Besläkta med detta måste ju detta med utomkroppsliga upplevelser vara.
När jag var sex år opererades jag för halsmandlarna. Vilket jag absolut inte ville...
Så när jag skulle sövas sprattlade jag våldsamt och gjorde motstånd. En äldre,barsksköterska tog mig då i knät, låste mina armar och så sattes masken över min näsa.
Jag kommer ihåg att när jag kom in i rummet, var det mycket folk där, det var kandidater som skulle titta på.
Ända sedan dess har jag haft ett minne av att jag plötsligt ser mig själv i knät på sköterskan (hon framstår som en rysk kulstöterska från sjuttiotalet). Jag ser över axeln på några unga människor i vita rockar. Vi står nere vid dörren, där det var som en trång smatt innan rummet vidgades. En av personerna lutar sig mot väggen och har armarna i kors. De viskar till varandra, mycket tyst, och jag kan se mig själv vrida mig i knät.
Så mycket mer minns jag inte
Som liten funderade jag inte så mycket över detta,tyckte bara att det var lite konstigt att jag kunnat se mig själv, men har inte heller berättat om det för så många.
Men någongång på åttiotalet fick jag fatt på en bok av en amerikansk författare som handlade om nära-döden-upplevelser. Där stod det att barn kan ha sådan utomkroppsliga upplevelser utan att vara nära att dö. (Det var jag absolut inte)
då trillade polletten ner, det var ju detta jag hade varit med om.
När jag var sex år opererades jag för halsmandlarna. Vilket jag absolut inte ville...
Så när jag skulle sövas sprattlade jag våldsamt och gjorde motstånd. En äldre,barsksköterska tog mig då i knät, låste mina armar och så sattes masken över min näsa.
Jag kommer ihåg att när jag kom in i rummet, var det mycket folk där, det var kandidater som skulle titta på.
Ända sedan dess har jag haft ett minne av att jag plötsligt ser mig själv i knät på sköterskan (hon framstår som en rysk kulstöterska från sjuttiotalet). Jag ser över axeln på några unga människor i vita rockar. Vi står nere vid dörren, där det var som en trång smatt innan rummet vidgades. En av personerna lutar sig mot väggen och har armarna i kors. De viskar till varandra, mycket tyst, och jag kan se mig själv vrida mig i knät.
Så mycket mer minns jag inte
Som liten funderade jag inte så mycket över detta,tyckte bara att det var lite konstigt att jag kunnat se mig själv, men har inte heller berättat om det för så många.
Men någongång på åttiotalet fick jag fatt på en bok av en amerikansk författare som handlade om nära-döden-upplevelser. Där stod det att barn kan ha sådan utomkroppsliga upplevelser utan att vara nära att dö. (Det var jag absolut inte)
då trillade polletten ner, det var ju detta jag hade varit med om.
Kommentar