De arter som passar på den aktuella platsen är de som överlever/konkurrerar ut de andra så naturen fixar det där jättebra. När man köper en fröblandning så skyndar man bara på det hela.
Så enkelt är det tyvärr inte riktigt. Det finns bland växter något som kallas provininens, dvs växter från olika populationer av samma art har lite olika egenskaper. Du kan t. ex. inte särskilt framgångsrikt ta björkfrön från södra Sverige och så t. ex. längs fjällkedjan, även om det är samma art det handlar om. De sydliga björkarna behöver ett varmare klimat för de har inte de köldtåliga egenskaper som krävs av en björk i fjällen, för att ta ett exempel.
Därför kan du, om du sår in en sk vildblandning på en gammal ängsmark få växter som är betydligt bättre rustade att tåla konkurrensen på den platsen än vad den ursprungliga provininensen gjorde. Och då kan den nya proviniensen du sår in slå ut växter som annars hade klarat sig.
Dessutom är det så att bara för att en växt
kan klara sig på en plats, är det inte alls säkert att den funnits där.
Dessutom är det så att sk vildblandning, som bäst innehåller kanske tjugo.trettio arter, medan en riktig äng kan ha hundratals.
Det handlar om vilket perspektiv man ser det hela från, naturvårdens eller trädgårdsägaren.
Vill man göra en insats för naturvården och
återskapa en biotop som funnits så är det enda raka att utnyttja den fröreserv som finns i marken.
Bland det värsta som finns ur naturvårdssynpunkt är de mer eller oftast mindre professionella botanister som traskar runt med olika frön i fickorna och skvätter iväg dem, där de själva tycker att de
borde finnas.
Det ställer till ett elände för eventuella konkurrenssvaga växter.
Det som helt klart är Azurs problem är att marken är på tok för näringsrik just nu, för att bli en äng. Ängen
utarmades vartefter tiden gick på sina näringsämnen, och det gynnar väldigt konkurrenssvaga arter.
Maskros som har kommit in är en typisk
ruderatväxt, dvs en kolonisatör av uppbruten mark, de kommer alltså först på en bar markplätt. De flesta andra ruderatväxter är inte särskilt konkurrenskraftiga, maskrosen är där undantaget som bekräftar regeln. Bar mark bukar vara omblandad och därför frigörs näringsämnen som passar ruderatväxterna.
I det riktigt gamla bondesamhället hade man sina djur på de sk.
utägorna, dvs i skogen. Tänk på vallpigor och getpojkar, typisk uppgift för de lite äldre barnen, som klarade en dag i skogen på egen hand, innan de blev stora nog att hjälpa till med de tyngre sysslorna på gården.(Och innan de kom i puberteten!)
Djuren stallades på nätterna och släpptes på bet varje morgon. På så sätt kunde man ta till vara den värdefulla gödseln.
Inägorna utgjordes av åker och äng, och de var inhägnade så att djuren inte kom åt dem. Arealen på åkern begränsades av den mängd gödsel man hade tillgång till. Den mark som inte kunde odlas, användes till ängsmark, dvs den slogs till vinterfoder åt djuren. Inte förrän växtsäsongen var i stort sett slut, släpptes djuren in dit för att beta det allra sista.Därför
blev ängen allt mer näringsfattig, ett förhållande som avspeglas i uttrycket "
Äng är åkers moder", återigen alltså; så mycket gödsel du fick från djuren som åt ängens hö, så mycket åker kunde du gödsla.
När
skiftesreformerna kom i slutet av 1700talet och början av 1800-talet, hade inte alla längre lika tillgång till de olika marktyperna och de allmänningar som skogen utgjorde. Gårdarna fick olika marker, även om man ansträngde sig att ge alla ekonomiskt jämförbara villkor som förut.
Dessutom förbättrades redskapen i jordbruket, och då kunde man odla på de tunga lerjordar som man förut inte klarat av att plöja. Där behövdes inte lika mycket gödsel för att få skördar. Dessutom behövdes skogen till virke och ved i det framväxande industrisamhället, och djuren påverkade återväxten i skogen. Konstgödseln började också användas.
Det är då
hagen kommer, det är alltså bara runt tvåhundra år som vi har haft djuren inhägnade. Betestrycket i kombination med gödslingen skapade en helt annan naturtyp än ängen. Hagen är betydligt artfattigare än ängen, som i sin tur är bland de artrikaste biotoper vi har. Det är egentligen bara de nordligaste fjällen som kan jämföras med en riktig äng.
En riktig äng klarar absolut inte betestryck och inte heller klövtrampet från kor. Möjligen får i slutet av säsongen.
Dagens kossor är som dinosaurier jämfört med de nätta raser som fanns i det gamla bondesamhället, de trampar sönder marken totalt.
Så tyvärr är det inte så att man kan så en köpeblandning och tro att det naturliga urvalet sköter resten, då bedrar man sig grundligt.
Så vad Azur behöver göra är att bestämma sig för vad han vill med sin mark, utifrån ekonomi, ork,och inte minst de förutsättningar som marken har.
Men det är alltid bra att veta vad man gör och varför, och hur man ska nå dit man vill.
