åheim skrev:

Det var väl ändå en väldigt konkret gräns jag gav exempel på!

Verkligen inte, du verkar inte förstå vad ordet gräns betyder. Jag ska ge ett exempel på gräns: hastighetsgräns, står det 90 på hastighetsbegränsningskylten betyder det att 90km/h är gränsen för hur fort man får köra, allt upp till och med 90km/h är tillåtet, allting över det är förbjudet. 80km/h är ett exempel på hur fort man får köra där gränsen är 90km/h. 100km/h är ett exempel på hur fort man inte får köra där gränsen är 90km/h.

Det handlar om energier som man sänder ut tex om man förstrött vänder på huvudet och tittar till på något är exempel på låg energi men vänder du hela kroppen mot målet och låser blicken så ger det en mycket starkare energi och den som utsätts för det antigen undviker eller konfronterar den energin. Personer som lider av asbergers syndrom har svårt att dra dessa gränser för det handlar om en känsla och inte något man lätt lär ut! Det handlar i grunden om social kompetens och att man ska respektera andra individer och man kan väl respekera att hundar känner av den här energin också.

Så vad du säger är att det är svårt att lära ut, men man ska ändå lära omgivningen hur de ska uppföra sig, trots att det är hundägarens ansvar att hunden mår bra och inte blir nervös av att träffa folk? För att inte tala om att det är hundägarens ansvar att hunden inte attackerar folk.

Om hundägaren tar sitt ansvar och ser till att hunden mår bra finns det ingen anledning att trots svårigheter utbilda folket, eftersom om hundägaren tar sitt ansvar finns det inget problem att undervisa om.

Om det nu är så vanligt med instabila hundar att du, med fler, anser att man borde utbilda alla i hur man möter instabila hundar så låter det mer som att det finns ett allvarligt generellt problem i fenomenet med hundhållning i Sverige.

Du pratar om energier, men om en hundägare och en hund står vända mot mig och stirrar på mig medan jag tyst går förbi, vänd åt det håll jag ska och tittar tillbaka och ändå får motta fula ord och tillmälen när jag har ryggen mot dom, vad betyder det i ditt hundergispråk? Att jag ska inrätta mig i underkastelse i deras revir? Är Sverige olämpliga hundägares revir?

Om en ägare av en nervös hund inte fattar att om den pratar vänligt med folk om att inte titta rakt på hunden, och vänligt förklarar varför, så kommer folk i allmänhet att titta på hundägaren när denna talar i stället för på hunden, verkar det inte särskilt sannolikt att den hundägaren är begåvad nog att ge hunden bra förutsättningar att sluta vara nervös.

För egen del kan jag hantera de flesta situationer med instabila hundar och hundägare, men det är inte lika enkelt när det kommer till exempelvis; barn, folk som dricker sig mer onyktra än mig, folk som är väldigt hundrädda som inte kan låta bli att låsa blicken.

Personligen blev jag illa berörd när grannens barn fick ansiktet omdesignat av en hund, jag var inte ens med, och det var inte här i grannskapet det hände, men jag såg ungen efter att såren läkt att det kommer att krävas omfattande plastikkirurgi för att inte ungen ska bli påmind om hur farliga hundar kan vara resten av livet så fort han tittar sig i spegeln. Är det inte rimligt att kräva av hundägare att hundarna de utsätter sådana personer för möten med är stabila och inte börjar utmana/hota honom om han blir nervös?

Anser du, åheim, att det är var människas rättighet att bosätta sig var som helst och skaffa djur som kräver att omgivningen är utbildad i hur de ska bete sig vid de för dom påtvingade mötena?

För mig finns det inga undantag, inga ursäkter. Även om man tar hand om instabila hundar för att rädda dom från avlivning så är man skyldig att ta ansvar för att det inte går ut över omgivningen. Kan man inte hantera möten med folk tillsammans med hunden får man se till att hunden inte möter folk innan den är stabil nog att göra det.

Om man som hundägare inte kan hantera möten med folk får man acceptera sin brist och ge sjutton i att ha hunden där det finns folk. Det finns massor av alternativ, några exempel är: att lämna hunden till någon som är mer kompetent, flytta så man slipper möten med oskyldiga människor och avlivning.

Nu kan jag tänka mig att i princip varenda ägare till en nervös hund ser rött efter att jag nämnt ordet avlivning, men ärligt talat, om man inte klarar av att få sin hund så pass stabil att man kan hantera möten med folk som beter sig som folk ofta gör kanske man inte är så mycket bättre på att hantera hundar än Cesar Millan som man innerst inne tror, och om det är omöjligt att hitta någon annan som kan ta hand om hunden är det uppenbarligen ett alldeles för vanligt problem med instabila hundar.

Att kräva att omgivningen ska anpassa sig är ju per definition att skjuta över ansvar på omgivningen.

Jag kan förstå idén med att hundar som ska rehabiliteras kan behöva öva på att träffa folk i vardagliga situationer, men om det inte är ett temporärt behov för hunden som kan lösas med införstådda personer i arrangerade situationer så finns det ingen vits med att rehabilitera hunden till en tillrättalagd verklighet. Antingen får någon annan ta över rehabiliteringen eller så får man ge upp rehabiliteringen, att ge upp kan innebära att låta hunden leva där den inte behöver träffa allmänheten, eller låta den slippa leva.

Vad som ofta verkar glömmas bort är att nervösa hundar knappast mår särskilt bra.