Text och foto (om ej annat anges): Kjell Fohrman
Denna artikel är något teoretisk, men är viktig för att man skall få en viss grundläggande förståelse för hur ett filter fungerar. Det finns nämligen mängder av filter i svenska akvarier som antingen fungerar mycket dåligt eller inte alls.
Man brukar skilja på olika typer av filtrering.
Biologisk - Mekanisk - Kemisk/Adsorptiv - UV - Väteperoxid/Ozon.
Av dessa är den biologiska filtreringen i särklass viktigast.
Påfågelcikliden (Astronotus ocellatus) är en "grävskopa" och det vill till rejäla filter för att hålla rent efter denna fisk.
UV-behandling är ingen filtrering i egentlig mening, utan mer ett sätt att döda bakterier och parasiter.
Väteperoxid/Ozon är ganska ovanligt i Sverige men bägge dessa metoder bygger på att frisläppa en så kallad aktiv radikal (en ensam syreatom). Denna fria syreatom reagerar med första bästa molekyl den träffar - är denna molekyl en bakterie kommer den att oxideras (brytas ner), är det en annan syreatom bildas syrgas. Fördelen med dessa bägge system är att mycket av nedbrytningen (oxidering) av organiskt material sker snabbt, den bakteriedödande effekten är stor, samt att det inte uppstår några farliga restprodukter. Nackdelen med bägge systemen är att risken för överdosering är stor, vilket ger en akut giftverkan.
Zeolit används ofta som filtermaterial eftersom det har en förmåga att ta upp oönskade ämnen.
Kemisk/Adsorptiv filtering innebär att man filtrerar genom något material (t.ex. kalk och torv) som tillför vattnet en eller flera önskade ämnen och på så sätt ändrar vattnets egenskaper. Man kan också filtrera över något material (t.ex. aktivt kol och Zeolit) som har förmågan att ta upp oönskade ämnen från vattnet s.k. adsorption. Denna typ av filtrering används i regel i kombination med något av nedanstående.
Mekanisk filtrering innebär helt enkelt att man filtrerar bort partiklar som grumlar vattnet, d.v.s. det som ögat tolkar som smuts. Självklart finns det inga vattentäta skott mellan mekanisk och biologisk filtrering utan även med ett mekaniskt filter sker en viss biologisk filtrering.
Biologisk filtrering är den viktigaste filtreringsmetoden för oss akvarister. Det handlar egentligen om ett mekaniskt filter som har en stor yta på filtermaterialet. Denna stora filteryta är nödvändig eftersom de nyttiga bakterier som bryter ner organiska material (som t.ex. matrester, växtrester, döda smådjur) behöver något att fästa vid - ju större yta desto fler bakterier.
Med "yta" menas hela ytan och inte bara utsidan. En stens yta är ju bara dess utsida, borrar man flera hål i den ökar dess yta (och därmed effekt) utan att dess storlek förändras.
Förutom denna bakteriologiska process förekommer i ett akvarium också en ständig omvandling av ammonium/ammoniak till nitrit-nitrat. Även denna omvandling är bakteriologisk även om denna nedbrytning går betydligt långsammare än nedbrytningen av biologiskt material.
Båda processerna är önskvärda i ett akvarium och dimensionerar man sitt filter riktigt, samt inte övermatar, kan man relativt lätt upprätthålla en bra balans mellan bakteriegrupperna och man kan låta det gå åtskilliga månader mellan rengöringarna av filtermaterialet. Kort sagt de nyttiga bakterierna i filtret "äter" upp skiten och skapar på så sätt en bra biologisk balans.
Cyathopharynx foae lever i Tanganyikasjöns turbulenta vatten och behöver därför också syrerikt vatten i akvariet.
För att driva ett filter krävs en pump. Pumpen behövs även för att syresätta vattnet. Det sistnämnda är speciellt viktigt för de fiskar som i naturen lever i utpräglat strömmande vatten (t.ex. många ciklider och malar) och därför har anpassat sig till att leva ett liv i syrerikt vatten. Man får ett syrerikare vatten om pumpens utblås ligger nära vattenytan.
En vanlig missuppfattning är att de bubblor man får med hjälp av en syresten är ett effektivt sätt att syresätta vattnet. Detta är fel. Bubblorna sätter visserligen vattenytan i rörelse och drar på så sätt ned syre i vattnet från den omgivande luften, men mångdubbelt mer effektivare är att rikta utblåset från t.ex. ett innerfilter mot vattenytan. Detta får vattenytan att röra sig mer än med hjälp av bubblorna från en syresten och vattnets syresätts därigenom betydligt effektivare.
