassanus eller keramikgrottor med en trång ingång. Man bör tänka på två saker

1/ ingången måste vara så trång att enbart honan kommer in
2/ om man använder tomma snäckskal (speciellt saltvattenssnäckor) etc. finns det alltid en risk att honan kan fastna.


Altolamprologus compressiceps vars kroppsform mycket påminner om A. calvus har i regel en något högre kropp än den sistnämnda.

Eftersom samtliga arter i gruppen med snäckskalslekare är rovfiskar (en del äter både småfisk och små ryggradslösa djur, medan de flesta nöjer sig med det senare) är levande eller djupfryst cyclops, dafnier, artemia och mysis (för de större arterna) lämpliga foder. Torrfoder som flingor kan användas som komplement.

Ingen av arterna som ingår i denna grupp är speciellt svåra att hålla ihop med andra tanganyikaciklider, men självklart måste man tänka på att vissa av dem är mycket små och därför inte skall hållas ihop med stora rovfiskar.

Det brukar ta ganska länge innan man lyckas få lek av de större arterna, men när de väl börjat leka leker de ganska regelbundet. Efter att de lekt tar det mer än en vecka innan äggen kläckts (upp till 200 st per lek) och larverna har utvecklats tillräckligt för att kunna lämna sprickan eller snäckan. Man ser att leken har ägt rum genom att honan inte kommer fram ens när det är matdags. Ynglen växer mycket långsamt och de måste placeras i ett specialakvarium eftersom de annars riskerar att bli uppätna, t.o.m. av deras egen far.


Neolamprologus multifasciatus är en liten tuffing som hävdar sig bra även mot lite större fiskar.

De mindre arterna är oftast betydligt lättare att få till lek, förutsatt att det finns tillräckligt med snäckor. Kullarnas storlek varierar ganska mycket mellan de olika arterna. Hos några arter som. N. multifasciatus och N. similis brukar antalet yngel per lek variera mellan 8 och 15, medan kullarna hos de flesta av de övriga varierar mellan 20 och 50.

Många av de arter som förekommer i denna grupp som t.ex. A. calvus, A. compressiceps och L. ocellatus förekommer i flera olika geografiska färgvarianter.

Lamprologus-gruppen

Egentligen är det enda som arterna som ingår i denna grupp har gemensamt (förutom att de är substratruvare förstås) är att de en gång alla varit placerade i Lamprologus-släktet (en del är fortfarande kvar där) samt att de inte är med i prinsess- och snäckskalslekare-gruppen. De arter som finns med här är vissa Neolamprologus, Lepidiolamprologus och vissa Lamprologus.

I denna grupp ingår ett mycket stort antal ciklidarter som skiljer sig mycket från varandra, både vad gäller beteende och utseende. Det är därför svårt att dra så många allmänna slutsatser om hur dessa arter skall skötas. Mycket information hittar man dock på repektive arts artbeskrivning.


Apelsincikliden (Neolamprologus leleupi) är en av de vackraste tanganyikorna, men den är väldigt tuff och det är svårt att ha mer än ett par i ett akvarium.

Något allmänt kan dock sägas. Samtliga arter som ingår i denna grupp är rovfiskar och lever i sin naturliga miljö antingen av småfisk eller av små ryggradslösa djur. I akvarium skall de därför ges levande eller fruset foder som mysis, krill (stora arter), artemia, cyclops (de mindre arterna). De äter även torrfoder som flingor och detta kan ges som komplementfoder.

Arterna i Lamprologus-gruppen är visserligen aggressiva av sig, men aggressiviteten är i regel bara riktad mot individer av samma art. I regel går det därför bra att hålla dessa arter ihop med andra tanganyikaciklider i ett stort akvarium, förutsatt att man bara tar hänsyn till att en del av dem är fiskätare och därför kan äta upp små fiskar. Ett lämpligt akvarium måste innehålla mängder av gömställen som kan byggas upp med hjälp av stenar, gärna också finkornig sand (1-3 mm)som bottenmaterial eftersom många av dem tycker om att gräva. Akvariet måste också ha tättslutande täckglas eftersom jagade individer lätt kan hoppa ur akvariet. Tyvärr är de inte bara aggressiva hanar emellan, utan hanarnas aggressioner hos flera av arterna riktar sig också mot honan. Därför kan det vara svårt att hitta ett par som passar ihop. Hur aggressiva de är skiljer sig från art till art så titta därför på beskrivningen av respektive art. De fredligare av arterna kan hållas i relativt små akvarier som är minst 75 cm långt. Många av dem måste ha ett akvarium som är minst 125-150 cm.

De allra flesta av arterna odlar man parvis. Om man använder ett speciellt odlingsakvarium skall man släppa ner honan i akvariet några veckor innan man släpper ned hanen. Kullstorlekarna varierar oerhört mycket mellan de olika arterna.


Neolamprologus sexfasciatus-hanar som utkämpar en batalj om vem som skall vara kung i akvariet.