Puh...

[FONT=Comic Sans MS]... å livet bara går vidare fast det känns tyst, tomt och ensamt...
Många kan säkert tycka att jag överreagerar över förlusten av min älskade katt men i så fall måste jag bara beklaga... Passar på att skriva av mig lite här för mitt upp i alltihopa har ju barnen sorg också och då skall man ju vara den starka mamman som tröstar och är förnuftig och logisk och har svar på allt... Puh!! Jag vill samtidigt tacka er alla för era deltagande kommentarer i förra inlägget... De värmde!

Just nu sitter jag ensam uppe medans barna ligger och sover, Lennie ligger inne hos dem för han nattar lilltjejen, vilket innebär att han somnar där på golvet inne i barnas rum - i vanlig ordning... :rolleyes: Detta brukar vara min och Selmas stund... Vi brukade gulla och gosa, torka lite slajm ur de trånga tårkanalerna och borsta och kamma lite päls... å bara mysa... för att sedan gå och lägga oss. Selma brukade mycket bestämt styra stegen mot sängkammaren när det var dags och sedan jama på sitt speciella vis, ja hon kunde ju inte jama utan "lät" mer... Bara att gå och lägga sig har varit vedervärdigt de senaste dagarna men det kommer väl lätta med tiden tänker jag... Jag är ganska säker att hon passade på att lämna oss medans jag var borta faktiskt...

Idag har vi begravt henne. Hon fick en jättefin plats i min systers jätteträdgård. Alldeles intill en gammal gärdsgård på en halvskuggig plats där solen gassar några timmar under dagen. Vi köpte ett körsbärsträd som vi planterade. Hade en baktanke med det, jag tänkte så här att om det kommer körsbär så kommer det fåglar. Kommer det fåglar kommer systerns katter att älska att sitta där och spana in dem. Kan hon få en bättre plats? Tog också med en liten rund natursten hem som jag skall tvätta och skriva in hennes namn på. Den skall få ligga på hennes viloplats sedan. Åh, min älskade lilla katt...:( Som jag saknar dig...

Fiskarna och räkorna simmar som vanligt... Själv är jag helt jätteslut efter att ha lagat mat till 250 fotbollskillar under påskafton och påskdagen... Visserligen är de härliga och trevliga men det är ett himla slit att göra det helt själv två gånger om dagen... Tur att jag fått ha något att pyssla med så jag inte hade gått hemma och dränkt mig i sorg... Kroppen behöver va rejält trött för att hjärnan skall förstå att det är dags att sova om ni förstår vad jag menar...[/FONT]

Det är så sorgligt att läsa, sorgen och saknaden försvinner inte men den dämpas och anpassas. Så är det för mig i alla fall. Det är många år sen nu som min Maddis gick bort och ibland blir jag fortfarande så förtvivlad. Men alla år med henne, 14 år, var ju bra. Det är bara den sista lilla biten som är så ledsam. Man tänker mindre på det sorgliga slutet och mer på hela det roliga och mysiga kattlivet före när det gått en tid. Men hur lång tid det tar innan man liksom bytt lite plats på känslorna och kan le åt de roliga minnena igen är förstås olika.
Kramisar från Sonja!

Jo, det är ju så med sorg... Efter den akuta saknaden så kommer ju minnena... 16 år blir ju en del minnen... Kramisar tillbaka!

Jag missade ditt förra inlägg så jag skriver här istället med tårarna strömmande nerför kinderna över din saknad över Selma. Jag förstår precis hur det kan kännas är man förväntar sig att hon ska vara där när man sträcker ut handen i sängen och det är tomt, eller när man väntar på att hon ska komma in genom toadörren innan man kan stänga efter sig. För mig är det min Border terrier, Morran som gick ur tiden i juli förra sommaren. Jag saknar henne så jag tror att jag ska gå sönder emellanåt.
Men som Sonja skrev så blir det lättare och lättare att komma ihåg dom roliga egenheterna utan att gråta. Men det är svårt..

Kramar till dig och din familj!!

Läste dina inlägg först idag. Vill bara skicka tröstkramar och på något sätt berätta att du kommer att med tiden kunna flytta fokuset från det du mist till det du istället fått. 16 underbara fantastiska år, vilket är få förunnat och det med denna underbara misse för dig. Ett sätt att få fram detta är att när det värsta lagt sig ha en minnesstund tillsammans med familjen där ni fokuserar på alla härliga och roliga minnen som ni delar och all den glädje den lilla pälsbollen gett er. Att vara ledsen inför sina barn är ingen svaghet - det är en styrka och om ni kan dela på sorgen så blir ni starka tillsammans. Saknar mina hundar nåt enormt emellanåt men fokus på deras tokigheter kan än idag få mig att skratta så jag gråter om än med en tår i ögonvrån.*ler*

Stor kram till dig!! Vet exakt hur det känns att mista sin älskade kisse... :(

Vet precis hur du känner, saknar min gammelkatt som tyvärr gick bort i höstas, har tre katter kvar men alla har ju sin personlighet och ingen kan ersätta den andra...