- Att påstå att jag "tror" är inte helt korrekt. Däremot har jag en slags ödmjuk respekt för det som jag inte riktigt förstår eller kan förklara. Det är självklart bekvämt om man vid varje givet tillfälle kan finna vetenskapliga belägg för att "något" har hänt. Det ligger säkerligen i den moderna människans natur att "saker" och "ting" skall granskas och ifrågasättas och bevisligen bevisas. (se bara CSI)

Jag har själv under mina levnadsår varit med om några tillfällen då man inte vetat ut eller in. Jag har då helt enkelt accepterat att det som hände hände. Med visst obehag ibland.

Har även en mor och mormor som vittnat om ytterst märkliga "upplevelser". De har var för sig varit häpnadsväckande,ibland skrämmande, eller hissnade.

Vid varje tillfälle har jag valt att lyssna och förundras. Jag är helt övertygad om att deras "upplevelser" varit verkliga. För dem. De har säkert upplevt det "fysiskt". Däremot är det inte säkert att jag, om jag befunnit mig på samma plats, upplevt något alls.

Avslutningsvis måste jag återberätta en märkligt upplevelse jag hade som tonåring. Jag var på besök, som vanligt, hos mina morföräldrar, i en sommarstuga i Ångemanland. Väl där var det alltid fiske som gällde. Från morgon till kväll.

En bit från stugan, som låg nere vid sjön, fanns en otroligt fin udde som stack ut. Denna udde avslutades med en fin klipphäll. Där tillbringade jag många sommarkvällar i sällskap endast av maskburk och grannens katt.

Vi satt allt som oftast där tillsammans och bara njöt av stillheten. Då och då fick jag en skaplig abborre. Blev det en mört fick katten ta den. Denna kväll var som alla andra kvällar - med ett undantag. Jag dröjde mig kvar väldigt länge. Det mörknade på.

När jag väl avslutat fisket och skulle gå tillbaka några hundra meter genom skogen till stugan insåg jag att det faktiskt var natt. Väl inne i skogen, på den lilla vindlande stigen, såg jag knappt handen framför mig.

Denna stig hade jag säkert trampat hundra gånger förut. Men. Aldrig på natten. Plötsligt förvrängdes alla synintryck. Buskar och träd antog groteska former. Det prasslade och rörde sig överallt. Jag såg inte ens något hemtrevligt ljussken från stugan. Det var kort sagt svart.

Nu började det hända märkliga saker. Jag bar ett metspö i högra handen och hade en illa medfaren ryggsäck slängd över en axeln. Vid varje steg jag tog kunde jag nu till min fasa höra något/någon som rörde sig bakom mig! Jag stålsatte mig, fixerade blicken på stigen, och försökte gå med lungna bestämda steg.

Men. Nu hördes det allt mer tydligt. Det var som om mina sinnen förfinades. Jag hörde hur tydligt som helst att "något eller "någon" lufsade fram någon meter bakom mig. När jag stannande - tystnade stegen bakom mig. Till min fasa kunde jag plötslig känna en lätt beröring mot min rygg. Jag formligen frös till is. Håret reste sig på mina armar. Jag tror banne mig jag slutade andas! Nu var paniken nära!

Av någon märklig anledning kunde jag återfå andning och började gå igen. Men nu var saken klar. NÅGON var BAKOM mig. Jag ökade på steglängden. Det som förut bara varit en antyden till beröring av min rygg blev till tydliga lätta "stötar". Då kom den stora paniken. Jag kastade spöt och började tokspringa, halvt i blindo, genom buskar och under träd. Här gällde det att komma bort ifrån min förföljare! Stötarna mot min rygg övergick nu till lätta dunsande slag. Min hjärna fick tilt. Mina ben gick som pistonger.

Jag sprang som en galen sista biten fram till stugan, och, jag tror banne mig jag skrek av fasa. Jag nådde äntligen fram till altanen,frustande och pustande kastade mig upp, ut kom morfar och undrade: -Vad i hela världen det var för liv?

Jag var allt för andfådd att berätta. Men efter någon minut försökte jag. I samma ögonblick som jag skulle berätta min hemska historia upptäckte jag en sak. I min ryggsäck. Vad i hela friden? I ryggsäcken som jag slängt upp på ryggen, hade det fastnat en pinne. Denna pinne satt inkilad under en rem och nådde en bit ned på marken!

Det var denna pinne som hade hemsökt mig denna kväll! När jag gick skrapade den i marken. När jag ökade takten började den "slå" mot ryggen! Jag valde att inte berätta för min morfar om min hemsökelse. Jag gick bra raka vägen in i stugan och drack en stor kopp choklad.

Men! Jag är oerhört tacksam att jag fick ett svar på vad som skrämt vettet ur mig.

Hade pinnen lossnat under min tjurrusning fram till stugan hade jag nog för all framtid varit övertygad om att djävulens avkomma bott i skogen!