Det är alltså min hane som inte fattat galoppen :)
Han är mest upptagen med att jaga bort den andra hanen. Sedan har jag sett att hanen liksom åker runt och putsar på lite olika ställen, som om han inte riktigt fattat vart honan vill lägga sina ägg :)
Jag såg att det kom ägg på platsen men att hanen snabbt åt upp dem.
En rolig detalj är att jag gjort precis som du Mats (läst väldigt mycket av dina inlägg). Jag har haft burken i 5 v. Fyllde på med vatten, i med växter och nån rot. Byter vatten en gång i veckan ungefär, men ibland kan det gå längre tid. Aldrig några tetser, aldrig tillsatt några kemikalier, men firrarna verkar trivas ändå. Det har gått åt 1 diskus pga av en elak pleco mal, gruppen består nu av 6 st individer. Kul att det kan fungera utan allt för mycket möda :)
Halloj Kiiimpa!
När jag läste ditt första inlägg så tänkte jag direkt att det är hanen som käkar upp äggen. Jag har själv varit med om att Discusar, oftast yngre och lite "oerfarna", gör på detta sätt.
Jag hade ett par som säkert "lekte" 10 gånger innan det blev ordning på grejerna. Man kunde se lekförberedelserna, men när honan började lägga äggen blev hanen på något konstigt sätt orolig och riktade en viss del aggressiv energi mot henne - och äggen åts resolut upp... gång efter gång.
OK, då kan man börja analysera vad detta kan bero på; Man brukar säga att det här är oerfarenhet och att de behöver "lära sig" att leka på ett adekvat vis. Jag är lite tveksam till detta - jag tror inte det handlar om oerfarenhet i den betydelse vi människor sätter på detta.
Lekbeteende är en betingelse - en instinkt - väldigt djupt rotad i fiskar, och de flesta fiskar kan befinna sig i ganska svåra förhållanden och situationer men ändå klara av att leka, som om de inte hade gjort annat.
Man kan förvisso tala om att en del arter är så sönderavlade/odlade (eller vad vi nu skall kalla det) att lekbeteendet blir rubbat - vi har ju Fjärilscikliden som exempel på detta, och diskussionerna rullar fram och tillbaka om varför dessa är lite knepiga att få till att yngelvårda. Jag tror det finns ganska många faktorer som påverkar Fjärilsciklidens "svårhet".
Men, nu måste vi titta på faktiska förhållanden i karet (inte specifikt ditt kar - men allmänt) där paret, som har lite svårt att komma till, går i.
När man hör om Discusar (som det par jag hade en gång, och ditt par) som beter sig på detta sätt, så finns "erfarenhetsprincipen" där - det handlar ofta om nybildade par. Men det finns också andra faktorer. Låt oss först titta på hur Discusar gör i naturen.
Jag har inte sett så många naturbeskrivningar, men det finns dokumenterat att Discuspar drar sig ifrån den större löst samlade grupp (det vi felaktigt kallar stim) de befinner sig i, letar upp en skyddad plats - gärna bland rötter, pinnar och eventuell växtlighet. Paret väljer ut en passande plats där de i hyfsat lugn och ro kan utföra sin lek. Nu inträder en "bonding"-period, där honan och hanen befäster sitt parförhållande genom fina signaler mellan sig; darrande fenor, "dansande" svepningar framför varandra o.s.v. och ett ganska intensivt putsande av en eller flera platser där rommen kan tänkas att läggas. Nu är hanen och honan rejält etablerade och kan rikta sin aggressivitet mot inkräktare som kommer utifrån det revir de etablerat. Nyckelorden här är; "bonding", etablerat revir och utåtriktad aggressivitet.
Nu förflyttar vi detta till akvariets miljö. Om karet inte riktigt erbjuder ett par att slinka undan för att etablera ett bra revir (tänk nu speciellt på företeelsen; "slinka undan") - och det här beror oftast på utrymme - och det finns andra Discusar i den direkta närheten så blir det för ett nybildat par ganska frustrerande - att dels etablera ett starkt parförhållande, jaga undan andra Discusar (som på grund av karet givetvis inte kan fås att försvinna) och att få det lugn som krävs för en lyckad lek. Det är många små faktorer som måste "klicka" för att leken skall bli fullbordad.
Blir paret därför ideligen stört av andra Discusar kan den starka aggressivitet som byggs upp vid lek därför missriktas mot partnern istället. Det beteende vi ser är alltså inte oerfarenhet utan en typ av frustration.
Det par som hade lite problem i ett av mina Discus-kar fick inte vara ifred. Det fanns två andra mycket starka par i karet som ständigt var närvarande - och hanen i "problem-paret" visste ingen annan råd än att flera gånger äta upp äggen... Efter en tid hade paret ändå bildat så starka band mellan sig att lekarna fullbordades - men det var stridigheter mellan de olika paren hela tiden.
Om man försöker att ändra förhållanden i karet så nollställer man parametrarna och Discusarna får hela tiden börja om. Givetvis kan man ändra på saker och ting i karet som man upplever inte är till gagn för Discusarna - men då gäller det att känna till vad som bra och mindre bra för dom... och det kräver lite "Discus-öga"...
Mitt råd nu är att; inte dona i karet, låt det vara ifred och låt ditt par få pröva flera gånger till. Efter ett antal gånger brukar det ordna till sig.
Det är dödsjobbigt att titta på när rommen äts upp, men man får svälja och låta det bero. Får bara paret etablera sig och utveckla starka band sinsemellan så skall det fungera lite längre fram!
:)
