MaxB skrev:

Jaha, här var det ju ett jädra tryck... no offence, really!:)

Då kanske jag kan breda ut mig lite i en absolut ovetenskaplig redogörelse för "hur man räddar matvägrande Scalare"?



Sagt och gjort, här;



Till att börja med - jag har sett att det ibland ställs frågor om matvägrande ciklider - vi kan begränsa oss till de varianter som har munnar i Scalarestorlek.

Aha, säger du, Scalarer äter ju fan Kardianaltetror till frukost, middag och kvällsvard - och dessutom sina egna ägg och yngel...

Sant och ändå - med viss modifikation - fel! Det är större och mer "vuxna" Scalarer som käkar tetror - (och ordentliga Scalarer äter inte sin avkomma). Jag vet inte om de flesta är medvetna om hur stora Scalarer egentligen är/blir...?



Låt mig berätta om de Scalarer jag hade i ett formidabelt högt hörnakvarium - vet inte hur många liter, men stort var det - (köpt av en kille som ropade ut det på en auktion hos Göteborgs Akvarieförening i början på 70-talet.)

Nåväl, med hjälp av min morsas kompis (som var akvariekunnig, medlem i akvarieföreningen - och sedemera, min mentor inom akvaristiken - minus växter kan vi ju konstatera direkt - det handlade mest om Tanganyika... - kom karet hem... + ett helt sjujävla jätte-enormt Scalarepar. De satte igång att leka ungefär samtidigt som vattnet kom i baljan - och fortsatte i många år... och de åt kardinaltetror i parti och minut! Men, de var stora också - Scalarerna alltså...



Ähum, tillbaka de "vanliga" scalarer vi har idag. Som sagt, jag ser ibland att det talas om scalarer som inte äter, eller inte hittar "varandra" och bildar par - typ; jag köpte fyra stycken - och en av dom jagar alla dom andra - det är bara en som äter, de andra tynar bort o.s.v...

Jag tror (vet) att om man skall "lyckas" med Scalare, så måste karet vara rejält tilltaget - speciellt höjdmässigt och man måste vara beredd på att skaffa en grupp vars antal kanske är lite för många än (eller anpassat till) vad som senare kommer att platsa i karet (om man inte sätter ett etablerat par i ett kar, med eller utan annan fisk) - och vara beredd på att avlägsna de individer som efter revir- och parbildning har hittat varandra - och därefter naturligt tar över.



Sagt och gjort - när jag bestämde mig för att återigen skaffa Scalare, så drog jag till med tio stycken, i 600-liter. Det är så att det kommer bara att bli ett, möjligtvis...möjligtvis... kanske två par i detta kar... fyra av tio alltså... Sex skall bort...



Nu har det blivit så att sex av dessa tio ätit upp sig något alldeles fantastiskt. En av de tio har dött (alltså bara nio kvar) och tre stycken har börjat med ofoget att ställa sig under en rotgren och bara glo när det vankas mat (matvägrare).

En sak som jag observerade var att om de bitar mat (fryst mat, typ artemia och annat, även räkmix) jag släppte i var stora så förbisågs maten ganska snabbt - alltså, stora bitar mat drev omkring utan att någon brydde sig. De bitar som de största, mest försagda Scalarerna försåg sig med tuggdes och ibland så spottades det ut små delar - som de andra tog direkt... Samtidigt observerade jag de tre "avfällingarna" - tog "mikrosopiska" bitar som flög förbi dem -men inte tillräckligt stora för att de skulle kunna äta upp sig.



Aha - matstunden får inte bli för kort, tänkte jag.

Nu har jag provat, under ganska exakt en veckas tid att; lägga i en ytterst liten bit mat - naturligtvis kommer de starkaste fram och äter direkt - de är opportunister! Men, medan de äter och är koncenterade på "sitt" käk, har jag sträckt ner näven med en speciellt mald räkmix, som är som mjölvälling, och lagt ett "moln" till de tre som inte "vågat" käka innan - helt sonika framför munnarna på dom.

Summasummarum - de tre som fått käka ifred i ungefär en veckas tid (med pyttesmå bitar mat), utan att bli störda av de andra "duktiga" Scalarerna - har nu utvecklat riktigt feta magar och vågar sig upp att fajtas om maten med de andra när det är matdags, och nu är det nio Scalarer, dock med varierande storlek, som är med i leken.





Vad jag vill säga med detta är att jag tror man måste riktigt studera vad som händer fiskarna emellan - de har sin egen hierarki och fungerar absolut inte som mänskligt tänkande varelser - de är brutala och hårda, men jag tror att man kan och bör ge varje fiskindivid en chans att utveckla sig - tids nog kommer revir- och parbildning göra sitt och de starkaste tar sina naturliga områden... I mitt kar kommer kanske bara två eller kanske fyra att stanna - de andra som får flytta skall åtminstone vara OK när de byter "hem"...



(återigen en helt ovetenskaplig rapport från Torslanda-mongot...[:o])