:(Måste nog få förtydliga mig lite här.
Alla växter producerar inte syre som sedan skickas ner till rötterna. Det gasutbyte som sker vid fotosyntes och cellandning, sker genom klyvöppningarna i bladen. CO2 in och syre ut på dagen och tvärtom på natten. Det sker ingen transport av syre i gasform genom en ev. stjälk ner till rötterna. Rötterna tar själva upp det syre som de behöver till sin cellandning ur luften som finns i jorden.
Det är därför som t. ex. daggmaskar är så viktiga för en bra jordmån, genom att de gräver gångar och därigenom luftar jorden. En krukväxt som står med vatten i en ytterkruka dör ju, och det är för att rötterna "kvävs". Sommarens intensiva regnande, speciellt i södra Sverige, innebar på sina ställen katastrof för grödorna. Regnet hann inte rinna uindan, jorden vattenmättades, och rötterna ruttnade bort.:(:p
Det är här det fiffiga med näckrosornas och andra sumpväxters aerenkym kommer in. Det är helt enkelt rörledningar i växten som, precis som Heeke skriver i sitt andra inlägg, leder ner luft till rötterna genom stjälken. Det gör att sumpväxter kan växa med en bottenmiljö, som inte bara är vattenmättad, utan också i många fall fullständigt syrefri.:p
Andra växter har drivit sin anpassning till en vattenmiljö ännu längre, och kan ta upp syre som är löst i vattnet, både i bladen och rötterna, men då kan de inte stå i en syrefri botten.
En akvarieväxt som växer och mår bra behöver ju ett hyfsat genomsläppligt substrat.
Det är alltså skillnad på det syre som produceras av växten och som mycket riktigt kan synas utanpå växten som champagnebubblor, och den luft som leds ner inuti växten och som syns först när stjälken skadas eller skärs av.
Hoppas att det klarnade nu?:D