Särskilt som man blivit bortskämd med hur klockrena R&C-spelen som gjordes för PS2 är. Dessutom var det inte ens Insomniac som gjorde R&C: Size Matters.
Spelet är i sig bra, men vad hjälper det när de totalt slarvar bort slutet? Som jag brukar säga, en film eller ett spel kan vara hur bra och spännande som helst, men är slutet inte bra kan det sabba allt. I det här fallet sabbar slutet av ME3 hela trilogin, eftersom val, karaktär, och så har förts över mellan spelen, och ME3 är spelet som avslutar alltihop. Och alla tre spelen har ju byggt upp en del förväntningar på vad man ska få se i slutet av trean. Men vad får man se? Ett ganska hafsigt påkommet slut, som dels har logiska missar, inte infriar nå´n av förväntningarna trilogin har byggt upp, och dessutom saknar allt vad "closure" heter (kom inte på nå´t bra svenskt ord). En miss de har gjort, och som väl ofta brukar drabba just sci-fi, är att de gör fienden (alltså inte dem man slåss mot, utan historiens antagonist, så att säga) övermäktig och oslagbar, ungefär "åh nej, våra starkaste vapen biter inte på dem!", och inte ens nu, när mänskligheten har hela galaxen på sin sida, så gör det nå´n nytta, man har samlat allierade av flera olika arter över tre spel, och har deras flottor till förfogande, men det visar sig att det inte hjälpte ett dugg. Nej, fienden går inte att besegra med vanlig militär råstyrka eller taktik, vilket resulterar i att de måste komma på ett osannolikt slut, som är krystat och lite fånigt, ungefär som i filmen Independence Day.
Grymt spel att bara vandra omkring i och utforska med. Men Morrowind är forfarande bäst. Sådeså.
Men det är bara petitesser. Faktum är att jag föredrar lite mer linjära spel, framför så kallat "fria" spel. Den där "friheten" som brukar lovordas tycker jag mest är förvirrande, man springer omkring och letar föremål i varenda vrå, och råkar istället trigga en "random encounter" Och det är ju lite meningen att man ska springa runt överallt i så´na spel, och då känns "friheten" faktiskt inte särskilt realistisk, eftersom man knappast springer gata upp och gata ner för att leta värdefulla föremål när man går på stan. Och inte går man in i främmande människors hus heller, för att prata med dem, eller ännu värre, rota i deras lådor (de som spelat japanska RPG vet vad jag menar). Nej, de verkligaste spelen är ju egentligen de (som t.ex just Uncharted, och Mass Effect bl.a) där man står och tittar ut över landskapet, kanske en skyline, som gör att spelet ser större ut än det är. Visst, man kan inte ta sig dit, men det finns heller ingen anledning, står jag i en verklig skyskrapa och tittar ut öven en verklig skyline, så kan jag visserligen i teorin ta mig till husen långt där borta, men jag kommer inte att göra det. Så då stör det mig inte att jag inte kan ta mig dit i ett spel, men det utsikten gör, är som sagt att det får spelet att SE större ut, och det är fullt tillräckligt.
Unchartedspelen är riktigt bra, men man får ha överseende med att en liten känsla av snitslad bana infinner sig i miljöerna, och det känns ibland som ren tur att Drake kan ta sig vidare. Men så är det ju i så'na spel, och det är en petitess, som inte förstör spelet. Och se´n är vissa fiender en aning för svåra för att man (i alla fall jag) ska kunna klara dem på första, eller ens femte försöket, om man kör på normal. Men till skillnad från en del andra spel får man inte känslan av att det är ett oöverstigligt hinder, utan spelen är så bra så man fortsätter tills man tagit sig förbi det.
Precis i början, ombord på The Pillar of Autumn, stöter man på en liten fiendetyp som, ja... Trodde först att jag hade råkat sätta igång ett Ratchet & Clank av misstag. De både låter, och ser ut som nå´t ur just Ratchet & Clank (som ju är spel med en humoristisk underton), och kutar omkring och pratar med smurfröster, och verkar få panik, och springer åt andra hållet när man kommer nära dem. Hehe, började som sagt skratta, och det är väl kul, men... Jag gillar verkligen Ratchet & Clank, men hade inte väntat mig det i Halo..
Kommentar