Tja då kanske jag kan bidra med historien om min långsträckta pansarmal. Han är inne på sitt 4:e liv och lever nu ett lugnt liv utan någon direkt konkurrens från en falsk siamesisk algätare och en ancistrus hane. Han är nu 14,5 år gammal och det började redan när jag bodde "hemma" (=hos föräldrarna ;-)), då såg min mor att hunden låg och slickade på något konstigt på mattan. Den var nästan vit och stel när hon halvt hysteriskt fick i din i akvariet igen (obs akvariet står på en hög bänk ca 1,50 hög, ingen dålig landning mao). Han repade sig och det dröjde flera år inna det hände igen, denna gången var jag hemma i min egen lägenhet och kunde snabbt få i honom i säkert vatten igen ( då lyckades han hoppas ut genom det lilla triangelformade hörnet på yttersta täckglaset, vilket jag tyckte var märkligt). Den sista gången var ett under att han överlevde, i samband med en flytt så fick han inte plats i sedvanlig fiskplastpåse utan fick tillsammans med en stor sugmal och alla växter finna sig i att transporteras i en balja på ett släp. När vi kommer fram och lastar ur så är inte malen kvar! Jag tar min cykel och cyklar (med hink på pakethållaren) i racerfart samma väg tillbaka. 200 m från det nya hemmet hittar jag honom, stilla men kippandes, på asfalten. Han har lyckats undkomma att bli påkörd, som sagt ett mirakel.
På gamla dagar är han lite lugnare men jag har inga möjliga smithål på hans nuvarande bostad ;-).
Så med andra ord, en del klarar ganska mycket ganska länge utanför akvariet...
MVH
Sabina