Att micronäringsämnena är mer svårtillgängliga i hårt vatten stämmer mycket väl. Men sen måste man tänka på att det finns massor av växter som i naturen genom årtusenden anpassat sig till detta. Problemet med svårtillgängliga micronäringar finns ju även i naturen.

Hur har då dessa växter anpassat sig?

Någon nämner rotupptag, i botten med låga syrenivåer sjunker ph pga bakteriell aktivitet. Att växterna utnyttjar detta låter som en mycket god förklaring. Detta kan kanske gäller växter med riktigt stora rotsystem och som växer i täta bottnar, som en del echinodorus/cryptocoryne. Men denna förklaring håller inte när det gäller anubias och valisneria som frågan gäller. De växer oftast bra i väl syresatta substrat både i naturen och i våra akvarium.

I boken "ecology of the planted aquarium" tar Diana Wahlstadt upp i ett eget avsnitt hårdvattenlevande växters behov. I begränsningstester har man kunnat visa att hårdvattenlevande växter fortsätter med samma tillväxthastighet trots total microbegränsning i vattnet. Begränsning av nitrat och kalium minskar tillväxten med ca 50%. Om man däremot begränsar tillgången på calcium eller magnesium tvärdör växten.

Du har ju vanligt tråkigt Göteborgsvatten, vilket innebär toklåga mängder av totalhårdhetskapande mineraler (ca/mg/k). Om man då trycker upp ph med bikarbonat misstänker jag att växterna får ännu svårare att utnyttja det som ändå finns. Att hålla kh och gh ungefärligt lika tror jag hjälper till.

Genom egna erfarenheter har jag märkt att just valisneria lägger av vid höga fosfatnivåer trots höga ca/mg/k. Jag misstänker att fosfat hindrar calsiummetabolismen på samma sätt som redan är känt för koraller inom saltvattenshobbyn.

Så mitt råd är att justera upp totalhårdheten till lika högt som kh. Ta i rejält, någonstanns mellan 10-20 är bra. Nitrat kan vara bra att tillsätta men ta inte i för mycket. Inget fosfat och ingen micro.
MVH
Magnus