En egen tåt för oss sjuklingar....

[Tant Nancy]

Jajustja... nån cigg blir det INTE, tror inte att det blir bra med hjärtsvikten om man säger... Däremot petar jag in en prilla ibland, för att slippa värsta abstinensen!!!

[alarsson]

Hej Nancy!
Kämpa!!! Försök hitta alla positiva infallsvinklar du kan.
T.ex. hur många av oss kan ligga i ett par timmar med benen på borden (och kanske se någon må-bra-film) utan att få dåligt samvete. Du kan det ju definitivt!!!(högläge!). Har du sett "Big Fish"? Helkonstig film, men ljuvlig. Vill du inte se på ngn film lägger du dig framför ett akvarium och bara tittar på fiskarna. (OBS inte planera vad som skall göras i akvariet eller så) Bara titta och njut.
Medan du ligger där med benen i högläge och kanske en öl eller ett glas vin jämte dig så lägger du händerna på magen och bara låter energi flöda in i magen och suggererar dig själv till lugna och mjuka tarmrörelser i någon halvtimme. Det kanske låter suspekt men det funkar faktiskt för mig. När mina tarmar inte vill uppföra sig som jag vill så brukar jag göra så. Jag skall tänka på dig extra mkt till helgen då jag skall uppåt dina trakter (alltså norröver). Vi skall på bröllop i norrfällsviken (någonstans mellan Härnösand och Örnsköldsvik) och i alla fall i norrlandstermer är väl detta "i dina trakter". För oss söderöver är det säkert en tredagstur.

[Tant Nancy]

Tack Anders!
Jo, man måste väl försöka tänka positvt! Har jättesvårt att ligga i soffan och bara njuta... har bara en massa dåligt samvete för vad jag inte gör, eller så blir jag irriterad på vad andra inte gör! Ska försöka att få pli på tarmarna med tankekraft... har faktiskt inte testat det!

Det där med att bara titta i akvarierna är jag faktiskt ganska bra på... gör ju det ganska ofta, i alla fall i akvarieställningen som är snyggt placerad framför toalettstolen :-)

Mellan Ö-vik och H- sand är ju närapå i granngården... bara typ 25-30 mil härifrån ju! Du får väl svänga över på en kopp kaffe :-)

[svea]

Tant Nancy
Har du den lille grisen kvar? Jag tycker den ser så cool ut, är väl ett utmärkt sällskap nu. Skönt att klia nån bakom örat!

[alarsson]

Jo, man måste väl försöka tänka positvt! Har jättesvårt att ligga i soffan och bara njuta... har bara en massa dåligt samvete för vad jag inte gör, eller så blir jag irriterad på vad andra inte gör!

Jo, det är just det som är problemet med många av oss. (EDIT: inte minst mig själv)
Jag fick mig en tankeställare vid ett tillfälle då tarmarna sprack! Jag höll verkligen på att stryka med innan de fick ordning på saker och ting.
Nu i efterhand har jag faktiskt mest positiva upplevelser av händelsen och det beror på att när jag låg där och höll på att förblöda, så var det egentligen bara en sak som for igenom huvudet på mig; JAG VILL LEVA!
Efter detta så fick jag också en lite annan inställning till livet, jag lärde mig att prioritera vad som är viktigt (för mig), och vad som jag egentligen lade massa energi på till ingen nytta!
Nu hände detta för ett antal år sedan, och jag har väl "tappat en del" av det jag lärde mig, men jag tror att jag i alla fall lägger lite mindre energi på att försöka påverka saker som jag egentligen inte kan styra, och retar mig lite mindre på andra, eftersom det oftast inte hjälper i alla fall.

[Tant Nancy]

Tant Nancy
Har du den lille grisen kvar? Jag tycker den ser så cool ut, är väl ett utmärkt sällskap nu. Skönt att klia nån bakom örat!

Jepp, Gloria är kvar... håller mig sällskap i soffan! Hon älskar att mysa i soffan med matte, så när jag sprungit runt för mycket så jagar hon mig tillbaka ...


Låter otäckt med spruckna tarmar Anders... hoppas att jag inte låter det gå så långt! Tycker att jag är noga med att känna av kroppen och ringer gärna en gång för mycket än en gång för lite... Jag höll också på att stryka med en gång, inte av min Crohne, utan av en njurbäckeninflammation som gav mig blodförgiftning eftersom jag inte kom under vård tillräckligt snabbt. Man får, som du säger, en annan syn på livet efter en sån smäll... men tyvärr är det lätt att falla tillbaka till gamla vanor.

[gladys]

Hur är det med er??

[Tant Nancy]

Ja, vad har då hänt sedan jag skrev sist... Remicaden började hjälpa bättre och hjärtsvikten gav med sig någorlunda när det var slut på den förb... sommarvärmen *förlåt, men i år har den varit j-ligt jobbig* Däremot blev jag sämre i min IBS (dumt med bara en magsjukdom) så diarrererna fick jag snällt ha kvar.

Skillsmässan är över och jag har kommit i det läget att det känns sååå skönt!!! Tyvärr blev Gloria tvungen att flytta med dem efter en par vurpor i trappan här, och Tobbe & Co bor i bottenplan. Stressen är i alla fall över, jag har två tonåringar mindre att ta ansvar för och jag behöver inte irritera mig på att somliga saker inte blir gjorda, eftersom det ju är jag som ska göra dem... eller se till att de blir gjorda. Jag är också den enda vuxna människan i lägenheten som jag behöver tjata på... känns helt ok!

Sista månaden har jag tyvärr haft någon sorts bakslag i någon sjukdom... Läkarna vet egentligen inte vad som hände, kanske helt enkelt var något som började fungera, som inte fungerade förut... Men jag har i alla fall fått högt blodsocker igen och är tillbaka på insulin (trots att jag inte äter cortison) och jag gick upp ytterligare 5 kilo på en månad... har nu ökat 15 kilo sedan årsskiftet, så jag börjar ha ordentliga problem med att gå...

En av anledningarna till viktökningen är ju kanske att jag lyckats bli nikotinoberoende!!! Över tre månader utan cigg och två veckor utan snus!!! Jag är såååå stolt över mig själv!

Jag har nu sedan en vecka tillbaka börjat gå på LCHF kost (low carb high fat). Jag visste sedan tidigare att jag slipper diarreerna då, och mycket riktigt så var magen ok efter en dag på den kosten. Jag får väl bara inse att jag verkar vara allergisk mot kolhydrater helt enkelt. Mitt blodsocker går långsamt neråt också, så snart kanske jag kan lägga sprutorna på hyllan. Ledvärken som jag haft sedan i somras är också borta... fattar inte varför, för jag har inte gått ner i vikt ännu. Förhoppningsvis ska jag väl få gå ner i vikt på kuppen också, ännu är det inte igång, men det är inget måste just nu... de andra hälsovinsterna känns helt ok... redan efter en vecka...

[Mamma Mia]

Stressen är i alla fall över, jag har två tonåringar mindre att ta ansvar för och jag behöver inte irritera mig på att somliga saker inte blir gjorda, eftersom det ju är jag som ska göra dem... eller se till att de blir gjorda. Jag är också den enda vuxna människan i lägenheten som jag behöver tjata på... känns helt ok!

....att jag lyckats bli nikotinoberoende!!! Över tre månader utan cigg och två veckor utan snus!!! Jag är såååå stolt över mig själv!

Känner igen det där! Aldrig mer ska jag dela boende med en vuxen! Och GRATTIS till ditt icke-nikotinberoende! Du är jätteduktig!

[Tant Nancy]

Tredje veckan på LCHF kost... ingen viktnedgång, men jag mår fortfarande bra... och insulinet är snart ett minne blott...

[Solen]

Härligt Nancy, men denna kost kan den vara bra för oss alla kanske ?
Jag drog på mig ngr kilo i sommras då jäntan transplanterades å hösten har varit en bergådal bana så träningen har verkligen fått strycka på foten...

Kul att du mår bättre, jag hoppas precis som du att insulin kan bli ett minne blott....Hade

[Mogwai]

Aj oj stånk och stön.
Ja är det måndagen den 13 så kan man la börja så...eller ??
I alla fall så kunde man trott att det var fredagen den 13 för min del i fredags.
Dagen började då jag kom till jobbet och står huvudstupa framåt i stentrappan till jobbet. Kraschlandade rakt på knäna, kabloms !!
Tog emot lite med högerhanden, men det var knäna som fick ta värsta smällen. Tillslut efter det att första smärtvågen gått över någorlunda, så kunde jag konstatera att det var nog inget som var brutet. Sen så stapplade jag in på jobbet, och stapplandet fortsatte hela dan. Benen vek sig åt alla håll och kanter, bara i det att man råkade ta i lite för mycket.
Men under helgen nu så har det gradvis blivit bättre, svullnaden har lagt sig en hel del, och tjusiga blålilasvartgröna nyanser börjar att framträda.
Resten av kroppen är mest öm i den gamla vanliga ledvärken.
Men som sagt var, det är ju måndagen den 13, så vad annat är att förvänta sig ??

[Mogwai]

Livet blir inte alltid som man tänkt sig...det´är då ett som är 100 % säkert.
Emellanåt så önskar man så att man vorde en av dem som inte hade någon krämpa, inget att bekymra sig om för kroppens del...ja förutom att kanske bryta en arm eller så....eller ligga ynkandes under täcket medans näsan är helt igenbobbad av all förkylningssnor. Det skulle vara guld å gröna skogar emellanåt.....
Men sen så tänker jag, att jag nog inte vore den jag är om det inte var för allt som man räkat ut för och dragit erfarenhet av.
Den erfarenheten börjar det bli dags att plcoka fram ur minnets gömmor och damma av.
Njuren sjunger på de sista verserna nu, och det vete fasen om den ens sjunger en endaste ton rent !!
30 % kapacitet har den som läget är nu, så det går....trillar på så att säga....men jag ska börja våga känne efter mer och erkänna då det börjar dyka opp påtagliga symptom. Och det där med att erkänna för sig själv är lättare sagt än gjort ju....det är nog min bekantskapskrets och de närmast drabbade som kommer att få säga till mig ett och annat.
Har ju en för hög inre mental tröskel "att det är nog inget, det är nog övergående".
För att vara sjuk ju så är jag ovanligt frisk. Jag skyr sjukhus om pesten och det är med mindre brutalt våld som man brukar få dit mig då det väl börjar braka åt helskotta.

Rolle hade en intressant åsikt, som jag själv inte tänkt på så mycket, men han har rätt. Då det presenteras om donation på TV och så så låter allt väldans bra. Men...han vet ju hur mycket mer det är. Med alla mediciner, med alla biverkningar, med en kropp som inte funkar som andras. Som ger konstiga symptom, och lever sitt egna liv emellanåt. Det talas det knappt om alls i dessa program. Så därav så kan man få konstiga reaktioner från folk då man berättar.
Min läkare brukar ju vara bra på att påpeka att jag inte är riktigt normal på nåe sätt. Tröstrikt va eller hur ??
Jag hade hoppats i naiv enfald att jag helst av allt skulel slippa uppleva hela cirkusen igen....men så vart det inte. Får se hur det hela förlöper och det är ingen idé att måla fan på väggen förens han står i farstun och trampar otåligt. Har jag tur så kan man kanske styra opp det så att jag slipper dialys.
Men som sagt, det får framtiden la utvisa.

[Birgitta W]

Ville bara säga att jag verkligen känner med dig och hoppas att det ordnar upp sig på, ett för dig, bästa sätt...

Svårt att veta vad man ska säga när man inte själv varit där.
Själv klagar jag över att jag har ont i höften och benet, men det ska rättas till nu, med en ny höftled...

Inget mot det du upplever alltså.
Jag ska försöka sluta klaga!

[Mogwai]

Inte för jag vet om du redan fått göra din höftledsoperation, men om du har gjort den så hoppas jag att den gått bra och att du åter skuttar omkring hej friskt på båda benen.

Själv så var jag och träffade min läkare igår, och nu så har njurens värden börjat att stiga utan tecken på att sjunka igen eller så.
Man kan se det som om man går utför en trappa, jag har inte så många trappsteg kvar att gå på.
Så hon, en urbra läkare som hon är, skrev raskt diverse remisser än hit å än dit för att de inte ska missa någe och om det sker en dramatisk försämring så vill de inte stå med skägget i brevlådan och säga "men ojsan hoppsan sa vem hade anat det här ??"
Så för att muntra opp mig själv och lilla gubben så bokade vi en resa till New York i slutet av februari för en vecka. Det gäller att passa på medans man har ork och kan leva, äta och vara som man vill.
Sen så är det ju diverse tester och provtagningar som jag ska, så jag är glad om det finns lite blod kvar i omloppet så att säga efter det att de är klara.
Men som sagt, först en vecka i the Big Apple att se fram emot, och det kommer verkligen att bli kanonskojs.
Vet ju att det kommer att komma jobbiga perioder sen, men förhoppningsvis så dröjer det inte allt för lång tid innan man åter börjar ha krafter att kravla sig uppåt i livet igen för att skåda livssolens ljus.