A C-son skrev:

Egoism är kopplat till begreppet behov. De flesta behov vi anser oss ha är enligt mig illusioner. Det handlar om perpektiv. Illusionerna övertygar oss bl. a om att vi måste slippa fysisk och psykisk smärta för att kunna vara/bli lyckliga. Barnaföderskor kan intyga att smärta och lycka inte är oförenligt. Jag lärde mig detta mycket tidigt då jag nästan hela mitt liv tränat kampsport. Den självcentrerade har tagit makten över sig själv och sina känslor, den egoistiske blir ofta ett offer för dem. Lyckan är ett beslut, inte en upplevelse.

Egoism är för mig att bara tänka på sig själv även om det går ut över andra. Självcentrering är att man upplever det som att allting snurrar kring mig.
Omtanke och empati som är motsats till egoism är något vi måste lära oss. Man kan generellt säga att barn är egoister och kändisar är självcentrerade. (Det är lustigt att det går att se på en skådis som slår igenom att efter genombrottet så är det som om de hela tiden tittar i en spegel, de är inte medvetna/koncentrarade på omgivningen längre utan på sig själva och hur de ter sig på duken).

Det känns som att egoism ofta är knutet till matriel eller behov som du skriver. Men jag kan inte känna att självcentrering är positivt.

Jag kan ju känna att jag själv tar för lite plats, att jag gärna ser till familjens bästa och i slutändan så mår jag inte bra och då mår hela familjen dåligt iaf... Det är nog många mammors dilemma... Man ska fokusera mer på sig själv så det blir en bra balans. Om jag inte mår bra och har ett meningsfullt liv så blir mina barn bara självcentrerade eller får skuldkänslor.
Vad kallar man den formen av egoism som behövs här, självfokus?! Antioffermentalitet.. :D ;)
Ett stort fel hos många svenska föräldrar, tycker jag. De upphör att vara individer och blir "Oskar och Eriks mamma och pappa".. ;)