Degu
Degun (Octodon degus) är en medelstor gnagare som härstammar från torra och buskbevuxna områden i centrala Chile. Där lever den i sociala grupper och gräver tunnelsystem som används för skydd, vila och uppfödning av ungar.
Till utseendet påminner degun något om en blandning mellan en ekorre och en råtta. Den har en kompakt kropp, stora mörka ögon, tydliga öron, långa morrhår och en lång svans med en karakteristisk hårtofs längst ut.
En vuxen degu blir vanligtvis omkring 25–30 centimeter lång inklusive svansen och väger cirka 170–300 gram.
Pälsen är tät och mjuk och den naturliga färgen är brungrå med ljusare undersida. Det finns även flera framavlade färgvarianter.
Degus är intelligenta, nyfikna och mycket aktiva djur. De kräver gott om utrymme, social kontakt, regelbunden aktivering och en miljö där de kan klättra, gräva, gnaga och söka efter föda.
Degus lever vanligtvis omkring 5–8 år, men vissa individer kan bli omkring 10 år gamla med god skötsel och rätt utfodring.
Till skillnad från många andra smågnagare är degus huvudsakligen dagaktiva. De är ofta särskilt aktiva under morgonen och senare delen av eftermiddagen.
Under sin aktiva tid ägnar de sig bland annat åt att:
De behöver därför både fysisk aktivitet och mental stimulans varje dag.
Degus är sociala djur som naturligt lever i grupper.
Enligt Jordbruksverkets regler är huvudregeln att gnagare, med undantag för guldhamstrar, ska hållas i par eller grupp om det inte finns särskilda skäl.
Degus bör därför hållas tillsammans med minst en artfrände. Stabilt sammansatta par eller grupper fungerar vanligtvis bäst.
Vanliga gruppsammansättningar är:
Syskon eller individer som introduceras för varandra tidigt fungerar ofta bra tillsammans.
Vid introduktion av nya djur ska hänsyn tas till bland annat kön, ålder och temperament. Introduktion bör ske försiktigt eftersom främmande individer kan reagera aggressivt mot varandra.
Boendet ska innehålla flera gömställen och strukturer som gör att djuren kan komma undan och ur synhåll för varandra.
Degus behöver ett rymligt, robust och välventilerat boende med både god golvyta och möjlighet att röra sig på flera nivåer.
Enligt Jordbruksverkets minimikrav ska boendet ha minst 0,30 m² tillgänglig yta.
Vid grupphållning ska varje degu ha minst 0,15 m².
För en avelshona med kull vid grupphållning krävs minst 0,20 m².
Utrymmets kortaste sida ska vara minst 40 cm och höjden minst 40 cm.
Dessa mått är minimikrav. För god djurvälfärd rekommenderas betydligt större utrymmen, särskilt eftersom degus är mycket aktiva och gärna klättrar.
Hyllplan räknas inte in i den föreskrivna minsta golvytan.
Boendet bör vara tillverkat av robusta material eftersom degus har starka tänder och gärna gnager.
Bolådan ska vara minst 20 cm lång, 15 cm bred och 13 cm hög.
Om flera djur hålls tillsammans ska inredningen utformas så att konkurrens minimeras och djuren kan dra sig undan från varandra.
Boendet bör placeras på en lugn och välventilerad plats utan drag, starkt direkt solljus eller kraftiga temperatursvängningar.
Degus ska skyddas mot både kraftig värme och kyla och alltid kunna uppnå termisk komfort.
Normal rumstemperatur fungerar vanligtvis bra.
Belysningen bör följa en regelbunden ljus- och mörkercykel så att djuren får en naturlig dygnsrytm.
Boendet ska samtidigt innehålla mörka och skyddade platser där djuren kan vila ostört.
Degus är nyfikna, skickliga klättrare och mycket effektiva gnagare. Boendet behöver därför vara robust och rymningssäkert.
Kontrollera regelbundet att:
Plastdetaljer som djuren kan komma åt bör användas med försiktighet eftersom de snabbt kan gnagas sönder.
Även lekhagar och andra tillfälliga utrymmen ska vara rymningssäkra.
Degus är renliga djur men behöver daglig tillsyn och regelbunden rengöring.
Undvik att förändra hela miljön oftare än nödvändigt eftersom välbekanta dofter kan bidra till trygghet och stabilitet i gruppen.
Degus är växtätare och behöver en fiberrik kost med mycket grovfoder.
De har en särskild benägenhet att utveckla problem med blodsockerregleringen och bör därför inte få sockerrika livsmedel.
Degus ska ha fri tillgång till grovfoder, exempelvis hö eller gräs, och alltid fri tillgång till färskt vatten.
Foderbyten ska göras gradvis, särskilt vid övergång mellan hö och färskt gräs.
Exempel på lämpliga kompletterande växter är:
Alla växter ska vara korrekt identifierade och fria från bekämpningsmedel och andra föroreningar.
Kosten bör framför allt vara fiberrik och låg på lättillgängliga sockerarter.
Degus är bytesdjur och kan försöka dölja sjukdom och smärta. Förändringar i beteende, aptit eller kroppsvikt bör därför tas på allvar.
Degus kan bland annat drabbas av:
Tandproblem är särskilt viktiga att uppmärksamma eftersom deguns tänder växer kontinuerligt.
Degus kan försämras snabbt vid sjukdom och veterinär bör kontaktas tidigt om något tydligt avviker från det normala.
Degus har ett stort behov av både fysisk aktivitet och mental stimulans.
Inredningen bör varieras men behöver inte förändras helt vid varje rengöring.
Miljön ska ge djuren möjlighet att utföra naturliga beteenden som klättring, födosök, gnagning och social kontakt.
Degus bör hanteras lugnt och försiktigt.
Låt gärna djuret själv komma fram och vänja sig vid handen innan det lyfts. En degu kan lyftas genom att händerna försiktigt kupas runt kroppen samtidigt som kroppen får ordentligt stöd.
Hantering bör ske nära golvet eller över en säker yta eftersom degus är snabba och kan hoppa.
En degu får aldrig lyftas, bäras eller hållas fast i svansen.
Deguns svans har en försvarsmekanism där hud och vävnad kan lossna vid kraftigt grepp eller drag. Den skadade delen växer inte tillbaka normalt.
Könet hos degus kan vanligtvis bestämmas genom att försiktigt undersöka djurets undersida.
Hos både hanar och honor finns en tydlig konformad urinöppning, vilket gör att könsbestämningen kan se annorlunda ut än hos många andra gnagare.
Hos hanar är avståndet mellan urinöppningen och analöppningen tydligt större.
Hos honor sitter urinöppningen betydligt närmare analöppningen.
Hos unga djur kan skillnaden vara svårare att se. Vid osäkerhet bör en erfaren person eller veterinär hjälpa till med könsbestämningen.
Degus blir könsmogna tidigt, ofta från omkring 2–3 månaders ålder, även om tidpunkten kan variera mellan individer.
Hanar och honor som inte ska användas i avel behöver därför hållas åtskilda eller i lämpliga enkönade grupper.
Dräktigheten är relativt lång för en gnagare och varar omkring 87–93 dagar.
En kull består ofta av omkring 4–6 ungar, men kullstorleken kan variera.
Till skillnad från många andra gnagare föds deguungar relativt välutvecklade. De har päls, öppna ögon och kan röra sig kort efter födseln.
Ungarna ska hållas tillsammans med modern eller en likvärdig ersättare så länge de behöver hennes mjölk och omvårdnad.
Könen måste separeras i tid för att undvika oplanerad fortplantning.
Om en hona är eller kan vara dräktig ska detta anges vid försäljning.
Avel bör endast ske med friska djur och med god kunskap om artens genetik, hälsa, sociala beteende och reproduktion.
En flytt innebär en stor förändring för degus. För att minska stress och underlätta miljöomställningen bör övergången ske så lugnt och gradvis som möjligt.
Degus ska som huvudregel hållas i par eller grupp.
En stabil grupp är viktig för djurens sociala behov, men samspelet måste följas. Det bör finnas flera gömställen, matplatser och möjligheter för djuren att komma undan och ur synhåll för varandra.
Vid allvarlig aggression eller upprepade skador behöver orsaken utredas och djuren kan behöva separeras.
Ensam hållning bör endast förekomma när det finns särskilda skäl.
Har du mer information om arten? Skicka gärna information till oss så uppdaterar vi artbeskrivningen
Skicka information
Danmark
Norge
Sverige
