Eftersom huvudtemat i denna rapport till stor del handlar om gäddan som predator borde detta utredas lite närmare. Nyman & Westin (1978) anför att gäddan är en så effektiv predator att den ofta utgör enda förekommande fiskart på de vattendragssträckor där den finns. Den är en solitär revirhävdande jägare med smygjakt och överrumpling som specialitet (s k "sit-andwait predator") (Svärdson 1964; Svärdson & Nilsson 1985; Eklöv 1992; Nilsson 1993; m fl). Revirstorleken står ofta i positiv relation till gäddans storlek d v s ju större gädda desto större revir (Muir & Sweet 1964; Sumari 1965; Snow 1978; Eklöv 1992). De största gäddorna tycks dessutom lägga beslag på de bästa reviren (Eklöv & Diehl 1994). Skyddande undervattensvegetation torde gynna gäddans jaktteknik och samtidigt bidra till att minska revirstorleken. Greenberg (1992) fann vid laboratorieförsök med gädda och öring i bassänger med strömmande vatten att gäddan var helt beroende av ett gömsle för att kunna överrumpla och fånga en öring. Gäddor utan gömsle lyckades inte vid något tillfälle fånga en flyende öring. Det finns även tecken som tyder på att stora gäddor anammar ett mera pelagiskt levnadssätt och söker sig till djupare vattenmiljöer med mindre växtlighet (Svärdson 1964; Neurnan 1968; Svärdson & Molin 1968; Eklöv 1995). 1 vegetationsrika grunda vattenmiljöer borde man därför generellt finna en högre täthet av företrädesvis små gäddor än i öppna djupa vatten.