Skaffa 1 katt som innekatt?

Sitter i kattfunderingar och funderar på om jag är "dum" om jag bara skaffar 1 katt som innekatt? Jag jobbar skift så är helt hemma var tredje vecka. De andra två så gör jag 9-timmarspass 12 dagar av 14. Kommer jag vara borta för länge från katten isf?

Och om man ska skaffa 2 katter, är det bäst att skaffa dessa samtidigt isf (kanske tom från samma kull?)?

Torsten på Fyris Zoo brukade säga "klart den ska ha en kompis". Jag har haft katt vi två tillfällen och det gick bättre när jag plockade två från samma kull. Det tog iaf mer tid tills de samsades den gången jag komplettarade i ett senare läge. Men det är klart att även om man hämtar syskon blir det inte alltid frid och fröjd - ssk inte i mars (och på hösten).

Om man är borta mycket på dagarna är det bäst att ha två katter. I människans sällskap har katten faktiskt blivit ett socialt djur, och det finns raser som påstås få beteendestörningar om de lämnas ensamma för mycket. Familjen har två kastrerade innekatter, min egen hankatt Rufus, och honkatten Pyret, som kom några år efter Rufus. De är bra kompisar, förutom några gånger när altandörren har stått öppen, och en honkatt ute har provocerat Pyret (hon kommer inte åt inkräktaren, på grund av ett galler i dörren), så att hon förmodligen i ren frustration har gett sig på Rufus, som inte hade vett att hålla sig undan. Första gången var han sur på henne i flera dagar, men de blev sams igen, och brukar ofta leka tillsammans. Rufus är en ovanligt snäll typ, som inte hetsar upp sig i onödan.

Om två katter samsas eller inte beror nog mest på deras personlighet. Är de kastrerade så ökar nog schansen. Syrran och hennes man har också två katter, en okastrerad honkatt (de vågar inte kastrera henne, på grund av epilepsi, de vill inte utsätta henne för operation, tratt, och så vidare), som går på p-piller, och en kastrerad hankatt, som kom dit efter honkatten. Dessa två är numer utekatter, och samsas också, vad jag förstår. Jag tror det är mer regel än undantag att de samsas, bara man introducerar dem försiktigt, och de bör nog vara kastrerade, om inte annat för att undvika en massa kattungar.

Jag skulle nog satsa på att skaffa två kattor på samma gång.
Antingen kullsyskon eller omplaceringskatter som levt ihop och funkar tillsammans.
Omplaceringskatter kan vara ett bra alternativ om man inte har tid eller lust med småkissar som klättrar i gardiner och använder blomkrukorna som kattlåda :)
På flera håll i Sverige finns katthem där man kan adoptera katt, både ungar och vuxna.
Annars är Blocket.se ett hett tips för kattor som behöver nya hem.

Det verkar ju vara överhängande att det är 2 katter som gäller iaf. Hehe segt bara om man vill ha en lite "finare" katt som i raskatt, mycket pengar blir det då!

Ja, det med ifall dom går ihop eller inte borde ju vara större chanser om dom kommer från samma kull eller är små när de introduceras. Hade jag kunnat ha det precis så jag vill så hade detta varit det optimala:

1 katt, hona, 3-färgad med mycket päls och gärna liten i kroppen. Lugn och inte allt för kelig.

Nu kan man ju inte alltid välja men ;)

erik, vad menar du me det sista? "ssk - inte i mars och inte på hösten"?

Jag har två raskatter som jag fick för en billig penning eftersom de var ca ett år när jag tog dem, uppfödaren ville nog bli av med dem.
Om det är en speciell ras du är ute efter så finns det ju alltid sidor för olika sällskap, där brukar det också finnas listor på uppfödare som man kan kolla upp närmare och ibland har de omplaceringsannonser också.
Man kan alltid dra iväg ett mail till en uppfödare och kolla om de har äldre katter de säljer. De brukar då vara kastrerade sällskapskatter det gäller, dvs de som inte duger till avel eller utställningar, men är det bara sällskap du är ute efter så är det perfekt tycker jag.

Du kan ju skaffa en raskatt och en huskatt, från t.ex ett katthem.

Han menar nog att honkatter brukar löpa då, men är de kastrerade försvinner ju det problemet.

Japp och hankatter är inte heller roliga på den årstiden. Kastrat bättre men helt lugnt kan man inte lova.

Katter är sociala djur, de är inte alls asociala enstöringar, och särskilt raskatter kan vara minst lika kontaktsökande som en hund.
Innekatter bör alltid kastreras/steriliseras, det gör livet mycket enklare (och luktfriare) för både dig och katten. Katthonor ändrar inte beteendet mycket vid sterilisering, men katthanar blir mycket lugnare och mer harmoniska - okastrerade hanar inte bara skriker & kissar överallt, de är dessutom otroligt stressade och patrullerar hela tiden i evig jakt på honor och rivaler. Det finns ingen nackdel med kastrering förutom att katten pga att den lugnar ned sig kan gå upp i vikt. Vänta inte för länge med kastreringen för då kan det okastrerade beteendet bli kvar.

Jag kommer garanterat kastrera den/dom, oavsett kön. Självklart ska de dessutom vara vaccinerade, avmaskade och försäkrade. Tänker inte skaffa en bondkatt för 100kr och bara låta den leva i skymundan.
Däremot känner jag väl att jag isf vill skaffa en livsparter, och att katten då ska vara liten från början. Visst att man får leva med lite sönderrivna saker, men det är det värt tycker jag. Ska man ha en partner i 15år så får man ha lite tålamod ;)

Okej, jag antar att det med raskatterna beror på ras och individ det med.

Men jag känner mig tveksam till detta med att jag borde ha två katter, känner att det är lite mycket att starta med. Men samtidigt vill jag ju inte skaffa en katt och vara egoistisk och inte låta den trivas fullt ut :/

Azur skrev:

Katter är sociala djur, de är inte alls asociala enstöringar, och särskilt raskatter kan vara minst lika kontaktsökande som en hund.

Innekatter bör alltid kastreras/steriliseras, det gör livet mycket enklare (och luktfriare) för både dig och katten. Katthonor ändrar inte beteendet mycket vid sterilisering, men katthanar blir mycket lugnare och mer harmoniska - okastrerade hanar inte bara skriker & kissar överallt, de är dessutom otroligt stressade och patrullerar hela tiden i evig jakt på honor och rivaler. Det finns ingen nackdel med kastrering förutom att katten pga att den lugnar ned sig kan gå upp i vikt. Vänta inte för länge med kastreringen för då kan det okastrerade beteendet bli kvar.

Ja, jag har för mig att jag sett på TV bl.a hur en grupp halvvilda (eller halvtama, hur man nu ser det) katter hade bildat en koloni, i utkanten av en småstad, tror det var i Italien. Har även sett på TV hur katter på landet funkade lite som små lejon, några honkatter hade fått ungar, och hjälptes åt att ta hand om dem, medan hankatten patrullerade reviret som en annan liten lejonhane.

Raser som påstås vara mycket kontaktsökande, och inte bör lämnas ensamma längre perioder, är t.ex Siames (och andra raser av orientaltyp), och Burma. Men ingen människovan innekatt trivs nog med att lämnas ensam länge, även min Rufus (huskatt med en del drag av Russian Blue) är en kontaktsökande typ. Både man själv och katterna får mer utbyte av att vara två. Innekatter som kanske vanligtvis inte får lika mycket motion som en utekatt kan behöva en kompis att leka kull med, och brottas med. Och som ägare får man dubbelt så roligt av alla situationer som uppstår mellan två katter när leker med varandra.

Jag har sett att flera katthem har individer som de rekomenderar som ensamkatt, katter som alltså av någon anledning inte går så bra ihop med andra katter.

Men är du borta mycket periodvis så är det kanske inte så snällt mot katten iallafall. Och så verkar inte bondkatter vara din melodi (vilket det oftast handlar om från katthem). :)

Även tigrar, som normalt sett är ensamlevande, kan mycket väl vara sociala, både mot människor och andra tigrar, om de är i fångenskap, för att de vet att de där inte behöver kämpa om mat och partners. Så djur som vi normalt sett ser som solitära, kan vara sällskapliga vid rätt förhållanden.

Vi får se lite vad som händer, jag va och kollade på en katt igår som jag kände inte riktigt stämde med vad jag har som "mål" och sa så till ägarna. Men dom ska flytta utomlands idag och måste bli av med katten på ett eller annat sätt. Och för att slippa något så dumt som avlivning eller annat ännu dummare så har jag erbjudit mig, ifall dom inte hittar någon köpare, att ta hand om katten tillsvidare iaf. Kommer vi bra överrens är det absolut inte omöjligt att jag behåller den men annars försöker jag bara ta den vidare till annan ägare.

Så får se lite vad som händer, om det skulle visa sig funka bra så går det ju att komplettera med en katt till. Känner att det va ett schysst alternativ för båda parter. Och så är mitt samvete stillat också då jag vet att det inte händer något skit med katten.

Kan vara dumt att gå in i ett förhållande som känns påtvingat du tar på dig ett ansvar som måste fullföljas !

Kika in på: http://v2.goteborgskatthjalp.com/index.php?option=com_content&task=view&id=179&Itemid=74
:)

Inga problem å ha ensam katt! De 9 timmarna kommer den ändå sova bort (eller titta på fiskar kanske?)
De viktiga e att den får stimulans av dig, det är du som är den sociala kontakten.

Min egna erfarenhet är av min tuss som jag hade i nästan två år innan han fick en tjejkompis. Jag tycket de va lite synd att han va ensam men efter tre år, sålde jag den andra katten. (mest för att hon attackerat mig och min kompis hund. Jag har ärr efter hennes tänder!) Men tuss mår bättre än nånsin, nu får han all uppmärksamhet och har blivit mycket mer tillgiven.

Men man skall komma ihåg att katter är individer, tuss sitter gärna på balkongen å skulle nog gilla att vara ute, men han har aldrig varit det och "längtar" därför inte efter det heller.

Å jag e uppvuxen på landet och tyckte att folk som stängde in sina katter i lägenheterna i stan var grymma djurplågare! De tycker jag inte längre, bara katten får uppmärksamhet av sin ägare och sina behov tillgodosedda mår den bra, även om den inte går ut. Nu har jag snackat nog..... :) //linn

Tja, som sagt är de individer, en del katter vill nog ha all ägarens uppmärksamhet, och är inte så pigga på att dela den med en annan katt. Men med familjens katter Rufus och Pyret (som bor hos mamma och pappa), så funkar det hur bra som helst. De sover ibland (eller ja, rätt ofta), leker med varandra ibland, och turas se´n om att vara i vägen för oss, och söka uppmärksamhet. Rufus börjar ofta klampa runt i huset, för att visa att han finns, och se´n hoppar han upp i nå´ns knä och ska vänslas lite (men ligga i knät går inte, mer än en liten stund för att få lite extra kli). Pyret blir riktigt snacksalig när hon vill ha uppmärksamhet, går runt och pratar, och slår nästan knut på sig. Hon kan dock ligga i knät längre stunder då och då. Båda är som sagt ganska lugna av sig, och verkar inte rivalisera med varandra om uppmärksamheten.