Hur bemöterman ett barns sorg?

[CENTER][COLOR=black]Hej.[/COLOR][/CENTER]

[COLOR=black]Jag har en son på 10½ år. Han har aldrig visat känslor öppet förut. Man fick nästan "beådra" honom att gråta när han hade gjort sig illa. Han liksom behöll gråten bakom ögonlocken. Man såg egentligen att han grät, men inte fören man sa att han fick gråta så grät han. Vi (jag och mitt x: s) har aldrig hindrat våra barn att gråta. [/COLOR]
[COLOR=black]För dryga året sen så vände det. Vi vet inte varför. Vist, skilsmässan är en orsak (Skilsmässan var för ca 5år sen). Men varför dröjde det ca3 år innan förändringen kom?[/COLOR]

[COLOR=black]Sen i sen somras så har det blivit så stort att det har blivit ett problem. Vist det har varit mycket i höst. Bland annat dog vårat marsvin. Det tog han jätte hårt. Men han tar till marsvinet som orsak till att få vara ledsen när det egentligen är andra saker han är ledsen för. [/COLOR]
[COLOR=black]Nu vill han inte åka till sin mamma, bara vara hos mig, han gråter i skolan, han kan ringa mig på jobbet flera gånger om dagen från skolan och bara gråta hysteriskt. Han trivs inte i sin skola säger han. Han är enormt omtyckt i sin skola. [/COLOR]
[COLOR=black]Det han har börjat med nu i skolan är att han försöker bli utsparkad från skolan genom att vara jobbig.[/COLOR]

[COLOR=black]För att späda på eländet så hände det en olycka i "familjen" för snart två veckor sen. Mitt x: s ny killes son dog i en tragisk olycka hemma hos sin mamma. Han var elva år bara. Så mina två grabbar miste sin "halvbror" som dom kallar honom.[/COLOR]
[COLOR=black]Hur bemöter man dom när dom är ledsna eller kommer med svåra frågor. [/COLOR]
[COLOR=black]Vist, frågorna svarar man väl på så gott man kan. Men sen då? Och vad gör man med sin egen sorg och funderingar. [/COLOR]
[COLOR=black]Nu bor mina pojkar hos mig varannan vecka så ena veckan är det "lugnt". Trodde jag ja. Det är då alla funderingar kommer upp. Det blir totalt kaos i huvudet. Varför vill han inte till sin mamma, varför trivs han inte i sin skola, varför säger han att kompisarna mobbar honom, varför säger han "att hans liv suger" "att han inte vill ha sitt liv". [/COLOR]
[COLOR=black]Var tar jag vägen med mina funderingar och frågor? Hur stöttar jag honom? Jag verkar vara hans viktigaste person just nu. Hur ska jag kunna finnas tillhands för honom när han behöver mig? [/COLOR]
[COLOR=black]Igår kväll bröt han ihop igen. Det var ju dax för byte igen. Sista natten hos pappa. Vad svarar man honom utan att lova förmycket eller verka för ointresserad? J[/COLOR]
[COLOR=black]ag vet att jag finns där och tröstar honom men räcker det? Jag vill göra så mycket mer. [/COLOR]
[COLOR=black]Jag vet hur det är med en tuff barndom och jobbig skola. Och det vill jag inte att han ska ha. [/COLOR]
[COLOR=black]Vi får stöd från skolan och Bup men det tar sådan tid. Och tiden är dyrbar när man är liten. Går det fel här så kan det spåra ur helt och hållet senare. [/COLOR]
[COLOR=black]Det är tufft att vara förälder till barn som inte mår bra. [/COLOR]
[COLOR=black][/COLOR]
[COLOR=black]Jag har så mycket mer att skriva men jag börjar så här.[/COLOR]

Jag har inga råd att ge dig, men jag tycker det är fruktansvärt strongt av dig att skriva här och jag hoppas av hela mitt hjärta att det löser sig för er! Lycka till!

Jag är absolut inte kompetent att ge några råd i din situation men
1/ Det är oerhört viktigt att du söker proffesionell hjälp. Detta har du i och för sig redan gjort men ligg på "myndigheterna" så att de verkligen förstår allvaret. Dessa har ju också mycket att göra så de måste tyvärr prioritera.
2/ Lyssna och var närvarande. Detta räcker långt och tiden läker ju alla sår sägs det och finns man bara där när det är som svårast är mycket vunnet.
3/ Tycker det är positivt i sig att han gråter ändå - det är oerhört mycket bättre att få ut sin sorg än att stänga den inne.
Inte mycket hjälp - men lycka till i alla fall.

ansjo skrev:

Jag har inga råd att ge dig, men jag tycker det är fruktansvärt strongt av dig att skriva här och jag hoppas av hela mitt hjärta att det löser sig för er! Lycka till!

Tack. Det värmer. Man behöver allt stöd man kan få.

Mycket svåra bitar....

RÖDLÖGA skrev:

[CENTER][COLOR=black]Hej.[/COLOR][/CENTER]





[COLOR=black]Jag har en son på 10½ år. Han har aldrig visat känslor öppet förut. Man fick nästan "beådra" honom att gråta när han hade gjort sig illa. Han liksom behöll gråten bakom ögonlocken. Man såg egentligen att han grät, men inte fören man sa att han fick gråta så grät han. Vi (jag och mitt x: s) har aldrig hindrat våra barn att gråta. [/COLOR]

[COLOR=black]För dryga året sen så vände det. Vi vet inte varför. Vist, skilsmässan är en orsak (Skilsmässan var för ca 5år sen). Men varför dröjde det ca3 år innan förändringen kom?[/COLOR]



[COLOR=black]Sen i sen somras så har det blivit så stort att det har blivit ett problem. Vist det har varit mycket i höst. Bland annat dog vårat marsvin. Det tog han jätte hårt. Men han tar till marsvinet som orsak till att få vara ledsen när det egentligen är andra saker han är ledsen för. [/COLOR]

[COLOR=black]Nu vill han inte åka till sin mamma, bara vara hos mig, han gråter i skolan, han kan ringa mig på jobbet flera gånger om dagen från skolan och bara gråta hysteriskt. Han trivs inte i sin skola säger han. Han är enormt omtyckt i sin skola. [/COLOR]

[COLOR=black]Det han har börjat med nu i skolan är att han försöker bli utsparkad från skolan genom att vara jobbig.[/COLOR]



[COLOR=black]För att späda på eländet så hände det en olycka i "familjen" för snart två veckor sen. Mitt x: s ny killes son dog i en tragisk olycka hemma hos sin mamma. Han var elva år bara. Så mina två grabbar miste sin "halvbror" som dom kallar honom.[/COLOR]

[COLOR=black]Hur bemöter man dom när dom är ledsna eller kommer med svåra frågor. [/COLOR]

[COLOR=black]Vist, frågorna svarar man väl på så gott man kan. Men sen då? Och vad gör man med sin egen sorg och funderingar. [/COLOR]

[COLOR=black]Nu bor mina pojkar hos mig varannan vecka så ena veckan är det "lugnt". Trodde jag ja. Det är då alla funderingar kommer upp. Det blir totalt kaos i huvudet. Varför vill han inte till sin mamma, varför trivs han inte i sin skola, varför säger han att kompisarna mobbar honom, varför säger han "att hans liv suger" "att han inte vill ha sitt liv". [/COLOR]

[COLOR=black]Var tar jag vägen med mina funderingar och frågor? Hur stöttar jag honom? Jag verkar vara hans viktigaste person just nu. Hur ska jag kunna finnas tillhands för honom när han behöver mig? [/COLOR]

[COLOR=black]Igår kväll bröt han ihop igen. Det var ju dax för byte igen. Sista natten hos pappa. Vad svarar man honom utan att lova förmycket eller verka för ointresserad? J[/COLOR]

[COLOR=black]ag vet att jag finns där och tröstar honom men räcker det? Jag vill göra så mycket mer. [/COLOR]

[COLOR=black]Jag vet hur det är med en tuff barndom och jobbig skola. Och det vill jag inte att han ska ha. [/COLOR]

[COLOR=black]Vi får stöd från skolan och Bup men det tar sådan tid. Och tiden är dyrbar när man är liten. Går det fel här så kan det spåra ur helt och hållet senare. [/COLOR]

[COLOR=black]Det är tufft att vara förälder till barn som inte mår bra. [/COLOR]



[COLOR=black]Jag har så mycket mer att skriva men jag börjar så här.[/COLOR]

att ta tag i. Liksom Ansjo kan inte heller jag komma med några råd men förstår att det kan vara kämpigt om man känner sig otillräcklig. Vi människor har så många känslosträngar som vi får från arv och miljö och att som förälder bemöta dem rätt är alltid svårt. Att vara förälder är den svåraste uppgift vi har, hur rätt vi än tycker vi gör kan det bli så fel.... Hoppas att allt ordnar sig till det bästa, jag känner med dej.

Rödlöga:
Jag är förälder till en 10-åring, precis som du.

Jag tror att steg 1 o kanske det viktigaste i detta är att du och hans mamma pratar ihop er. Att ni kommer överens om att ställa upp för honom, till 110%, och vad detta innebär i praktiken.
Man får lägga eventuellt gammalt groll bakom sig. Vara beredd på att det kostar, både i tid o kanske pengar, att finnas där "lite mer".
Kanske mår han bra av om ni kan spendera tid tillsammans? Kanske blev skilsmässan för abrupt? osv osv.

Finns ju massvis av frågor som man bör få hjälp av en psykolog, som Kjell skriver, att reda ut.

En riktigt positiv sak är att du reagerar. Och att du vill.
Det finns massor av föräldrar som inte gör det, bara stänger öronen och anser att de "har ett jobbigt barn de inte orkar med" o sen är det bra med det (tills de ringer från TNE, sjukan eller annat hemskt ställe) - o då är det dags att vakna som förälder.

Nä, jag är säker på att du grejjar detta. Men är också rätt säker på att det är bäst om du gör det tillsammans med hans mamma.
Lycka till!

Ja...nu kan du kanske tycka att jag är lite "krass", men...

Det är alltså inget fel i att vara ledsen. Sorg ska berarbetas och gås igenom. Man måste inte vara lycklig alltid, inte barn heller. Var inte bekymrad för att han är ledsen, var glad att han reagerar.

Sen är det ju inte så bra om han inte sköter skolan, eller börjar bli jobbog och att hans kompisar kanske drar sig undan. Där gäller det nog att ha bra kontakt till lärare osv.

Jag läte en fantaskist krönika i Aftonbladet, den handlar om helt andra saker, men du kanske kan hitta något i den att säga till din grabb...

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,990900,00.html

Starkt av dej, att dela med dej av er svåra situation. Det är ju synd att Bup inte kan hjälpa, exakt i den stund man behöver hjälp. men jag tycker att ni ska vända er dit igen . Det är det bästa jobbet som finns att vara förälder , men också det svåraste. Inget gör så ont som att se den man älskar må dåligt. Men det är ju bra att din son kan visa sina känslor nu ialla fall. Lycka till i fortsättningen.

Jag tycker nog att du gör alldeles rätt Rödlöga. Du är där och du lyssnar. Man kan lirka men inte tvinga fram hur han känner och försöka förstå, kanske tillochmed finna en lösning som gör att han mår bättre.

Kanske finns där skäl till att han inte trivs i skolan som inte är direkt relaterade till vad som annars skett?

Du är sannerligen en pappa till skillnad från en del andra fäder som inte hade reagerat på samma sätt.
/J

Jag tycker att din son ska vara glad över att ha en pappa som bryr sig så mycket ! :)

Försök att prata ut med honom, ta hjälp av en kurator eller liknande. Han kanske inte behöver följa med, du kanske kan få tips om hur du ska bemöta honom och kunna få fram vilken anledning till att han känner som han känner !

Hoppas det ordnar sig ! :)

[CENTER]Tack Kjell.[/CENTER]

Kjell Fohrman skrev:

Jag är absolut inte kompetent att ge några råd i din situation men

1/ Det är oerhört viktigt att du söker proffesionell hjälp. Detta har du i och för sig redan gjort men ligg på "myndigheterna" så att de verkligen förstår allvaret. Dessa har ju också mycket att göra så de måste tyvärr prioritera.

Jo, proffesonell hjälp har vi sökt och du har rätt i att man måste ligga på. Min älsta son gick igenom ungefär samma sak för nått år sen. Så man känner igen syntomerna. Man blir lätt "bort städad" om man inte ligger på och nästan blir obekväm. Det har min yngsta sån blivit förut när man har haft med myndigheter att göra.

Kjell Fohrman skrev:

2/ Lyssna och var närvarande. Detta räcker långt och tiden läker ju alla sår sägs det och finns man bara där när det är som svårast är mycket vunnet.

Lyssna och närvar räcker långt det håller jag med om. Jag gissar att det är därför han vill vara här och inte hos sin mamma. Specielt nu när dom (mitt x:s och hennes sambo) har en liten på sju månader och mist en son på elva år. Det som blir jobbigt är att man själv inte tycker att man gör tillräkligt.

Kjell Fohrman skrev:

3/ Tycker det är positivt i sig att han gråter ändå - det är oerhört mycket bättre att få ut sin sorg än att stänga den inne.

Jo, jag är glad att han nu kan visa känslor. Det jag saknar är ett "verktyg" som tar bort orsaken till det onda.

Kjell Fohrman skrev:

Inte mycket hjälp - men lycka till i alla fall.

Vist är det mycket hjälp. Man kan se klarare på vissa bitar och få reda på om man är på rätt väg. Ett exempel på det är dom här tankarna du väckte hos mig.
" Lyssna och närvar räcker långt det håller jag med om. Jag gissar att det är därför han vill vara här och inte hos sin mamma. "

Malinitzi skrev:

att ta tag i. Liksom Ansjo kan inte heller jag komma med några råd men förstår att det kan vara kämpigt om man känner sig otillräcklig. Vi människor har så många känslosträngar som vi får från arv och miljö och att som förälder bemöta dem rätt är alltid svårt. Att vara förälder är den svåraste uppgift vi har, hur rätt vi än tycker vi gör kan det bli så fel.... Hoppas att allt ordnar sig till det bästa, jag känner med dej.

Jag tackar för dom orden. Jo, jag tror att det ordnar sig. Eller rättare sagt jag vet att det ordnar sig. För jag ger mig inte innan. Och jag har bra stöd från mitt x:s som ringer och trycker på myndigheterna. Sen får jag väldigt fint stöd från min sambo och andra anhöriga.

Tack Aquastyle!

Aquastyle skrev:

Rödlöga:

Jag är förälder till en 10-åring, precis som du.



Jag tror att steg 1 o kanske det viktigaste i detta är att du och hans mamma pratar ihop er. Att ni kommer överens om att ställa upp för honom, till 110%, och vad detta innebär i praktiken.

Man får lägga eventuellt gammalt groll bakom sig. Vara beredd på att det kostar, både i tid o kanske pengar, att finnas där "lite mer".

Kanske mår han bra av om ni kan spendera tid tillsammans? Kanske blev skilsmässan för abrupt? osv osv.

Jo ,vi har börjat och prata som "vuxna" mäniskor och det är jätte skönt. Specielt nu när det är så tuft.
Jag räknar med att få ta lite mer på mig nu ett tag framåt med tanke på deras sorg. Jag vet att dom inte glömer bort honom i sin sor men lite avlastning skadar inte för någon av dom.

Aquastyle skrev:

Finns ju massvis av frågor som man bör få hjälp av en psykolog, som Kjell skriver, att reda ut.

Vi har träffat en psykolog som verkar bra. Men det har vi sagt så många gånger att man inte litar på några myndigheter längre.

Aquastyle skrev:

En riktigt positiv sak är att du reagerar. Och att du vill.

Det finns massor av föräldrar som inte gör det, bara stänger öronen och anser att de "har ett jobbigt barn de inte orkar med" o sen är det bra med det (tills de ringer från TNE, sjukan eller annat hemskt ställe) - o då är det dags att vakna som förälder.

Nä dit får det inte gå. Jag skulle inte orka leva om något hände honom och jag inte hade gjort allt vad jag kunat för att hjälpa honom.

Aquastyle skrev:

Nä, jag är säker på att du grejjar detta. Men är också rätt säker på att det är bäst om du gör det tillsammans med hans mamma.

Lycka till!

Som jag skrev i Kjells inlägg. Jag ger mig inte innan.

Jag lovar att svara allamen nu ska jag ta och krypa ner.

Tack för allt stöd och alla fina ord.

ja känner igen dedär.. nu är ja snart 16. Men när ja var i 10 års åldern bodde ja varannan vecka hoss mamma och varannan hoss pappa.
De hände mkt i mitt liv då. pappa flytta ihop med en ny tjej. hennes barn vart min "halvsyrra" och blablabla.. oftast dagen innan ja skulle till mamma bröt ja ihop så vart de tjafs. Men ja har kommit på nu i efterhand att de var just för att ja inte vågade visa känslor. De vart väll ngn reflex i mitt huvud som sa" börjar ja bråka nu dagen innan ja ska till mamma så blir de inte så känsloladdat och jobbigt att lämna pappa"

De kan ju vara så med din son med.. Sen kan de ju vara andra saker oxå..
Du säger att han är omtyckt i skolan och allt dedär..
Men försök prata med han och fråga vad han helst av alllt skulle vilja göra.
De kanske är en sånn enkel sak att han vill skaffa en katt,eller börja på ngn sport, men istället för att berätta de så skyller han på annat.


ja är ingen pedagog, men försöker hjälpa med egna erfarenheter, eftersom ja ennu är ungdom.

zorox skrev:

ja känner igen dedär.. nu är ja snart 16. Men när ja var i 10 års åldern bodde ja varannan vecka hoss mamma och varannan hoss pappa.

De hände mkt i mitt liv då. pappa flytta ihop med en ny tjej. hennes barn vart min "halvsyrra" och blablabla.. oftast dagen innan ja skulle till mamma bröt ja ihop så vart de tjafs. Men ja har kommit på nu i efterhand att de var just för att ja inte vågade visa känslor. De vart väll ngn reflex i mitt huvud som sa" börjar ja bråka nu dagen innan ja ska till mamma så blir de inte så känsloladdat och jobbigt att lämna pappa"



De kan ju vara så med din son med.. Sen kan de ju vara andra saker oxå..

Du säger att han är omtyckt i skolan och allt dedär..

Men försök prata med han och fråga vad han helst av alllt skulle vilja göra.

De kanske är en sånn enkel sak att han vill skaffa en katt,eller börja på ngn sport, men istället för att berätta de så skyller han på annat.





ja är ingen pedagog, men försöker hjälpa med egna erfarenheter, eftersom ja ennu är ungdom.

Mycket bra skrivet zorox:)

När man är liten så är det viktigt att man umgås med andra människor för det är genom samspelet som man identifierar sina känslor. När man då börjar lyssna på en själv och på vad ens inre säger så blir man mer äkta och sann mot sig själv. Detta kan dock resultera i att man blir mer besvärlig för omgivningen då man väljer att följa sin egen väg. Men det är en positiv sak för det visar att man har börjat att lyssna mer på sig själv och att man tillåter sig själv att visa känslorna vilket det låter som om din son har börjat att göra.

Detta kan kännas obehagligt och farligt för din son men det är det inte utan det är dom instädga känslorna som är farliga. Några av dessa instängda känslor kan tex vara sorg, oro, rädsla, skam och vrede och det är därför viktigt att han blir medveten om dessa och att han får uppleva dom. Det är inte lätt för ett barn att uppleva dessa själv så därför är det oerhört viktigt att man som barn har någon att luta sig tilbaka på, att man känner trygghet och att man känner sig älskad och detta är också uppenbart att han känner då han hela tiden vill ha dig i sin närvaro.

Anledningen till att reaktionen på trauman/obehagliga upplevelser kan komma först åtskilliga år senare beror på att kroppen använder sig av försvarmekanismer som tex bortträngning. Då när man utsätts för ett trauma så griper denna funktion in och skapar en sorts lindring för stunden men detta lägger sig i ens undermedvetna som en olöst konflikt. Detta skapar då ångest/depressioner utan att man riktigt själv förstår vartifrå dessa kommer och det kan flera flera år innan man får ångest/depressioner.

När han säger saker som att hans liv suger och att han inte vill ha sitt liv så ifrågasätt honom på ett milt sätt.
Exempel:
- Mitt liv suger!
- Men gubben, varför suger det?
- För jag har inga vänner.
- Men "Lisa" brukar ju fråga om ni ska leka, skulle hon göra det om hon inte var din vän?

Genom att göra det så får du honom att komma in på nya tankebanor och då börjar han ifrågasätta sina egna tankar vilket kan få honom att inse att livet inte alls är så tokigt.


Jag hoppas att jag kanske har kunnat hjälpa till lite grann och jag finns här för dig om du behöver prata vilket säkert flera andra också gör;)

Vilken stark tråd detta var. Finns många som skrivit mycket klokt och delat tankar med dig. Vill också ge dig credit för du delar med dig av allt detta svåra, det kommer hjälpa många andra som kommer i liknande situationer.

Vi är ngn stans inne på mina områden i denna tråd.. Jag har arbetat inom PBU i många år och numer arbetar jag just med detta att hantera kriser på ett kristeam. Jag får ofta frågan vad gör man ? Vad säger man ? Hur ska jag vara ?
Då jag gick min debriefing utbildning för länge sedan var det första tipset " Håll handen och håll käften " Det är inte alltid det viktigaste att man ska säga allt rätt, det är ibland bättre att vara tyst och finnas nära. Barn har en fantastisk förmåga att hantera svåra situationer om de känner en grundtrygghet. Ofta klarar de sånt här mycket bättre än vuxna. Just när barn är runt 10 år får de en mer vuxen syn på döden. Det magiska tänkandet om döden är borta och det är oftast just runt 10 år innan ett barn riktigt kan förstå vad döden är. Därför kan man tala med barn i den ålder om detta på ett ganska tydligt vis.
Livskriser oavsett om det drabbar barn eller vuxna ska levas ut.. därför hade jag blivit än mer orolig om ditt barn hade stängt det jobbiga inom sig, men visa sorg, ledsenhet m.m är viktigt. Barn gör sånt lite bakvänt ibland.. en del blir mer arga än ledsna.. men låter som din son kan visa sorg och det är ngt positivt.. i sådana lägen ska man inte vara ngn käck förälder utan låta dem vara ledsna.

Barn bearbetar ofta sorg i handling och symboler.. vad de gör kan vara olika.. en del ritar, andra mår bra av att man arrangerar ett minnesbord de kan vara delaktiga i att sköta.. foton, tända ljus och annat... Detta med minnesbord blev jag bekant med då jag en tid arbetade med AIDS-sjuka barn.. detta var innan dagens goda behandlingsresultat mot hiv-infektionen. På den tiden var det sorg i denna grupp av barn nästan konstant.. det var alltid ngn som var svårt sjuk och gick bort.. Men för dessa barn så blev dessa minnesbord viktiga.. Barnen bestämde själva då det var dags att plocka ner sakerna..

Har man barn som mår dåligt så är det absolut viktigaste att man har vuxna som stöttar runt omkring.. det ser man här att det finns och det gör mig trygg att detta på sikt kommer ordna upp sig. Men livskriser och sorgearbeten får ta den tiden det tar och jag lovar att tänka på er alla..

Kom att tänka på några ord som startar en bok som heter " Till minne av Marie " . Dessa ord har jag ofta tänkt på själv eller delat med mig..

"Den människa som levt mest är inte den som kan räkna de flesta åren, utan det är den som upplevt livet mest intensivt"

Hälsn Robban

[CENTER]Tack för ditt stöd Mohlin!

mohlin skrev:

Ja...nu kan du kanske tycka att jag är lite "krass", men...

Nej då. [/CENTER]

mohlin skrev:

Det är alltså inget fel i att vara ledsen. Sorg ska berarbetas och gås igenom. Man måste inte vara lycklig alltid, inte barn heller. Var inte bekymrad för att han är ledsen, var glad att han reagerar.

Nej, det är inte fel att vara ledsen. Och det är "skönt" att han reagerar. Det som blir jobbigt är omslaget från att inte visa något till att i vissa fall nästan bli hysteriskt ledsen. Och sen blir man orolig över hur han har det på det andra stället efter som man inte har koll på det. Sen är det kannske som jag skrev i Kjells inslag." Lyssna och närvar räcker långt det håller jag med om. Jag gissar att det är därför han vill vara här och inte hos sin mamma. " Det kan vara mitt dåliga självförtroende som spelar mig ett spratt. "Det måste ju vara bättre där borta efter som jag inte gör någon ting". För hur vet jag hur mycket hon gör där borta som är bättre än det jag gör här.
Och du har rätt i att man inte behöver vara lycklig jämnt eller att ha något att göra jämnt. Är man det så lär man sig inte att uppskatta dom dra stunderna.

mohlin skrev:

Sen är det ju inte så bra om han inte sköter skolan, eller börjar bli jobbog och att hans kompisar kanske drar sig undan. Där gäller det nog att ha bra kontakt till lärare osv.

Det håller jag också med om. Och jag tycker att vi har bra kontakt med skolan. Men det dåliga samvetet gör sig påmind. "Gör jag tillräkligt?"

mohlin skrev:

Jag läte en fantaskist krönika i Aftonbladet, den handlar om helt andra saker, men du kanske kan hitta något i den att säga till din grabb...



http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,990900,00.html

Suvurän artikel. Det fanns många sanna ord där.

[CENTER]Tack Bette för dina ord.[/CENTER]

Bette skrev:

Starkt av dej, att dela med dej av er svåra situation. Det är ju synd att Bup inte kan hjälpa, exakt i den stund man behöver hjälp. men jag tycker att ni ska vända er dit igen .

Jo dom jobbar med honom nu. Men det tar tid. Han fick en extra träff när hans "halvbror" dog. Men det gäller att trycka på hela tiden. För annars så "glöms" man bort.

Bette skrev:

Det är det bästa jobbet som finns att vara förälder , men också det svåraste. Inget gör så ont som att se den man älskar må dåligt. Men det är ju bra att din son kan visa sina känslor nu ialla fall. Lycka till i fortsättningen.

Det är som du säger. Det är det bästa som finns men f-n vad ont det gör när dom inte mår bra.

Finns det någon chans att han kan bo med dig under en period, tills det värsta med hans halvbror har lagt sig? Det kanske skulle kännas lugnare för honom att slippa uppbrotten en gång i veckan och i stället få tillbringa mer tid med dig? Han skulle få ditt stöd hela tiden. Du verkar vara väldigt viktig just nu och han kanske skulle få lite mer ro i själen då?

Joacim skrev:

Jag tycker nog att du gör alldeles rätt Rödlöga. Du är där och du lyssnar. Man kan lirka men inte tvinga fram hur han känner och försöka förstå, kanske tillochmed finna en lösning som gör att han mår bättre.

Det är bara att bita ihop och rida ut sturmen.

Joacim skrev:

Kanske finns där skäl till att han inte trivs i skolan som inte är direkt relaterade till vad som annars skett? [QUOTE] Det är nog lite av varje som orsakar att han inte "trivs" där. Jag tror att det går åt så mycket energi till att hålla sig "flytande" att han inte har någonting kvar till skolarbetet. Och sen är det onda ekorhjulet igång.

[quote=Joacim;919466]

Du är sannerligen en pappa till skillnad från en del andra fäder som inte hade reagerat på samma sätt.

/J

Tack Joachim. Jag ska ta dom orden till mig. Dom ska få ladda mina "batterier".

IaMtHeJoKe skrev:

Jag tycker att din son ska vara glad över att ha en pappa som bryr sig så mycket ! :)



Försök att prata ut med honom, ta hjälp av en kurator eller liknande. Han kanske inte behöver följa med, du kanske kan få tips om hur du ska bemöta honom och kunna få fram vilken anledning till att han känner som han känner !



Hoppas det ordnar sig ! :)

Jag får många tips här men även via skolan och Bup. Så det kommer ordna även om det kommer ta tid.
Tack för dit stöd IaMtHeJoKe

zorox skrev:

ja känner igen dedär.. nu är ja snart 16. Men när ja var i 10 års åldern bodde ja varannan vecka hoss mamma och varannan hoss pappa.

De hände mkt i mitt liv då. pappa flytta ihop med en ny tjej. hennes barn vart min "halvsyrra" och blablabla.. oftast dagen innan ja skulle till mamma bröt ja ihop så vart de tjafs. Men ja har kommit på nu i efterhand att de var just för att ja inte vågade visa känslor. De vart väll ngn reflex i mitt huvud som sa" börjar ja bråka nu dagen innan ja ska till mamma så blir de inte så känsloladdat och jobbigt att lämna pappa"



De kan ju vara så med din son med.. Sen kan de ju vara andra saker oxå..

Du säger att han är omtyckt i skolan och allt dedär..

Men försök prata med han och fråga vad han helst av alllt skulle vilja göra.

De kanske är en sånn enkel sak att han vill skaffa en katt,eller börja på ngn sport, men istället för att berätta de så skyller han på annat.





ja är ingen pedagog, men försöker hjälpa med egna erfarenheter, eftersom ja ennu är ungdom.

Det vår många bra saker du skrev. Vi har fuderat på ungefär samma saker som du skriver om. Mycket av det du skriver passar in på min son. Jag blev väldigt rörd av ditt inlägg. Han söker närhet och trygghet.

Du ska ha ett stort tack för ditt inlägg.

RÖDLÖGA skrev:

Det vår många bra saker du skrev. Vi har fuderat på ungefär samma saker som du skriver om. Mycket av det du skriver passar in på min son. Jag blev väldigt rörd av ditt inlägg. Han söker närhet och trygghet.



Du ska ha ett stort tack för ditt inlägg.

så lite så. De är alltid roligt att kunna hjälpa till..
Tycker synd om dig. De kan inte alltid vara lätt att vara helt lugn när barneet mår dåligt ofta och till och med pratar om att han inte vill ha sitt liv,fast han bara är 10 år.. Ja kanske får mkt skit för det hära. Men ja är inte så mkt för pedagoger och annat sånt. Jag tror man måste hitta livets mening, gammal som ung. De är absolut inte lätt att vara liten. Man har mycket kvar att lära och man kan inte alltid uttrycka sig ordentligt.. Och ibland kan de även vara svårt att få fram ur ett barn vad den igentligen tycker och tänker.
Jag tror att de är viktigt att hitta något man tycker är roligt dvs en hobby eller sport. Sen tror ja också att föräldrarna måste ta sig mycke tid med barnet. åka och bowla eller kanske gå på bio. Jag har även svårt idag att göra saker med min pappa ibland. Ja tycker vi är helt olika och tänker på ett helt varsigt sätt. Men ja har också tänkt på dedära, och ja tror ja har hittat lösning. KOMMUNIKATION. Vi kommuniserar alldeles för dåligt..vi lyssnar inte på varandra ,och vi har dålig respekt för varandra. och detta leder tills tjafs.
Jag vet ej vad detta beror på och de ska vi inte ta i den här tråden heller eftersom denna tråd handlar om ngt mycke viktigt. Men ja tror att de ja skrev i detta inlägg har mycket med saken att göra. Ja kanske tar mig vatten över huvudet nu,eftersom ja levt en 1/5 av mitt liv. Men men, något kanske hjälper:)

Hade tankar på att ta livet av mig för 2-3 månader sen, blev ett rent helvete, fick diabetes och så blev det gräl varje dag på sjukhuset (var där i 10 dar) men det redde upp sig och nu mår jag bra och tack vare diabetes började jag med akvarium på nytt.

Glenn skrev:

När man är liten så är det viktigt att man umgås med andra människor för det är genom samspelet som man identifierar sina känslor. När man då börjar lyssna på en själv och på vad ens inre säger så blir man mer äkta och sann mot sig själv. Detta kan dock resultera i att man blir mer besvärlig för omgivningen då man väljer att följa sin egen väg. Men det är en positiv sak för det visar att man har börjat att lyssna mer på sig själv och att man tillåter sig själv att visa känslorna vilket det låter som om din son har börjat att göra.



Detta kan kännas obehagligt och farligt för din son men det är det inte utan det är dom instädga känslorna som är farliga. Några av dessa instängda känslor kan tex vara sorg, oro, rädsla, skam och vrede och det är därför viktigt att han blir medveten om dessa och att han får uppleva dom. Det är inte lätt för ett barn att uppleva dessa själv så därför är det oerhört viktigt att man som barn har någon att luta sig tilbaka på, att man känner trygghet och att man känner sig älskad och detta är också uppenbart att han känner då han hela tiden vill ha dig i sin närvaro.



Anledningen till att reaktionen på trauman/obehagliga upplevelser kan komma först åtskilliga år senare beror på att kroppen använder sig av försvarmekanismer som tex bortträngning. Då när man utsätts för ett trauma så griper denna funktion in och skapar en sorts lindring för stunden men detta lägger sig i ens undermedvetna som en olöst konflikt. Detta skapar då ångest/depressioner utan att man riktigt själv förstår vartifrå dessa kommer och det kan flera flera år innan man får ångest/depressioner.



När han säger saker som att hans liv suger och att han inte vill ha sitt liv så ifrågasätt honom på ett milt sätt.

Exempel:

- Mitt liv suger!

- Men gubben, varför suger det?

- För jag har inga vänner.

- Men "Lisa" brukar ju fråga om ni ska leka, skulle hon göra det om hon inte var din vän?



Genom att göra det så får du honom att komma in på nya tankebanor och då börjar han ifrågasätta sina egna tankar vilket kan få honom att inse att livet inte alls är så tokigt.





Jag hoppas att jag kanske har kunnat hjälpa till lite grann och jag finns här för dig om du behöver prata vilket säkert flera andra också gör;)

[CENTER]Hej Glenn![/CENTER]
[LEFT]Det var många tankväda saker du skrev. När jag läser ditt och andras inlägg så är det en sak som slår mig. Det är att jag ska sluta att vara så självkritisk och fortsäta att göra det jag gjort hitills, att vara mig själv, finnas till hands och tala om för honom hur mycket han betyder för mig och hur bra han är. Stötta honom när det är tungt men även bromsa honom när han är på väg åt fel håll. Mycket av det du och andra skriver gör jag/vi redan. Det är så skönt att få det bekräftat att man gör rätt. Många tankar väcks av inläggen men dom är bara av det posetiva hållet. Dom ger mig framtidstro och kämpar anda.[/LEFT]

[LEFT]Tack Glenn för dina råd. [/LEFT]

När ja var runt 9 år så var ja väldigt osäker bara för det hände massa saker när ja var mindre mina föräldrar skiljdes och mina syskon blev sura på pappa och flytta hemifrån tidigt och ja kände mig ensam och behövde en vänn och då fråga ja om ja kunde få en katt och det fick ja hon är min bästa vänn kanske låter konstigt men ja kan alltid gå till hon och klappa henne . hon får mig att skratta och bli glad när ja är känner mig helt nere.. men det ja mennar med mitt inlägg var att erat Marsvin dog ju och han kanske är ledsen..och han kanske vill ha nån som han kan gå till och bara sitta med helt tyst och bara vara med? det behöver ja och när ja känner mig sån då går ja alltid till min katt..
Lycka till!

har ingen erfarenhet som förälder men har vart i liknande situationer som din son och min erfarenhet är att bup inte är nån utväg då de bara är massa vänte tid för ingenting själv förlorade jag 4 år i grundskolan pga att bup inte lät mig gå dit förän ja hade vart hos dom och dom hade ju som vanligt sin vänte tid på flera månader m.m ja tycker du ska leta upp nån privat. skolor och bup är inget jag litar på längre iaf ... hoppas de löser sig ! och det är viktigt att man inte missar skolan för de blir det värre tro mig ja förlorade mycke och inte bara i kunskap utan även socialt

vadå förlorade johannes?

ja va bara hemma så förlorade vänner och missade 5 år i skolan sen hittade ja nya vänner som mådde som mig men då blir de att man bara sitter o klagar på allt tillsammans så de va u inte så mycke bättre de .. men nu mår ja fint o går 2 an på gymnasiet mycke luckor från grundskolan men de funkar iaf

behövde du inte gå om då eller?

Jag var väl i samma sits när jag var i den åldern.
Efter kontakt med Bup så blev jag skickad på St. Lars och därefter en massa fosterfamiljer.
Jag vill bara säga att nu i efterhand upplever jag Bup som ett skämt, har fått betydligt bättre hjälp av "privata" psykologer.

MaxRobban skrev:

Vilken stark tråd detta var. Finns många som skrivit mycket klokt och delat tankar med dig. Vill också ge dig credit för du delar med dig av allt detta svåra, det kommer hjälpa många andra som kommer i liknande situationer.



Vi är ngn stans inne på mina områden i denna tråd.. Jag har arbetat inom PBU i många år och numer arbetar jag just med detta att hantera kriser på ett kristeam. Jag får ofta frågan vad gör man ? Vad säger man ? Hur ska jag vara ?

Då jag gick min debriefing utbildning för länge sedan var det första tipset " Håll handen och håll käften " Det är inte alltid det viktigaste att man ska säga allt rätt, det är ibland bättre att vara tyst och finnas nära. Barn har en fantastisk förmåga att hantera svåra situationer om de känner en grundtrygghet. Ofta klarar de sånt här mycket bättre än vuxna. Just när barn är runt 10 år får de en mer vuxen syn på döden. Det magiska tänkandet om döden är borta och det är oftast just runt 10 år innan ett barn riktigt kan förstå vad döden är. Därför kan man tala med barn i den ålder om detta på ett ganska tydligt vis.

Livskriser oavsett om det drabbar barn eller vuxna ska levas ut.. därför hade jag blivit än mer orolig om ditt barn hade stängt det jobbiga inom sig, men visa sorg, ledsenhet m.m är viktigt. Barn gör sånt lite bakvänt ibland.. en del blir mer arga än ledsna.. men låter som din son kan visa sorg och det är ngt positivt.. i sådana lägen ska man inte vara ngn käck förälder utan låta dem vara ledsna.



Barn bearbetar ofta sorg i handling och symboler.. vad de gör kan vara olika.. en del ritar, andra mår bra av att man arrangerar ett minnesbord de kan vara delaktiga i att sköta.. foton, tända ljus och annat... Detta med minnesbord blev jag bekant med då jag en tid arbetade med AIDS-sjuka barn.. detta var innan dagens goda behandlingsresultat mot hiv-infektionen. På den tiden var det sorg i denna grupp av barn nästan konstant.. det var alltid ngn som var svårt sjuk och gick bort.. Men för dessa barn så blev dessa minnesbord viktiga.. Barnen bestämde själva då det var dags att plocka ner sakerna..



Har man barn som mår dåligt så är det absolut viktigaste att man har vuxna som stöttar runt omkring.. det ser man här att det finns och det gör mig trygg att detta på sikt kommer ordna upp sig. Men livskriser och sorgearbeten får ta den tiden det tar och jag lovar att tänka på er alla..



Kom att tänka på några ord som startar en bok som heter " Till minne av Marie " . Dessa ord har jag ofta tänkt på själv eller delat med mig..



"Den människa som levt mest är inte den som kan räkna de flesta åren, utan det är den som upplevt livet mest intensivt"



Hälsn Robban

[CENTER]Hej Robban.[/CENTER]
[LEFT]En av mina sörsta känslor i det här är maktlösheten och den andra är att se sitt eget liv spelas upp framför sig där min son spelar mig. Jag vet ju vilken smärta jag gick och bar/bär på. Och så vet man att han bär på samma skit. Min äldre son gick igenom det har för ett eller två år sen. Skilnaden är bara att han alltid har varit bra på att förklara vad han känner det har inte hans lillebror varit. Och nu när han helt plötsligt både gråter, pratar känslor och visar känslor så blir det ett så tvärt kast att man inte riktigt hänger med. Man undrar vad dena tvära ändring beror på. Om det är något han inte själv vet något om eller om det är något han inte vill tala om. Han har gärna skylt på Marsvinets död. Att det är därför han är ledsen. Vist blev han ledsen när marsvinet dog men det är nog så att han tycker att det är lättare att ta på den sorgen än den egentliga orsaken till att han är ledsen just då. Det är mer ok att vara ledsen över ett djurs död än att vara det för att man tycker att det är jobbigt. Det blir inte så många jobbiga frågor om varför man är ledsen om man säger att det beror på djurets död.
Kanske en dum jämförelse. Men jag är nyckterist. Jag får ofta frågan om varför jag inte dricker. Då har jag två svar. Det ena är att jag aldrig känt suget efter att dricka. Villken egentligen är den stora orsaken till att jag inte driker. Men svarar man så får man bara en konstig blick på sig och tussen frågor. Man svarar jag att det beror på min farfar som var alkis och var rejält full och klev ut framför en bil och dog. Vilket är sant. Vad händer då? Jo, man får en klapp på axeln och orden att man är stark. Vist får man beröm vid svar ett också men inte lika ofta. Så vad väljer man att svara. Ju, svar två för det är mera godkänd anledning till att inte drika.
Jag tror att min son funkar så han också.[/LEFT]

nej ja slutade gå till skolan vid början av 4an sen i när ja skulle börja 9an bestämde ja mig för att skita i bup soss m.m så ja gick till skolan va där varje dag och fick mina betyg och nu går ja 2 an på gymnasiet med naturvetenskaplig inriktning stavning och sånt har ja ju självklart missat. så mina inlägg kan ju vara något svår lästa men gör så gått ja kan :)

Okej varför slutade du? Hade du gjort något eller?

RÖDLÖGA skrev:

[CENTER]Hej Glenn![/CENTER]



[LEFT]Det var många tankväda saker du skrev. När jag läser ditt och andras inlägg så är det en sak som slår mig. Det är att jag ska sluta att vara så självkritisk och fortsäta att göra det jag gjort hitills, att vara mig själv, finnas till hands och tala om för honom hur mycket han betyder för mig och hur bra han är. Stötta honom när det är tungt men även bromsa honom när han är på väg åt fel håll. Mycket av det du och andra skriver gör jag/vi redan. Det är så skönt att få det bekräftat att man gör rätt. Många tankar väcks av inläggen men dom är bara av det posetiva hållet. Dom ger mig framtidstro och kämpar anda.[/LEFT]





[LEFT]Tack Glenn för dina råd. [/LEFT]

Jag tror att du klarar av det här fint Björn. Tveka inte på dig själv utan tro på dig själv för det är ju uppenbart att du gör så att han mår bättre och att han känner sig trygg i din närvaro!

nej mådde inge bra bara orkade ingenting bråkade mycke med mamma osv morsan tyckte ju direkt att ja inte sklle gå till skolan om ja mådde så osv. så ibörjan fick ja ju stöd av henne att va hemma men förstog ju senare att de hade vart bättre att gå till skolan som vanligt . men nu har ja flytat till min pappa och är snart på väg hemifrån också :)

ja tycker att han borde flytta till dig om det går och om det är de han vill för mig blev allt mycke bättre när ja flyttade till min pappa men ja är ingen expert på sånt här .. lycka till !

bästa är ju helt enkelt att ni flyttar ihop igen men är ju nästan omöjligt men

Tintaglia skrev:

Finns det någon chans att han kan bo med dig under en period, tills det värsta med hans halvbror har lagt sig? Det kanske skulle kännas lugnare för honom att slippa uppbrotten en gång i veckan och i stället få tillbringa mer tid med dig? Han skulle få ditt stöd hela tiden. Du verkar vara väldigt viktig just nu och han kanske skulle få lite mer ro i själen då?

Jag har haft dom tankarna. Men det är ett känsligt ämne för mitt x:s. Även om vi pratar som "kompisar" nu så finns det saker man är rädd att prata med henne om. Man måste väga varenda ord för att inte förstöra något.

zorox skrev:

så lite så. De är alltid roligt att kunna hjälpa till..

Tycker synd om dig. De kan inte alltid vara lätt att vara helt lugn när barneet mår dåligt ofta och till och med pratar om att han inte vill ha sitt liv,fast han bara är 10 år.. Ja kanske får mkt skit för det hära. Men ja är inte så mkt för pedagoger och annat sånt. Jag tror man måste hitta livets mening, gammal som ung. De är absolut inte lätt att vara liten. Man har mycket kvar att lära och man kan inte alltid uttrycka sig ordentligt.. Och ibland kan de även vara svårt att få fram ur ett barn vad den igentligen tycker och tänker.

Jag tror att de är viktigt att hitta något man tycker är roligt dvs en hobby eller sport. Sen tror ja också att föräldrarna måste ta sig mycke tid med barnet. åka och bowla eller kanske gå på bio. Jag har även svårt idag att göra saker med min pappa ibland. Ja tycker vi är helt olika och tänker på ett helt varsigt sätt. Men ja har också tänkt på dedära, och ja tror ja har hittat lösning. KOMMUNIKATION. Vi kommuniserar alldeles för dåligt..vi lyssnar inte på varandra ,och vi har dålig respekt för varandra. och detta leder tills tjafs.

Jag vet ej vad detta beror på och de ska vi inte ta i den här tråden heller eftersom denna tråd handlar om ngt mycke viktigt. Men ja tror att de ja skrev i detta inlägg har mycket med saken att göra. Ja kanske tar mig vatten över huvudet nu,eftersom ja levt en 1/5 av mitt liv. Men men, något kanske hjälper:)

Närvaro och samvaro är viktigt. Det finns myket bra i det du skriver.

Har också en såndär klok, känslig, barnslig och tioåring med en hel del ganska svårförståeliga idéer om saker och ting. Jag är också mitt uppe i en skilsmässa med en hel del tråkiga ingredienser (vilken skilsmässa är inte full av sånt?) och tackar för ditt inlägg eftersom det styrker mig i min uppfattning att barn mår bäst av att ha en fast punkt, och att den fasta punkten ska finnas hos den förälder som i stunden har bäst kapacitet för att ta hand om barnet. Barnens far (som är ansvarsallergiker) har tyvärr en annan uppfattning, liksom familjerättsbyrån.

Sen tycker jag (men det är naturligtvis bara tyckande eftersom jag inte känner din son) att ni ska ta er en funderare på om BUP verkligen behövs. Det är trots allt ganska normalt att reagera starkt på saker som nya syskon och död. Gör man psykiatri av det hela finns det en risk för att barnet börjar definiera sig självt som konstigt och avvikande.

Mvh Cecilia

Nemen hua! Stackars liten!!
Hoppas verkligen att det löser sig!

Vi är skapade att klara sorg.

Det har skrivits så mycket klokt i denna tråd att jag inte behöver säga så mycket. Jag arbetar själv med sorgegrupper och begravningar som präst i svenska kyrkan. Där får jag ofta möta även barns sorg (sorg som vi inte alls behöver vara rädd för. )
Vi vill ju gärna skona våra barn från smärta. Ibland kan det ske genom att vi inte tar med dem på begravningar eller undviker att svara på frågor om döden. Då gör vi våra barn en björntjänst. Nu är det så att vi människor av naturen har en fantastisk förmåga att lära oss leva med sorg och komma vidare i livet. Sorgen och döden är en naturlig del av livet som vi inte bör förtränga, och det underlättar för sorgearbetet att göra precis det som du gör; "Att vara närvarande och ge så mycket tid som möjligt till ditt barn. Att lyssna mer än att tala..."
Ofta kan någon form av symbolhandling starkt underlätta sorgebearbetningen. Att tända ljus, sätta fram bilder av den man sörjer osv.
Men sorgen är likartad för alla människor oavsett religiös tro. Vi sitter faktiskt alla i samma båt...


Fortsätt som du gör - Du gör rätt.

Allt gott önskar Mattias

cecilia skrev:

Gör man psykiatri av det hela finns det en risk för att barnet börjar definiera sig självt som konstigt och avvikande.

Mvh Cecilia

Tror du? Ja kanske.. Jag är ju ingen psykolog, men jag tror nog att man ska be om hjälp om man känner att man inte klarar upp situationen själv. Säkert kan man få bra tips på hur man ska bemöta barnet.

Håller helt med Cecilia. Jag hade också försökt klara mig utan. Givetvis klarar ni situationen, tar lite tid bara.

mohlin skrev:

Håller helt med Cecilia. Jag hade också försökt klara mig utan. Givetvis klarar ni situationen, tar lite tid bara.

Det viktiga är att man har någon att prata med för att själv också få stöd - då är ofta en skolpsykolog, BUP, präst etc. en bra lösning eftersom de har erfarenhet av problem som detta.
Man skall inte vara rädd för att efterfråga proffesionell hjälp och inte heller blåsa upp det till en stor sak utan göra det lika naturligt att söka hjälp för psykiska problem som för fysiska problem.

RÖDLÖGA skrev:

Jag har haft dom tankarna. Men det är ett känsligt ämne för mitt x:s. Även om vi pratar som "kompisar" nu så finns det saker man är rädd att prata med henne om. Man måste väga varenda ord för att inte förstöra något.

Jag har full förståelse för att det är ett mycket känsligt ämne...
Kan du försöka vinkla det hela så att hon själv kommer med det förslaget? Eller att du förstår att deras situation är väldigt jobbig just nu och att de själva skulle få lite mer lugn och ro om han bodde hos dig några veckor?
Kanske om du försöker med att han mår psykiskt dåligt av att se mammas och nya killens sorg på så nära håll? Det måste vara ganska tät stämning hos dem, om man säger så... Särskilt om pojken själv sörjer. Han behöver kanske jobba i lugn och ro med sin egen sorg, men lite mer distans till det hela?
En tanke slog mig - känner han någon sorts överlevandeskuld? Varför får han leva vidare han medan den andra pojken dog?

cecilia skrev:

Sen tycker jag (men det är naturligtvis bara tyckande eftersom jag inte känner din son) att ni ska ta er en funderare på om BUP verkligen behövs. Det är trots allt ganska normalt att reagera starkt på saker som nya syskon och död. Gör man psykiatri av det hela finns det en risk för att barnet börjar definiera sig självt som konstigt och avvikande.



Mvh Cecilia

Problemet är att hans problem började långt i innan "broderns" död. Bup är inte så mycket för den akuta sorgen utan för att han mådde dåligt innan och inte hänger med i skolan.

Richard.R skrev:

Hade tankar på att ta livet av mig för 2-3 månader sen, blev ett rent helvete, fick diabetes och så blev det gräl varje dag på sjukhuset (var där i 10 dar) men det redde upp sig och nu mår jag bra och tack vare diabetes började jag med akvarium på nytt.

Skönt att du ändrade dig.
Inget ont som inte har något gott med sig.

johannes89 skrev:

har ingen erfarenhet som förälder men har vart i liknande situationer som din son och min erfarenhet är att bup inte är nån utväg då de bara är massa vänte tid för ingenting själv förlorade jag 4 år i grundskolan pga att bup inte lät mig gå dit förän ja hade vart hos dom och dom hade ju som vanligt sin vänte tid på flera månader m.m ja tycker du ska leta upp nån privat. skolor och bup är inget jag litar på längre iaf ... hoppas de löser sig ! och det är viktigt att man inte missar skolan för de blir det värre tro mig ja förlorade mycke och inte bara i kunskap utan även socialt

Det här med bup och myndigheter håller jag också med om men nu verkar det som om dom tar det här på allvar. Det är inte bara det här med sorgen utan som jag skrev i ett tidigare inlägg att han har det svårt med inlärningen.
Jag håller med dig om att skolan är viktig. Jag missade också en hel del av skolan pga. mobbing och dyslexi. Och det har jag lidit av som vuxen.

Tenkare skrev:

Jag var väl i samma sits när jag var i den åldern.

Efter kontakt med Bup så blev jag skickad på St. Lars och därefter en massa fosterfamiljer.

Jag vill bara säga att nu i efterhand upplever jag Bup som ett skämt, har fått betydligt bättre hjälp av "privata" psykologer.

För mig har det varit blandat det här med BUP. Öppenvården på BUP har jag inte haft så mycket tur med men jag har varit på ett ställe som kallas familjehemmet. Det var i samband med skilsmässan. Där fick vi super bra hjälp. Både barnen och vi vuxna.

Glenn skrev:

Jag tror att du klarar av det här fint Björn. Tveka inte på dig själv utan tro på dig själv för det är ju uppenbart att du gör så att han mår bättre och att han känner sig trygg i din närvaro!

Tack för dom orden. Det är väl bara det att man vill göra så mycket på så kort tid som möjligt. Jag tycker inte att jag gör tillräkligt. Men som jag läst på trådarna här så gör jag det som man ska göra. Att närvara och lysna.

johannes89 skrev:

ja tycker att han borde flytta till dig om det går och om det är de han vill för mig blev allt mycke bättre när ja flyttade till min pappa men ja är ingen expert på sånt här .. lycka till !

Jag önskar att det skulle funka men det är så mycket runt ett sådant beslut att det får vara en sista lösning. Hoppas att han kanske kan få vara lite mer här ett tag så att han kan få landa lite. Men jag vet inte om det hjälper.

Richard.R skrev:

bästa är ju helt enkelt att ni flyttar ihop igen men är ju nästan omöjligt men

Nej det lär nog inte funka för vi båda har nya förhållanden.

Jag har inga bra råd att ge, men en [COLOR=darkred]stooor och hjärtevarm[/COLOR] tröstkram får ni! :(

cecilia skrev:

Har också en såndär klok, känslig, barnslig och tioåring med en hel del ganska svårförståeliga idéer om saker och ting. Jag är också mitt uppe i en skilsmässa med en hel del tråkiga ingredienser (vilken skilsmässa är inte full av sånt?) och tackar för ditt inlägg eftersom det styrker mig i min uppfattning att barn mår bäst av att ha en fast punkt, och att den fasta punkten ska finnas hos den förälder som i stunden har bäst kapacitet för att ta hand om barnet. Barnens far (som är ansvarsallergiker) har tyvärr en annan uppfattning, liksom familjerättsbyrån.





Mvh Cecilia

Det är jätte svårt att säga vilket som är bäst. Jag är uppväxt utan min pappa och det är inte jag glad över. Samtidigt måste det vara tufft att flytta emellan. Sen får man inte jämnföra vad vi vuxna skulle känna av att flytta emellan. För barnen blir det vardag "och dom vet inget annat". Jag slogs stenhårt för att få träffa barnen och det ångrar jag inte men vis undrar man om man har gjort rätt. Det bästa är ju om vi vuxna alltid är sams och skilsmäsor aldrig behövs. Specielt i familjer med barn i.

MattiasL skrev:

Det har skrivits så mycket klokt i denna tråd att jag inte behöver säga så mycket. Jag arbetar själv med sorgegrupper och begravningar som präst i svenska kyrkan. Där får jag ofta möta även barns sorg (sorg som vi inte alls behöver vara rädd för. )

Vi vill ju gärna skona våra barn från smärta. Ibland kan det ske genom att vi inte tar med dem på begravningar eller undviker att svara på frågor om döden. Då gör vi våra barn en björntjänst. Nu är det så att vi människor av naturen har en fantastisk förmåga att lära oss leva med sorg och komma vidare i livet. Sorgen och döden är en naturlig del av livet som vi inte bör förtränga, och det underlättar för sorgearbetet att göra precis det som du gör; "Att vara närvarande och ge så mycket tid som möjligt till ditt barn. Att lyssna mer än att tala..."

Ofta kan någon form av symbolhandling starkt underlätta sorgebearbetningen. Att tända ljus, sätta fram bilder av den man sörjer osv.

Men sorgen är likartad för alla människor oavsett religiös tro. Vi sitter faktiskt alla i samma båt...





Fortsätt som du gör - Du gör rätt.



Allt gott önskar Mattias

Tack för dina ord. Jag tänker som du skriver men som sagt det är svårt att stå mitt i det. och man vill göra så mycket. Sen är det så svårt att veta vad som är vad. Är det strulet eller är det sorgen eller är det bara en dålig dag?

gladys skrev:

Nemen hua! Stackars liten!!

Hoppas verkligen att det löser sig!

Det ska det.

Har inget vettigt att tillföra men jag hoppas att allt ordnar sig till det bästa!

Tintaglia skrev:

Jag har full förståelse för att det är ett mycket känsligt ämne...

Kan du försöka vinkla det hela så att hon själv kommer med det förslaget? Eller att du förstår att deras situation är väldigt jobbig just nu och att de själva skulle få lite mer lugn och ro om han bodde hos dig några veckor?

Kanske om du försöker med att han mår psykiskt dåligt av att se mammas och nya killens sorg på så nära håll? Det måste vara ganska tät stämning hos dem, om man säger så...

Jag har tänkt i just dom termerna. Men har inte vågat ta det steget än

Tintaglia skrev:

En tanke slog mig - känner han någon sorts överlevandeskuld? Varför får han leva vidare han medan den andra pojken dog?

Det verkar inte så men det är svårt att veta efter som han alltid förut hålt sina känslor inom sig. Och sen så mådde han så här dåligt redan innan dödsfallet. Jag har inte märkt någon direkt fösämring efter förlusten av sin bror.

Healena skrev:

Jag har inga bra råd att ge, men en [COLOR=darkred]stooor och hjärtevarm[/COLOR] tröstkram får ni! :(

Den tackar vi för.:D

Morellen skrev:

Har inget vettigt att tillföra men jag hoppas att allt ordnar sig till det bästa!

Det tror jag att det gör. Tack för ditt stöd.
BUP har lite på gång och det känns skönt att det är på gång.

Hua! Svår tråd.
Jag håller med Kjell i det han skriver i sitt första inlägg men kan se det svåra i att "kräva" resurser från sjukvården av idag.

Bland det svåraste jag råkat ut för hitills var när jag fick cancer för några år sedan. För att göra en lång historia kort så blev jag från första stund väldigt imponerad av vilken kapacitet och kompetens dagens sjukvård har. Jag fick omedelbums väldigt bra kontakt med min överläkare och på det medicinska planet sköttes allt perfekt. Däremot fanns det inget - och då menar jag inget - till övers för den mentala biten. Det var aldrig någon som undrade hur man mådde inombord under tiden man intog cellgifter till frukost och piller för biverkningar till lunch och blodtransfusioner till kvällsmål.
Ok, jag tror det har stor inverkan hur man är som person men det som retar mig mest är att det var aldrig någon som brydde sig om mina anhöriga som visste om möjligt än mindre än jag om rådande situation. Där kan landstinget i vårt län inte skryta! Idag undrar jag *hur* jag skulle kunna kräva dessa resurser? Vet inte. Bara tacksam att de medicinska insatserna fungerade.

Var tar jag vägen med mina funderingar och frågor? Hur stöttar jag honom?

Jag har inga bra svar men för tusan glöm inte bort dig själv hur egoistiskt det än kan låta. Jag själv promenerade mycket. Andades frisk luft. Letade rätt på ett smultronställe där jag kunde sitta och fundera hur flummigt det än kan låta, men man behöver faktiskt fundera och rensa tankarna när kaoset spinner loss på högvarv.
När man själv blir starkare är jag säker på att man kan stärka andra. Kanske i ditt fall även din son?!? Är dock inte säker på att egna funderingar alltid är det bästa eller passar alla och då är det nog bara att stå på sig och *kräva* hjälp som vi var inne på från början :eek:

BluesBoy skrev:

Hua! Svår tråd.

Jag håller med Kjell i det han skriver i sitt första inlägg men kan se det svåra i att "kräva" resurser från sjukvården av idag.



Bland det svåraste jag råkat ut för hitills var när jag fick cancer för några år sedan. För att göra en lång historia kort så blev jag från första stund väldigt imponerad av vilken kapacitet och kompetens dagens sjukvård har. Jag fick omedelbums väldigt bra kontakt med min överläkare och på det medicinska planet sköttes allt perfekt. Däremot fanns det inget - och då menar jag inget - till övers för den mentala biten. Det var aldrig någon som undrade hur man mådde inombord under tiden man intog cellgifter till frukost och piller för biverkningar till lunch och blodtransfusioner till kvällsmål.

Ok, jag tror det har stor inverkan hur man är som person men det som retar mig mest är att det var aldrig någon som brydde sig om mina anhöriga som visste om möjligt än mindre än jag om rådande situation. Där kan landstinget i vårt län inte skryta! Idag undrar jag *hur* jag skulle kunna kräva dessa resurser? Vet inte. Bara tacksam att de medicinska insatserna fungerade.



Jag har inga bra svar men för tusan glöm inte bort dig själv hur egoistiskt det än kan låta. Jag själv promenerade mycket. Andades frisk luft. Letade rätt på ett smultronställe där jag kunde sitta och fundera hur flummigt det än kan låta, men man behöver faktiskt fundera och rensa tankarna när kaoset spinner loss på högvarv.

När man själv blir starkare är jag säker på att man kan stärka andra. Kanske i ditt fall även din son?!? Är dock inte säker på att egna funderingar alltid är det bästa eller passar alla och då är det nog bara att stå på sig och *kräva* hjälp som vi var inne på från början :eek:

Jag tackar för ditt stöd. Kan meddela att BUP har jobbat på snabbt den här gången. Dom har en diagnos på gång,. Dom vill bara invänta på en läkarundersökning.

Han verkar ta sorgen bra efter "halv broden". Där emot så har min älsta son tagit det jätte hårt. Annars är det ingen förändring. Han gråter på kvällen innan han ska till mamma. Och säger att han inte vill till sin mamma. Han säger att han inte får gråta efter mig och att han pratar för mycket om mig. Jag vet inte om det stämmer och jag vågar inte ta upp det med henne. Jag tänkte ta det med BUP. Jobbigt är det.:(