Jag har haft en Ciklid med art okänd i något år nu och den lille gynnaren är/var en elak j-l. De övriga fiskarna i akvariet har vissa perioder med aggressivitet men det går upp och ned som sig bör.
Men den här rackaren har ingen lugn period i livet, han är/var en fisk sprungen rätt ur helvetets varmaste källor. En fisk med bara två lägen, död eller galen.
Det första han gjorde var att jaga ihjäl sin egen fru som han inte gillade någe vidare, så då blev han istället en sur eremit som jagade alla andra fiskar i akvariet.
Efter ett par månader så hade två till oskyldiga ciklider smällt av och belsebub själv hade ryckt upp eller bitit sönder flera av mina växter inklusive illa sargat mina Pleco malars fenor. Men jag höll ut. Det var ju trots allt bara en fisk.
Droppen kom dock till slut när jag tänkte att boten mot hans galenskap vore några fler fiskar som skulle kunna jämna ut det hela. Jag ploppade helt enkelt ned några Venustushonor i akvariet, mest som intresse för min bamsige Venustus hane.
Effekten blev att Det rosa tigerrandiga monstret med huggtänderna på svaj, mutade in hela akvariet som sitt revir och nu jagade min stora Venustus hane som en vilde så fort denne vågade visa sig. (Dag som natt av att döma av plaskandet i akvariet på nätterna.)
När han till slut började jaga alla honorna också så tröttnade jag och fiskade upp "Djävulens yngel" ur akvariet och i en påse med vatten förpassade honom till frysen.
Han drev mig helt enkelt till mord.
I akvariet råder nu lugn och stillhet och mina Venustusar och malar simmar snällt omkring.
Jag säger som herr Spock i Star Trek:
"The needs of the many outweights the needs of the few or the one"
And may the Devil-spawn of a fish burn in hell for all eternity and never set a fin on this earth again!
För dit den fisken kommer när han dör så är det ingen glittrande laxtrappa uppåt. Ånej, dit den här galningen kommer leder troligtvis ett rostigt stuprör LÅNGT nedåt! Tro mig!
