Marmorkräftan invaderar Sverige!

Marmorkräftan invaderar Sverige!

Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman


Text: Kjell Fohrman
Foto: Kjell Fohrman om ej annat anges.  

Denna artikel kan diskuteras i denna Zoopettråd.

Nja rubriken på artikeln är det kanske lite kvällstidningsstatus på - fakta är i alla fall att någon i början av november 2012 släppte någon ut ett antal exemplar av de s.k. marmorkräftan i en bäck i Sigtuna kommun. Myndigheterna fruktade att denna kräfta skulle kunna sprida sig till vår egen fauna eller att den skulle kunna sprida olika sjukdomar vidare till den naturliga populationen och därför kallade de samman till ett möte. Detta hölls i Sigtuna kommunhus den 19/12 2012 och det var ca. 15 deltagare på mötet och dessa representerade olika myndigheter och organisationer som Havs- och Vattenmyndigheten (HaV), Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA), Länsstyrelsen, Sigtuna Kommun samt Zoobranschens Riksförbund (Zoorf). Jag deltog på detta möte som en av representanterna för Zoorf.

<i>Procambarus</i> sp. 'marmorkräfta'
Marmorkräftan är en vacker kräfta, men den hör definitivt inte hemma i vår natur eller i våra akvarier. Foto Jenny Meijer.

Bakgrunden till mötet var som sagt att några marmorkräftor Procambarus fallax (ev. P. f. virginalis) hade påträffats i ett litet vattendrag i Märsta. Marmorkräftan är en subtropisk art som kanske kan överleva en tid i vårt klimat och den är dessutom partogenetisk (alla är honor och den kan fortplanta sig själv) och det är möjligt att den kan sprida sjukdomar vilket kan leda till starka negativa miljökonsekvenser.   Det finns i Sverige sedan många år tillbaka (1998) ett förbud mot att såväl införa, handla med och inneha sötvattenskräftor (med undantag för signalkräftan och den europeiska flodkräftan) – däremot så är ju varken denna kräfta eller andra sötvattenskräftor förbjudna i t.ex. Danmark och Tyskland. Denna kräftart har inget annat ”användningsområde” förutom som hobbydjur inom akvaristiken (där den är mycket lämplig) så de som var på mötet utgick från att det var någon ”akvarist” som hade dumpat djuren där och detta finns det absolut ingen anledning att motsäga, utan snarare är det mycket sannolikt att så var fallet. Om kräftorna ifråga hade inhandlats i en oseriös svensk zooaffär som säljer olagliga djur, eller om den som släppte ut kräftorna själv hade köpt dem i Danmark eller Tyskland och sedan transporterat hem dem är självfallet omöjligt att veta.


Marmorkräftmöte
Fyndplatsen som nu delvis var täckt av is. Fyndplatsen var en liten bäck som låg ca. 10 minuters promenad från kommunalhuset i Sigtuna (där mötet hölls). I denna lilla bäck hade det hittades det 12 st marmorkräftor (inte 3 st som det har stått i pressen). De flesta av dessa var dock yngel och inte vuxna exemplar (några var dock vuxna). Den som hittade dom heter Robin Hedqvist och han är sedan många år akvarist och hade därför känt igen dem (han hade t.o.m. en gång för en himla massa år sedan själv haft marmorkräftor).


Marmorkräftmöte
I mitten står Robin (den som hittade kräftorna) och berättar för de övriga om hur fyndet gick till. Robin hade varit ute med sina barn för att med en tät håv fiska upp smådjur i den lilla bäcken. Han hade först fångat 3 kräftor som han lämnade till SVA, men de bad honom att kolla om det fanns fler och då fick han upp ytterligare 9 st. Dessa finns nu (i levande skick) på SVA där de bl.a. håller på att undersöka vad de kan föra med sig för sjukdomar. Denna undersökning kommer dock först att vara helt slutförd framåt våren. Mycket av diskussionen på mötet handlade så klart om det akuta läget - vad skall göras nu och vad kan göras nu. Först gick man igenom vad marmorkräftan är för något och vad den stora faran är med denna. Sedan redovisade en representant för Länsstyrelsen på Gotland hur de hur de där med ett relativt skonsamt gift (skonsamt för miljön, men inte för kräftorna) hade lyckats utrota signalkräftan från de dammar där den hade inplanterats. Han menade att detta gift som dessutom var rätt billigt egentligen var det enda alternativet - dock ett dilemma i sig var att detta inte längre finns tillgängligt i Sverige och att detta skulle vara svårt att få tag på - under alla omständigheter så skulle det behövas en massa tillstånd från olika myndigheter för att få importera och sedan behövs det ju också tillstånd för att få använda det. Det diskuterades även andra möjliga alternativa sätt att utrota kräftan ifråga men de flesta var dock ense om att detta ändå troligen var den enda möjliga vägen.


Marmorkräftmöte
Vattenvägarna i området inritade på en karta. Ett annat stort dilemma var också vattenvägarna. Där fyndet hade gjorts var det ju bara en liten bäckfåra, men runtomkring finns det ett stort system med dammar och även flera kilometerlånga tunnelsystem - dagvattnet från Märsta centrum leds nämligen ner här. Så det diskuterades om var kräftorna skulle kunna tänkas ha spritt sig och därmed var man skulle sätta in åtgärderna. Det stod i alla fall helt klart att alla de åtgärder som behövde vidtas kommer att bli mycket kostsamma och allt detta för att en okunnig akvarist som tröttnat på sina olagliga djur och istället släppt ut dem i naturen.   Att släppa ut våra husdjur i naturen är inte bara en risk för vår miljö och kostar samhället (dvs skattebetalarna) mycket pengar utan det är också djurplågeri – detta eftersom de tropiska och subtropiska husdjur som vi håller inte är anpassade till vårt klimat utan med all sannolikhet kommer att frysa och/eller svälta ihjäl.


Marmorkräftmöte
Utsläppet av marmorkräftan har rönt ett stort intresse från pressen. När vi besökte fyndplatsen var TV med och filmade och intervjuade. Visst kan man med fog påstå att just detta att det är förbjudet att hålla alla sötvattenskräftor i akvarium i sig kan leda till problem för man kan nog anta att eftersom det rörde sig om såväl vuxna djur som ungdjur som hade hittades så hade de troligen släppts ut i naturen av någon som inte kunde få avsättning för djuren (det går ju inte att sälja olagliga djur till vare sig affärer eller till privatpersoner) utan då istället dumpade dem i naturen. Hade vi istället haft en lagstiftning som tillät handel med kräftor som är garanterat ofarliga (dit dock absolut inte marmorkräftan kan räknas) så hade de akvarister som är intresserade av kräftor kunnat få sina intressen tillgodosedda, samtidigt som det hade funnits en möjlighet att kontrollera handeln. Visst idag är säkert handeln med kräftor mycket mindre än om det hade funnits en laglig och reglerad marknad, men som det är idag så handlas det uppenbarligen både med ”farliga” och ”ofarliga” kräftor och detta på en svart marknad som inte på något sätt kan kontrolleras. Men nu är lagen som den är och vi akvarister måste acceptera den gällande lagstiftningen och det måste starkt fördömas om man bryter mot lagen och håller sötvattenskräftor och händelser som denna ger akvarister ett mycket dåligt renommé samtidigt som man utsätter kräftorna för djurplågeri och även riskerar att stora naturvärden förstörs.   Framtiden får utvisa om detta utsläpp av marmorkräftan kommer att ge någon bestående negativ påverkan på vår fauna eller ”bara” kommer att leda till att skattebetalarnas pengar spills i onödan och att akvaristernas rykte försämras.

 

 




Första sidan Akvarieguide Miljö