Mitt första Diskusakvarium

[Einarsson]

Jag orkar inte skriva lika mycket men jag har observerat och har samma erfarenheter som Mats vad det gäller ätning/misslyckad befruktning.

[Mats Bryzell]

Tyckte det där var ett sånt där härligt inlägg med go input och funderingar

kan inte bidra med nåt förutom, ha en go kväll Mats! ( och självklart ni andra med )

Right back at ya, Pia!

[PiaJo]

Tyckte det där var ett sånt där härligt inlägg med go input och funderingar

kan inte bidra med nåt förutom, ha en go kväll Mats! ( och självklart ni andra med )

[Mats Bryzell]

Halloj Tommy!
Sicket väder vi har nu, va?
Sitter här och funderar lite på dina discusar som leker... Vet att det diskuteras intressanta spörsmål som handmatningens vara eller inte vara, vilket jag för min del inte har några direkta åsikter om - sååå, jag tränger mig på lite och spånar vidare på de "uppätna äggen".
Jag funderar på det faktum att äggen faktiskt sitter några dagar, och sedan, vips är dom borta...
När man studerar discus och vid upprepande tillfällen ser äggätning, sker detta i regel ganska omedelbart. Ett vanligt scenario är att hanen, istället för, eller direkt efter befruktning är där och nappar i sig av rommen. De gånger jag själv kikat på detta beteende - vilket har hänt vid flera tillfällen med några par - är det hanen som är boven.
Så mina tankar kretsar kring att du faktiskt inte har sett någon av dom äta upp äggen, vilket öppnar för några andra möjliga faktorer och frågor.
Har du sett om befruktningen har tagit, och att rommen efter ett par dagar fortfarande ser fräsch ut, kanske till och med att man kan skönja lite "liv" i kornen? Det kan ju vara så oturligt att just det ställe där de leker har lite för hårt vattenflöde - men detta är osannolikt, skall medges.
Om befruktningen inte riktigt lyckas, av en eller annan anledning, avstannar ju helt naturligt leken av sig själv - de går och "suger och pockar" på romkornen för att avlägsna de korn som inte är befruktade. Detta kan lätt misstagas för att de äter upp äggen.
En annan faktor kan vara att äggen faktiskt kläcks och att de inte riktigt klarar av att sätta sprattlarna på något bra ställe (därav min fråga om detta i ett tidigare inlägg), och att de tappar sprattlarna, som om de inte fästs på ett bra sätt omedelbart utsätts för andra fiskars aptit, eller att föräldrarna inte hittar dom.
Nästa gång de leker, så kolla hur långt utvecklingen når i romkornen - du ser små utstickande vickande "svansar" redan efter ett par dagar. Då vet du att befruktningen tagit, och kan (förhoppningsvis) ta någon av dom på bar gärning om det är uppätning det handlar om - eller kanske se om det är placeringen av sprattlarna som gör att leken inte riktigt når fullbordning.

Jaja, skit samma, det är sommar nu och vi har la annat att tänka på förmodar jag - det här var bara några funderingar som snurrade runt i skallen, med en god öl i näven och ett jädra gôtt väder!

Ha det fortsatt underbart nu!

[Inger H]

[QUOTE=Inger H;1740041]Nu tänjer jag en liten bit till Tommy. Jag tänker lite som så (förmodligen tänker jag kanske fel nu), att som så (mina egna funderingar återigen), att ju mer vi lägger oss i ju mer osäkra blir våra fiskar, både när det gäller fortplantering och jakten på föda (som dom naturligt måste fixa själva, enligt mig då) Självklart är det kul när våra fiskar blir "tama", men personligen vill jag inte alls ha några tama fiskar .
Återigen endast enligt Inger .

Citerar mig själv här Tommy.
Lite väl kaxigt inlägg av mig, som inte alls är speciellt kaxig av mig. Det jag vill ha sagt med att, "vill inte alls ha några tama fiskar" - med det menar jag, att självklart så vill jag inte att dom blir skrajsna när jag går förbi karet eller att dom blir rädda vid matning, eller när jag är i karet och donar lite. Äh, du fattar vad jag vill ha sagt Tommy .

//Inger

[Inger H]

Nu tänjer jag en liten bit till Tommy. Jag tänker lite som så (förmodligen tänker jag kanske fel nu), att som så (mina egna funderingar återigen), att ju mer vi lägger oss i ju mer osäkra blir våra fiskar, både när det gäller fortplantering och jakten på föda (som dom naturligt måste fixa själva, enligt mig då) Självklart är det kul när våra fiskar blir "tama", men personligen vill jag inte alls ha några tama fiskar .
Återigen endast enligt Inger .

//Inger

[Einarsson]

Kan även komplettera med att det blir betydligt mer mat i fisken mage och mindre runtomkring i karet och in i filter med handmatning. Vet ju att du älskar mat i filter

true dat foder i filter är mardröm.

[Tommy Vestlie]

Kan man inte lösa det genom att mata på olika ställen i karet när det är så pass stort?

Kan även komplettera med att det blir betydligt mer mat i fisken mage och mindre runtomkring i karet och in i filter med handmatning. Vet ju att du älskar mat i filter

[Tommy Vestlie]

Nu kommer ett lite "kärringen mot strömmen inlägg". Varför handmata? Förstår att du vill att samtliga Diskusar ska få mat och att det kan vara skoj ibland när dom äter ur handen (jag matade också så men väldigt sällan). Då tänker ju jag som så, att dom liksom blir lite "bortskämda" att inte få jaga sin föda på egen hand som är naturligt. Förmodligen kommer några att bli undanskuffade, som inte är så roligt förstås, men i slutändan kanske dessa "lär sig" - att mat måste man jaga för att bli mätt
Tommy, detta är helt och hållet bara mitt eget tänk .

//Inger

Kan man inte lösa det genom att mata på olika ställen i karet när det är så pass stort?

Jovisst kan man det om man nu anser att handmatning är ett problem

Nu kanske det framstod som att jag bara handmatar, det gör jag inte utan jag blandar men absolut så gör jag det en hel del.

Förutom det faktum att alla fiskar får gott om mat så ser jag det också som en stor fördel att umgås mycket med ens fiskar och där är handmatningen en viktig del i det. Mina fiskar är väldigt vana vid min närvaro både i och utanför karet och näst intill aldrig har jag stressade fiskar och trots att jag började med många små fiskar så har jag inte förlorat en enda diskus. (Ta i träd)

Sen så är det garanterat så som Inger säger att fiskarna blir bortskämda ja vi kanske kan sträcka oss så långt så att vi använder ordet tama. Men faktum är ju att våra akvariefiskar aldrig kommer släppas ut i det fria och därför inte heller kommer ha någon större användning för egenskapen att jaga mat.

Så jag ser det lite som att jag mycket hellre har bortskämda, tama och trygga fiskar än fiskar som har egenskaper som en vild fisk och därmed lätt blir stressad av människors närvaro. Efter allt jag läst om de som får problem med diskus så är just stress en inte helt ovanlig orsak till ett misslyckande.

Och som inger skriver, det här är helt och hållet mitt tänk

[Einarsson]

Kan man inte lösa det genom att mata på olika ställen i karet när det är så pass stort?

[Inger H]

Kan väl tillägga att jag väldigt ofta handmatar eftersom detta är ett effektivt sätt att säkerställa att alla för mat. Det är nämligen så att så länge jag håller maten i handen så flockas alla fiskarna runt maten och äter ur min hand näst intill helt utan gruff. Om jag däremot bara slänger maten i karet så uppstår gruff och de svagaste hamnar snabbt i ett hörn utan mat.

Lite att gå emot naturens gång kanske men det fungerar väldigt bra.

Nu kommer ett lite "kärringen mot strömmen inlägg". Varför handmata? Förstår att du vill att samtliga Diskusar ska få mat och att det kan vara skoj ibland när dom äter ur handen (jag matade också så men väldigt sällan). Då tänker ju jag som så, att dom liksom blir lite "bortskämda" att inte få jaga sin föda på egen hand som är naturligt. Förmodligen kommer några att bli undanskuffade, som inte är så roligt förstås, men i slutändan kanske dessa "lär sig" - att mat måste man jaga för att bli mätt
Tommy, detta är helt och hållet bara mitt eget tänk .

//Inger

[Mats Bryzell]

Leken går aldrig så långt som till sprattel utan äggen äts upp efter ett par dagar och till slut så står bägge föräldrarna och glor på en tom rot för att sakta konstatera att här finns inte längre något att bevaka och då avbryter de fridfullt och simmar iväg tillsammans. Men bara en kort stund efteråt så ställer sig hanen och skakar bredvid sin hona.

Är väldigt osäker på vem det är som äter upp äggen, vill inte störa för mycket genom att trycka min stora nästa upp emot glaset men ett antal indicier säger mig att det framförallt är honan som äter upp dem men här är jag som sagt osäker.

Köpte ju hanen tillsammans med en annan hona som ett LSS lekpar men så valde han att byta hona när han flyttade in hos oss. Min känsla är också att han uppvisar ett mer erfarenhet beteende i leken än vad honan gör.

Ok, äggen äts alltså upp, och det går inte längre än så för närvarande. Då är det bara att låta dom hålla på så skall det bli intressant att följa utvecklingen när de kommer till nästa stadie - sprattelvakten.
Håller tummarna!

[Tommy Vestlie]

Ok! Då är det liksom inte interna slitningar som avslutar leken, vilket är bra och borgar för att det skall lyckas snart.
Hoppas det är ok att jag "plågar" dig med några uppföljande frågor: hur långt går leken i regel, blir det sprattlare - var fäster föräldrarna dessa och hur ser sprattelklungan ut när den satts fast - spridda sprattlare, eller en sammansatt, tät sprattlarklunga?
Eller, försvinner äggen/blir uppätna innan kläckning - och vem äter i så fall äggen?

Leken går aldrig så långt som till sprattel utan äggen äts upp efter ett par dagar och till slut så står bägge föräldrarna och glor på en tom rot för att sakta konstatera att här finns inte längre något att bevaka och då avbryter de fridfullt och simmar iväg tillsammans. Men bara en kort stund efteråt så ställer sig hanen och skakar bredvid sin hona.

Är väldigt osäker på vem det är som äter upp äggen, vill inte störa för mycket genom att trycka min stora nästa upp emot glaset men ett antal indicier säger mig att det framförallt är honan som äter upp dem men här är jag som sagt osäker.

Köpte ju hanen tillsammans med en annan hona som ett LSS lekpar men så valde han att byta hona när han flyttade in hos oss. Min känsla är också att han uppvisar ett mer erfarenhet beteende i leken än vad honan gör.

[Mats Bryzell]

Tycker verkligen att de agerar som ett team både före, under och efter lek. Matar lite försiktigt även under lek eftersom min första prio är friska och glada fiskar i ett friskt kar och inte att få yngel. Har lite tänket att vill det sig så vill det sig . Leken är vid vänster kortsida och jag matar vid höger kortsida. De växeldrar då om att äta. Alltid honan först sen när hon fått några munsbitar i sig så är det full fart tillbaka till äggen för att entlediga hanen som då kommer och äter en kort stund. De växeldrar även om att fösa bort de andra om de blir för närgångna även om jag upplever att hanen drar största lasset med just detta.

Det är flera som vill vara med att leka dock. Inte alls ovanligt att flera av de andra diskarna skakar mot honan i paret

Ok! Då är det liksom inte interna slitningar som avslutar leken, vilket är bra och borgar för att det skall lyckas snart.
Hoppas det är ok att jag "plågar" dig med några uppföljande frågor: hur långt går leken i regel, blir det sprattlare - var fäster föräldrarna dessa och hur ser sprattelklungan ut när den satts fast - spridda sprattlare, eller en sammansatt, tät sprattlarklunga?
Eller, försvinner äggen/blir uppätna innan kläckning - och vem äter i så fall äggen?

[Tommy Vestlie]

Kan väl tillägga att jag väldigt ofta handmatar eftersom detta är ett effektivt sätt att säkerställa att alla för mat. Det är nämligen så att så länge jag håller maten i handen så flockas alla fiskarna runt maten och äter ur min hand näst intill helt utan gruff. Om jag däremot bara slänger maten i karet så uppstår gruff och de svagaste hamnar snabbt i ett hörn utan mat.

Lite att gå emot naturens gång kanske men det fungerar väldigt bra.