Jag försöker mig på området ISO-bländare-exponeringstid, trots att det är lite tekniskt. Hoppas någon orkar läsa och att jag inte skapar fler frågetecken är jag rätar ut.
ISO (ASA) i fotosammanhang, är det mått man använder för att beskriva en films ljuskänslighet, alltså den mängd ljus som krävs för att ge ett godtagbart resultat. Film med lågt ISO-tal kräver mer ljus men ger samtidigt en högre kvalité – mindre grynighet, större gradation (fler nyanser) och låter god optik komma mer till sin rätt. Skarpare resultat helt enkelt. Ett annat uttryck för ”mindre grynighet” är ”högre upplösning”. Fler silverkorn i filmen gör att den kan återge finare detaljer.
I en digital kamera är filmen utbytt mot ett ljuskänsligt chipp. Silverkornen är utbytta mot ”pixlar”. Antalet pixlar bestämmer hur detaljrikt kameran kan återge motivet. När man köper kamera bestämmer man hur många megapixlar man vill att chippet ska ha – genom sitt val av kamera. Man skulle alltså på sätt och vis, förenklat, kunna säga att kameran i sig har ett visst ISO-tal.
Men en digitalkamera kan manipuleras till att uppträda med ett högre ISO-tal än dess egentliga. Därigenom kan fotografen använda mindre ljus än vad som egentligen skulle krävas. Priset för detta är ett sämre utnyttjande av chippet – bilderna blir ”grynigare” – ”pixligare”. Det är bildligt talat det som sker när man ändrar kamerans ISO-inställning: Den säger ”bra exponering” trots att det egentligen är en otillräcklig.
Slutaren är helt enkelt den mekanism som öppnar och stänger ljusinsläppet till chippet. ”Exponeringstiden”. Lågt ISO = lång exponeringstid krävs.
Bländaren är den mekanism som reglerar ljusinsläppet genom objektivet. Stor bländaröppning = mycket ljus (tillåter lågt ISO), liten öppning = lite ljus (kräver högre ISO).
Bländarskalan är nog bland det jävligaste att förstå sig på när man tränger in i foto. Den upplevs naturligt som helt ologiskt och bökig att hålla på med. ”16-11-8-5,6-4”, se där en skala med fem olika bländare, den minsta först och den största sist… ja just det, den minsta först. Det viktigaste att förstå här, det är att mellan varje bländarsteg så fördubblas ljusinsläppet. Alltså kan man, med bibehållet resultat, halvera exponeringstiden. Skalan ovan är en del av en ”riktig” bländarskala – de flesta kameror tillåter att man ställer in även halva och kanske 1/3 eller ¼ bländar steg.
Har jag kommit fram till att mitt motiv behöver 1/200 sekund exponeringstid vid bländare 8 kan jag alltså nöja mig med 1/400 vid bländare 5,6.
Orsaken till att man inte alltid använder den största bländaren och därmed erhåller den kortaste exponeringstiden eller bästa ISO-talet om man så vill är skärpan. Varje optik har sin optimala bländare, där det är som skarpast, men det är kanske inte den främsta orsaken till bländarvalet utan det har snarare med skärpedjupet att göra: Stor bländare (4 i exemplet) ger ett kort skärpedjup – Motivet kanske bara är skarpt låt säga 1m framför den punkt jag fokuserat på och 1,5 bakom. Liten bländare (16 i exemplet) kanske ger skärpa 2,5 m framför motivet och oändligt bakom.
Så, som fotograf vill jag säkert gärna ha en tulipanaros: Hög upplösning (lågt ISO), kort exponeringstid och ofantligt skärpedjup (liten bländare). Enda sättet att uppnå det är egentligen att ha in åt h-e mycket ljus.
Alltså: Vi har ett motiv som ger ett visst ljus, vi har ett chipp som kräver en viss mängd. Vill vi ha stort skärpedjup får vi välja en liten bländare och betala med en lång exponeringstid och risk för rörelse/skaknings oskärpa. Eller välja ett högre ISO-tal och betala med lägre upplösning (pixligare) och färre nyanser.
Eller så väljer vi mindre skärpedjup – större bländare – och kan då minska risken för skakningsoskärpa eller rörelseoskärpa. Och höja ISO-talet.
Överkurs: Orsaken till bländaren udda och bakvända skala är att den är beskrivande. Den beskriver antalet gånger den största bländarens diameter ryms i avståndet mellan objektivets frontlins och filmplandet (chippets yta). Alltså blir en låg bländare (2,8 är en typisk lägsta bländare) också den största. Ljuskänsliga objektiv - kanske rent av 1,2 – kräver stora linser som såklart blir dyrare och ska dessutom rymmas inom ett kort utrymme.
