Jag har så länge jag kan minnas ganska slentrianmässigt betraktat mig själv som djurvän. Jobbar på en del för att fiskarna och räkorna ska trivas. När vi hade katt var jag hyfsat engagerad i hennes välmående. Jag äter visserligen kött och fisk (inte mina husdjur, dock) men tycker att de ska ha haft det bra innan de slaktas och hamnar hos mig. Visst låter det djurvänsaktigt?
Och så blev det idag och jag bytte vatten i akvarierna. Donade lite med växterna, rensade bort en del skruttiga delar och passade på att fiska upp alla snäckor jag kunde hitta. De är lite väl många nu, så jag fick kanske upp 50 stycken. Och så tippade jag ut dem genom fönstret och sen kom jag på det: Ingen djurvän här inte! 50 (kanske, vet inte ens hur många) liv ut genom fönstret. Det är inte det att jag har dåligt samvete, men däremot lite problem med den plötsliga förändringen i min självbild. Det är inte djur i allmänhet utan bara de valda djuren jag är vänligt inställd till. Vad kan det kallas att man är då? Mer som någon sorts patron? Eller någon som gärna leker Gud i ett par byttor med vatten? Visst är sånt jobbigt!
