Barn, underbara små jävlar.

Idag har syskonkärleken verkligen satts på prov här hemma. Knuffande, hårdragande och skrikande efter mamma eller pappa.
Men sen när det är läggdags är dom helt underbara, inget tjafs om tandborstningen ingenting bara en saga och sedan sova. Fast när man ligger där och tittar på dom små liven som skänkt en så mycket glädje, och antagligen ett par grå gårstrån kan man inte låta bli att tänka.
Tänk om någon av dom väljer mina fotspår. Visst har jag blivit människa jag med, men missbruk, våld och fylla var ju vardag för mig rätt länge. Fosterfamiljer och annan skit. Av 10 talet fosterfamiljer trivdes jag bara på en som verkligen behandlade mig väl. Dom andra hade ju mer en som en fånge/slav. Herregud.
Jag tänker ju inte vara som mina egna föräldrar där morsan blundade för hur farsan "fostrade" oss barn. Hände ju titt som tätt att man blev slagen. Kommer ihåg när svinet höll på att strypa mig, hade inte min storebror sparkat honom i skrevet vet jag inte om jag hade funnits idag. Inte konstigt att man blev som man blev. Mina barn ska inte behandlas på detta vis. Jag ska ställa upp för dom så mycket jag bara kan och ge dom all kärlek och trygghet jag bara kan. Då jag varit med om en del så hoppas jag att jag ser tecken på om dom hamnar snett tidigt. Visserligen många år kvar innan dom kommer upp i åldern då jag behöver oroa mig, men ändå.

Det var inte riktigt meningen att skriva allt detta men det for ur mig. Hade nog kunnat skriva en bok. Pallar bara inte tänka mer just nu.

Hur jag mår nu?
Piss men ändå stolt att vara den jag är idag.
Tack

Man har kommit en bit på väg när man iaf kan ge sig f-n på att inte göra om sina föräldrars misstag... Sedan kan man väl bara hoppas på att ungarna får en mindre krokig väg till ett bra liv o göra vad man kan för att ge en god grund.

Tenkare du har tagit dig ur din barndom och tom vågar berätta om det. De som har kommit så långt att de har bearbetat o berättar om hur de haft det blir absolut de bästa föräldrarna.

Tack, känns som att jag behöver lätta lite.
Min fru får vet mycket men inte allt känns inte rätt att släppa allting på henne. Och efter alla psykologvändor så pallar jag inte prata med sådana. Ventilerar lite efter hand Känns skit ett tag men sen lättar det.

Du har kommit långt på din väg och kommer att bli en bra förälder :)

Att sätta ord på känslor ger oftast en känsla av ro i själen.
Keep on going, kidsen kommer alltid älska dig för den du är och inte den du var...

Miluhe har rätt, du var varit igenom mycket och har bearbetat det nog för att berätta. Enormt starkt, jag beundrar det.

Jag har själv bestämt att mina barn aldrig kommer få den uppväxt jag själv fick. Hade inte heller den bästa barndom. Men det är skönt att kunna ventilera ibland. Psykologer är till viss del bra (om man hittar en bra), men de hjälper inte en hela livet. Med småbarn känns verklligen livet ibland som skit, men att bara se dem när de sover... :) Livet är som en bergodalbana.

Jag kan bara sälla mig till de andra och säga superstarkt av dig att se hur din egen barndom var, och sedan ge dina egna barn de bästa förutsättningarna. Jag tror du kommer lyckas alldeles utmärkt!!!

Tack för alla positiva kommentarer, men jag har en hel del att bearbeta med mig själv. Bra att man har en fru som orkar med en ibland

Det är bra att du är medveten, då har du dom bästa förutsättningarna att ge dom bästa förutsättningarna för dina barn.
Kämpa på och bli starkare! :)