Diväteoxid (och alla andra): nu har jag läst om attachment parenting - och vad glad och förvånad jag blev! Tänk att det finns ett namn på något som vi har praktiserat här hemma och som man kan tycka vore helt naturligt egentligen!
Vi har alltid sovit med våra barn i sängen (trångt och mysigt), ammat drygt ett år, burit mycket och långt upp i åren, kramat och pussat mycket, talat om flera gånger om dagen att vi älskar dem, läst sagor till ögonen gått i kors, legat hos dem (och sjungit o läst) tills de har somnat på kvällen, låtit dem somna/sova i famnen, pratat mycket med dem etc... Till dagisfröknars och svärmors stora förskräckelse - usch vad vi har SKÄMT BORT dem!! Barn ska väl kunna somna själv! Och tänk att bära en 3-åring bara för att hon är lite trött efter dagis!
Jobbigt med dessa åsikter med första barnet då man är osäker ändå, men ju fler barn vi fått desto säkrare har vi blivit på att det är rätt. De är helt ostressade, sover gott om nätterna, har aldrig mardrömmar, kramiga och vill ha kroppskontakt, helt okomplicerade vid maten etc.
Därmed inte sagt att jag vill pracka på alla andra detta, alla måste ju få göra som de vill förstås.