I vatten så mäter man joner inte molekyler(i detta fall). CaCO3 och MgCO3 är molekyler men inte Ca(2+), Mg(2+) eller CO3(2-).
Vid GH mätning mäter man Ca och Mg (huvudsak), men man använder sig av Ca´s omslagspunkt vid titreringen. Man kan dock använda sig av Mg´s men på grund av den otydliga omslagspunken avstår man från det. Man får också justera startpunkten, man buffrar nämligen upp provet före titreringen(olika buffert punkter för Mg/Ca).
Vid KH mätning mäts HCO3(-), CO3(2-) och andra joner som har förmågan att "ta" åt sig en vätejon. I kranvatten är det i huvudsak HCO3(-) som finns i vattnet, väldigt lite CO3(2-) p g a pH-värdet. När torv används minskar HCO3 och CO3 är helt borta. I stället finns organiskaanjoner som har lite olika utseende. Det man egentligen mäter är alltså den totala buffert kapaciteten. Men fortfarande är det joner man mäter.
I naturvatten brukar man använda sig av ett förhålland mellan den totala hårdheten(GH) och alkaliniteten(KH). Skulle förhållandet vara 1 är vattnet ej påverkat av människan. Men detta är ett grovt sätt att se på problemet(berggrunden är olika i olika delar av Sverige/världen).
Att använda sig av termer som "permanenthårdhet", "temporärhårdhet" eller "sodahårdhet" förvirrar mer än det ger lättförstålig information. Helt OK, på 60-talet och möjligen på 70-talet. Man får lätt känslan av att det är plockat från äldre akvarielitteratur.
Kom ihåg: I vatten finns t ex. CaCO3 endast som salt som EJ är löst eller som utfällning(beror lite hur man ser på det). Men det är inte det som mäts, men väl jonerna CA(2+) och CO3(2-). Ca påverkar GH och CO3 KH. Skulle det iställer vara t ex. CaSO4 får man Ca(2+) och SO4(2-) där Ca påverkar GH och SO4 påverkar vare sig KH eller GH.