Mm, EI är så slugt att hälften kunde vara nog. Kärnan i EI som jag uppfattar det, är att ett gäng folk lackade ur på att det var så svårt att _veta_ om man hade X ämne i akvariet, eller vilken mängd av X ämne som fanns. En del näringsämnen går det att få en hyfsad uppfattning om genom att mäta med billiga test, medans andra kräver labbutrustning för att kunna mätas. Svårt/dyrt/omständigt för hobbyakvaristen.

Hur komma runt det? Jo, att veta vad man _stoppar ned i_ akvariet är inte alls lika svårt. Hyfsat enkelt att räkna på. Därmed bestämmer man sig för X mängd av X ämne och tillsätter det i akvariet. Krux: hur undvika att något ämne ackumleras till farliga nivåer? Svar: byta minst hälften av vattnet i veckan, och göda enbart hälften (eller valfri mängd bytt vattnen, byter man hälften eller mer så kan iaf inget ämne ackumuleras) av vattnet.

Man "nollställer" helt enkelt vattenkolumnen regelbundet och tillsätter känd mängd gödning för att få balans. Man vet då rätt exakt vad man tillsätter och kan alltså sluta sig till att näringsämnena finns inom ett visst spann (utan att mäta något!!). Estimative Index. Bygger delvis på att man inte har ett näringsrikt bottensubstrat som läcker ämnen ut i vattenkolumnen - göder man enbart i vattnet har man bättre kontroll. Många kombinerar ändå EI med något bottensubstrat med mikrogödning i, för att ha som "reserv" om man missar lite i gödningen.

Med lite mer erfarenhet så brukar de flesta frångå själva grunden till viss del, man ser helt enkelt vad växterna har brist på och göder utifrån observation av hur växterna funkar, vilka alger som syns etc.

Hilsen,

/P