kalk till räkor?

[MagicFingers]

Kan man säga, ja!

Men kalket extra kan nog inte skada för säg sniglar då de har mycket mer skal än vad en räka har och förmodlingen kräver mer av just kalcium..(mer än jag vet då jag e ny på just snäckor) försöker läsa in mig lite i vad de behöver och skall ha..
Fina råd har jag fått av Sabina när det gäller snäckor och räkor har Guruinan Sonja bistått med.... (Jaja Magic du e med på en hörna, men banen i skåne smakar nog inte lika gott som de i Gbg omr.)

hehe, får la köra gururinans matning då, okokt spagetti....

jag har vid tillfällen slängt i räkskal bland mina räkor, (matar inte mer räkmix utan diverse flingfoder/granulat/banan) om dessa "försvinner" på några dagar...

[peterhaack]

ja just det okokt spagetti har jag ju inte testat hmm hur gör man då stoppar ner en hel spagetti i sanden eller så det blir en sån stripstolpe haha

[polysperma]

hmmmm tydligen så ska man låta det ömsade skalet ligga kvar och i längden vill även amano räkor ha lite kalk i vattnet men mängd mm hann jag inte ta reda på eftersom det var väldigt mye kunder....
mao vart inte mye smartare i dag

[Sonja]

Kan man säga, ja!

Men kalket extra kan nog inte skada för säg sniglar då de har mycket mer skal än vad en räka har och förmodlingen kräver mer av just kalcium..(mer än jag vet då jag e ny på just snäckor) försöker läsa in mig lite i vad de behöver och skall ha..
Fina råd har jag fått av Sabina när det gäller snäckor och räkor har Guruinan Sonja bistått med.... (Jaja Magic du e med på en hörna, men banen i skåne smakar nog inte lika gott som de i Gbg omr.)

Kan det vara det här som gör att t ex Crystal red har så svårt att klara sig i hårt vatten, deras skal hårdnar och dom kan inte ömsa som dom ska?

[peterhaack]

Kan det vara det här som gör att t ex Crystal red har så svårt att klara sig i hårt vatten, deras skal hårdnar och dom kan inte ömsa som dom ska?

Skulle kunna vara det, skalet blir för hårt de kan inte ömsa och de kvävs i sitt skal, ja varför inte.. hmm vi har väldigt mjukt vatten här hemma så då borde man kunna rimligtvis inte ha problen med CRs (låter bra nu när man snart skall få CRs white från singapore...

[Sabina]

Kan det vara det här som gör att t ex Crystal red har så svårt att klara sig i hårt vatten, deras skal hårdnar och dom kan inte ömsa som dom ska?

Hmm, nu vet jag inte riktigt exakt hur det är med just räkor.

Snäckorna kan ta upp kalcium både från vattnet och genom maten. Då de utnyttjar kalcium från kalciumfattiga vatten så blir det en energikrävande transport, de kan även göra sig av med kalcium om de tex får överskott pga god kalciumtillgång i födan och från kalciumrikt hårt vatten.

De flesta räkor som trivs i hårdare vatten har ju inte problem med att ömsa skal, dvs de borde styra deponeringen av kalciumkarbonaten i kitinet så att skalet får den hårdhet som är avsedd.

Min fundering här är om just de räkor som vill ha mjukare vatten inte har samma möjlighet till att aktivt transportera bort kalcium jämfört med sina artfränder som vill ha hårdare vatten eller har en annan styrning av sitt bildande av kitin.

Skall se om jag kan hitta något om detta...

[Sonja]

Någonstans måste det vara en skillnad. Det här är riktigt, riktigt intressant.

[Katharina]

Låter vettigt...

Kan det vara det här som gör att t ex Crystal red har så svårt att klara sig i hårt vatten, deras skal hårdnar och dom kan inte ömsa som dom ska?

... tycker jag... när folk beskriver att räkan sitter fast i skalet och inte att den har dött efter ömsning... har läst här på Zoopet att skalet har varit delat men räkan sitter död kvar i skalet... det torde bero på för hårt skal...

Om räkan däremot dör efter ömsning så torde det bero på att det nya skalet inte hårdnar som det ska och att då är för mjukt vatten!! Eller??

[Diwa]

var därför jag undrade ju

mina arma amano satt halvvägs ur sitt nya skal (halvt urkrupen ur det)

kanske ska ha mindre hårt vatten?

tror ph ligger på 7,4 men har ingen aning om vad det betyder för kalk i vatten

[Katharina]

Jag kan inte det där...

... men sa jag fel innan?? PH värdet är väl surt eller basiskt??? Mjukt eller hårt är väl nån sorts joner... kalk och sånt... Kan inte det här som sagt

Vad jag menar är iaf om man har för mycket kalk i vattnet så blir skalet för hårt och räkan kommer inte ur det... om man har för lite kalk i vattnet så blir inte det nya, mjuka skalet hårt... eller om det är kinin... Phu, svårt det här...


Men visst gick det att sänka värdet, rötter och sådant för att få lägre PH, men hur sänker kalk??? Är jag alldelles snurrig nu

[NiXoN]

Jag har tillsatt tropic marins discus remineral, kalk och andra gosigheter. Helt enkelt för att jag fick för mig att mina RC´n fick bättre färger, testat ett tag och det fungerar fint.

[peterhaack]

Hittade detta på www.hvr.sse

MJUKT, HÅRT, SURT ELLER ALKALISKT VATTEN?


För att bereda dricksvatten måste men kunna mäta och kontrollera vilka joner och kemiska föreningar som finns i vattnet. Till de viktigaste parametrarna hör hårdhet, alkalinitet, pH, surhet och salinitet, begrepp som ibland är överlappande.

Det är förekomsten och kombinationerna av ett antal joner som bestämmer dessa egenskaper.

Kalcium- och magnesiumjon ger hårdhet. Bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljon ger alkalinitet. Kloridjon och sulfatjon ger surhet och salinitet.

Således ger föreningen kalcium-karbonat både hårdhet och alkalinitet åt vattnet, medan kalcium-klorid ger hårdhet och salinitet osv, beroende på kombinationen av joner. Först några definitioner:

Salt: förening av positiva hydroxyljoner, oftast av metaller, och negativa syrajoner. Salter kan vara mer eller mindre vattenlösliga.

Klorid: salt av saltsyra, HCl.

Sulfat: salt av svavelsyra, H2SO4.

Nitrat: salt av salpetersyra, HNO3.

Fosfat: salt av fosforsyra, PO4.

Karbonat, CO3: salt av kolsyra, H2CO3.

Bikarbonat (vätekarbonat), HCO3: surt salt av kolsyra, en sur karbonat.

Salinitet: När klorid- och sulfatjoner förenar sig med magnesium-, kalcium- eller natriumjoner, uppstår salinitet (salthalt, sälta).

Hårdhet
Hårdhet känns igen på att hårt vatten kräver mera tvål för att bilda lödder. Mängden kalciumjon (Ca) och magnesiumjon (Mg) bestämmer vattnets hårdhet. Ett hårt vatten minskar tvåltvättmedels tvättförmåga genom att kalcium- och magnesiumjonerna fäller ut fettsyrorna i tvålen. Underjordiskt vatten är ofta hårt, särskilt vatten från krit- och kalklager. Man skiljer på temporär hårdhet och permanent hårdhet.

Temporär hårdhet (karbonathårdhet) består av vätekarbonater (bikarbonater) och karbonater av kalcium- och magnesium. Kalcium och magnesium bildar salter med den kolsyra som i sin tur bildas i jordlager genom oxidering av organisk materia. Därvid uppstår kalciumbikarbonat Ca(HCO3)2 och magnesiumbikarbonat Mg(HCO3)2.

Temporär hårdhet fälls ut av uppvärmning och kokning och bildar avlagringar, s.k. pannsten, i kokkärl, rörsystem, pannor, varmvattenberedare och andra maskiner.

Permanent hårdhet (mineralsyrahårdhet) innefattar sulfater, klorider, nitrater och fosfater av kalcium och magnesium. Permanent hårdhet orsakas främst av kalciumsulfat CaSO4 och magnesiumsulfat MgSO4 (som även ger mineralsurhet, se avsnittet om pH) eller av kalciumklorid CaCl2 och magnesiumklorid MgCl2 (som även ger salinitet).

Permanent hårdhet fälls inte ut av kokning. En viktig källa till permanent hårdhet hos ytvatten är den kalciumsulfat som finns i lera.

Summan av temporär och permanent hårdhet kallas totalhårdhet. Den definieras som summan av de alkaliska jordartsmetallernas salter med karbonat, bikarbonat, sulfat, klorid och fosfat. De alkaliska jordartsmetallerna är kalcium, magnesium, strontium och barium, de två sistnämnda förekommer dock i försumbara mängder. Totalhårdheten mäts i tyska hårdhetsgrader (odH):

0 – 2,1 odH – mycket mjukt

2,2 – 4,9 odH – mjukt

5,0 – 9,8 odH – medelhårt

9,9 – 21 odH – hårt

över 21 odH – mycket hårt

För att beräkna hårdhet räknar man om summan av de ingående salterna till motsvarande mängd kalciumkarbonat (CaCO3) i milligram per liter. En tysk hårdhetsgrad (1 odH) motsvarar 20 mg CaCO3. En hårdhetsskala kan se ut så här:

mg/l CaCO3

0 – 50, mjukt

50 – 100, medelmjukt

100 – 150, något hårt

150 – 200, medelhårt

över 200, hårt

över 300, mycket hårt

De problem som orsakas av hårdhet över 15 odH (300 mg CaCO3/l) är huvudsakligen ekonomiska genom att de, särskilt vid uppvärmning, ger utfällningar på textilier och i kärl, pannor och varmvattensystem. Å andra sidan så blir vatten som är mjukare än 3 odH (60 mg CaCO3/l) korrosivt och kan därmed lösa ut bly och andra tungmetaller.

Avhärdning. Olika metoder används för att göra ett hårt vatten mjukt. I kalk-sodametoden tillsätts kalk (kalciumhydroxid, Ca(OH)2) och soda (natriumkarbonat, Na2CO3), vilket förändrar beståndsdelarna så att de blir olösliga och fäller ut. (För att fälla ut alkalinitet i form av natriumbikarbonat, Na(HCO)3, används kalciumklorid, CaCl2.) För att förbättra utfällningen används ett koaguleringsmedel, aluminiumsulfat eller något järnsalt. Därefter sedimenteras och filtreras vattnet. Kalk-sodaprocessen reducerar vattnets hårdhet med ungefär en tredjedel. Metoden resulterar i stora mängder slam och har numera begränsad användning.

I jonbytarmetoden förändras beståndsdelarna genom att vattnet får passera genom en bädd av jonbytarhartser. I en variant byts kalcium- och magnesiumjoner mot natriumjoner så att de nya komponenterna inte reagerar med tvål. I en annan ersätts kalcium, magnesium, natrium och kalium med vätejoner, och därefter tar man bort klorid, sulfat och nitrat.

Även omvänd osmos används för att reducera hårdhet.

pH – vätepotential
pH är ett mått på surhet och basiskhet hos en vätska på en skala från 0 till 14, där 7 representerar neutralitet, tal lägre än 7 tilltagande surhet och tal högre än 7 tilltagande alkalinitet.

pH ("vätepotential"): mäter koncentrationen av vätejon i en vätska. Ju mera vätejon, desto lägre pH.

Syra är en protongivare, ex. H+ + Cl- (saltsyra).

Bas är en protontagare, ex. Na+ + OH- (natronlut, kaustiksoda).

Neutral lösning: H+ = OH-

Sur lösning: H+ > OH-

Basisk lösning: OH- > H+

Basisk lösning = alkalisk lösning

Många av de processer som ingår i vattenbehandling är pH-beroende. Rent vatten är svagt joniserat till positiva vätejoner (H+) och negativa hydroxyljoner (OH–). En lösning sägs vara neutral (pH 7,0) när antalet vätejoner och antalet hydroxyljoner är lika.

När det gäller att behandla vatten för att modifiera pH räcker det inte med att veta pH-värdet. Man måste också kvantifiera innehållet. Exempelvis kan ett naturligt vatten med pH 7,0 innehålla 50 ppm bikarbonat-alkalinitet, eller det kan innehålla 200 ppm.

Enligt dricksvattenkungörelsen ska pH-värdet i kommunalt dricksvatten ligga mellan 7,5 och 9. Vatten som lämnar vattenverket ska vara icke-korrosivt, med pH-värdet förhöjt för att korrigera för surhet när så behövs.

Vissa behandlingsprocesser, särskilt koagulation med aluminiumsulfat, reducerar vattnets pH-värde och gör det surare, och vatten som är förorenat av industriutsläpp kan innehålla fri mineralsurhet från starka syror och deras salter, med pH-värden under 3,7.

Om pH-korrigering inte tillämpas och ett surt vatten (med pH under 7) släpps ut i distributionssystemet, så kan korrosionsproblem uppstå. Det kan resultera i angrepp på cementrör och i att tungmetaller som koppar, zink och bly löses ut.

Om pH-värdet är mycket lågt får vattnet en sur smak. Surheten härrör vanligtvis från löst koldioxid som bildar svag kolsyra. Humussyror och andra organiska syror, som bildas av multnade växter, kan också göra vattnet surt, som i fallet med vatten från torvhedar. När surheten har sådana naturliga orsaker är vattnets pH-värde vanligtvis över 3,7.

Hårda vatten som har silats genom kalksten har höga pH-värden. pH-värden på 10,5 och däröver gör vattnet otjänligt pga risken för skador på ögon och slemhinnor.

Koldioxid: en tung, färglös gas, CO2, som framförallt bildas genom förbränning och förmultning av organisk substans.

Kolsyra: en svag syra, H2CO3, som bildas när koldioxid löses i vatten, och som reagerar med baser för att bilda karbonater.

Alkalinitet
Alkalinitet är ett mått på känslighet för försurning, alltså buffertkapacitet för syratillskott. Måttet anger vattnets förmåga att neutralisera syror, dvs. dess förmåga att tåla tillskott av vätejoner H+ utan att reagera med pH-sänkning. Den egenskapen är viktig vid kemisk koagulation. Ju högre alkalinitet desto större är vattnets förmåga att stå emot försurning. Om alkaliniteten är noll, så sjunker pH vid varje tillskott av sura produkter. Är alkaliniteten större än noll, ändras inte pH proportionellt mot tillskottet av vätejon (H+), men alkaliniteten minskar. Det är främst bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljoner som påverkar alkaliniteten.

Hydroxid: kemisk förening som liknar ett salt och vars negativa jon är en hydroxyljon.

Hydroxyljon: anjonen OH– hos basiska hydroxider – kallas även hydroxidjon.

Alkalinitet har tillsammans med pH och hårdhet betydelse för vattnets metallangripande egenskaper. Mängden alkali kan bestämmas utifrån pH-värdet. Alkaliniteten bör överstiga 60 mg HCO3 (bikarbonat) per liter för att korrosion på ledningar ska undvikas.

Bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljoner ger vattnet olika typer av alkalinitet:

Bikarbonat-alkalinitet. När sådan existerar ensam, sker det bara vid pH under 8,3. Eftersom de flesta naturliga vatten har ett pH mellan 5 och 8, så består nästan all alkalinitet i naturliga vatten av bikarbonater.

Bikarbonat-alkalinitet + karbonat-alkalinitet. Sådana alkaliniteter kan endast förekomma tillsammans vid pH-värden mellan 8,3 och 9,4.

Karbonat-alkalinitet kan existera ensam vid pH över 8,3 eller i kombinerad alkalinitet vid pH-värden mellan 8,3 och 9,4 (se ovan). I kombination med hydroxyl-alkalinitet kan det förekomma vid pH över 9,4.

Kaustisk (frätande) alkalinitet (hydroxyl-alkalinitet från natriumhydroxid, NaOH) kan existera enbart vid pH över 9,4

[polysperma]

Hittade detta på www.hvr.sse

MJUKT, HÅRT, SURT ELLER ALKALISKT VATTEN?


För att bereda dricksvatten måste men kunna mäta och kontrollera vilka joner och kemiska föreningar som finns i vattnet. Till de viktigaste parametrarna hör hårdhet, alkalinitet, pH, surhet och salinitet, begrepp som ibland är överlappande.

Det är förekomsten och kombinationerna av ett antal joner som bestämmer dessa egenskaper.

Kalcium- och magnesiumjon ger hårdhet. Bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljon ger alkalinitet. Kloridjon och sulfatjon ger surhet och salinitet.

Således ger föreningen kalcium-karbonat både hårdhet och alkalinitet åt vattnet, medan kalcium-klorid ger hårdhet och salinitet osv, beroende på kombinationen av joner. Först några definitioner:

Salt: förening av positiva hydroxyljoner, oftast av metaller, och negativa syrajoner. Salter kan vara mer eller mindre vattenlösliga.

Klorid: salt av saltsyra, HCl.

Sulfat: salt av svavelsyra, H2SO4.

Nitrat: salt av salpetersyra, HNO3.

Fosfat: salt av fosforsyra, PO4.

Karbonat, CO3: salt av kolsyra, H2CO3.

Bikarbonat (vätekarbonat), HCO3: surt salt av kolsyra, en sur karbonat.

Salinitet: När klorid- och sulfatjoner förenar sig med magnesium-, kalcium- eller natriumjoner, uppstår salinitet (salthalt, sälta).

Hårdhet
Hårdhet känns igen på att hårt vatten kräver mera tvål för att bilda lödder. Mängden kalciumjon (Ca) och magnesiumjon (Mg) bestämmer vattnets hårdhet. Ett hårt vatten minskar tvåltvättmedels tvättförmåga genom att kalcium- och magnesiumjonerna fäller ut fettsyrorna i tvålen. Underjordiskt vatten är ofta hårt, särskilt vatten från krit- och kalklager. Man skiljer på temporär hårdhet och permanent hårdhet.

Temporär hårdhet (karbonathårdhet) består av vätekarbonater (bikarbonater) och karbonater av kalcium- och magnesium. Kalcium och magnesium bildar salter med den kolsyra som i sin tur bildas i jordlager genom oxidering av organisk materia. Därvid uppstår kalciumbikarbonat Ca(HCO3)2 och magnesiumbikarbonat Mg(HCO3)2.

Temporär hårdhet fälls ut av uppvärmning och kokning och bildar avlagringar, s.k. pannsten, i kokkärl, rörsystem, pannor, varmvattenberedare och andra maskiner.

Permanent hårdhet (mineralsyrahårdhet) innefattar sulfater, klorider, nitrater och fosfater av kalcium och magnesium. Permanent hårdhet orsakas främst av kalciumsulfat CaSO4 och magnesiumsulfat MgSO4 (som även ger mineralsurhet, se avsnittet om pH) eller av kalciumklorid CaCl2 och magnesiumklorid MgCl2 (som även ger salinitet).

Permanent hårdhet fälls inte ut av kokning. En viktig källa till permanent hårdhet hos ytvatten är den kalciumsulfat som finns i lera.

Summan av temporär och permanent hårdhet kallas totalhårdhet. Den definieras som summan av de alkaliska jordartsmetallernas salter med karbonat, bikarbonat, sulfat, klorid och fosfat. De alkaliska jordartsmetallerna är kalcium, magnesium, strontium och barium, de två sistnämnda förekommer dock i försumbara mängder. Totalhårdheten mäts i tyska hårdhetsgrader (odH):

0 – 2,1 odH – mycket mjukt

2,2 – 4,9 odH – mjukt

5,0 – 9,8 odH – medelhårt

9,9 – 21 odH – hårt

över 21 odH – mycket hårt

För att beräkna hårdhet räknar man om summan av de ingående salterna till motsvarande mängd kalciumkarbonat (CaCO3) i milligram per liter. En tysk hårdhetsgrad (1 odH) motsvarar 20 mg CaCO3. En hårdhetsskala kan se ut så här:

mg/l CaCO3

0 – 50, mjukt

50 – 100, medelmjukt

100 – 150, något hårt

150 – 200, medelhårt

över 200, hårt

över 300, mycket hårt

De problem som orsakas av hårdhet över 15 odH (300 mg CaCO3/l) är huvudsakligen ekonomiska genom att de, särskilt vid uppvärmning, ger utfällningar på textilier och i kärl, pannor och varmvattensystem. Å andra sidan så blir vatten som är mjukare än 3 odH (60 mg CaCO3/l) korrosivt och kan därmed lösa ut bly och andra tungmetaller.

Avhärdning. Olika metoder används för att göra ett hårt vatten mjukt. I kalk-sodametoden tillsätts kalk (kalciumhydroxid, Ca(OH)2) och soda (natriumkarbonat, Na2CO3), vilket förändrar beståndsdelarna så att de blir olösliga och fäller ut. (För att fälla ut alkalinitet i form av natriumbikarbonat, Na(HCO)3, används kalciumklorid, CaCl2.) För att förbättra utfällningen används ett koaguleringsmedel, aluminiumsulfat eller något järnsalt. Därefter sedimenteras och filtreras vattnet. Kalk-sodaprocessen reducerar vattnets hårdhet med ungefär en tredjedel. Metoden resulterar i stora mängder slam och har numera begränsad användning.

I jonbytarmetoden förändras beståndsdelarna genom att vattnet får passera genom en bädd av jonbytarhartser. I en variant byts kalcium- och magnesiumjoner mot natriumjoner så att de nya komponenterna inte reagerar med tvål. I en annan ersätts kalcium, magnesium, natrium och kalium med vätejoner, och därefter tar man bort klorid, sulfat och nitrat.

Även omvänd osmos används för att reducera hårdhet.

pH – vätepotential
pH är ett mått på surhet och basiskhet hos en vätska på en skala från 0 till 14, där 7 representerar neutralitet, tal lägre än 7 tilltagande surhet och tal högre än 7 tilltagande alkalinitet.

pH ("vätepotential"): mäter koncentrationen av vätejon i en vätska. Ju mera vätejon, desto lägre pH.

Syra är en protongivare, ex. H+ + Cl- (saltsyra).

Bas är en protontagare, ex. Na+ + OH- (natronlut, kaustiksoda).

Neutral lösning: H+ = OH-

Sur lösning: H+ > OH-

Basisk lösning: OH- > H+

Basisk lösning = alkalisk lösning

Många av de processer som ingår i vattenbehandling är pH-beroende. Rent vatten är svagt joniserat till positiva vätejoner (H+) och negativa hydroxyljoner (OH–). En lösning sägs vara neutral (pH 7,0) när antalet vätejoner och antalet hydroxyljoner är lika.

När det gäller att behandla vatten för att modifiera pH räcker det inte med att veta pH-värdet. Man måste också kvantifiera innehållet. Exempelvis kan ett naturligt vatten med pH 7,0 innehålla 50 ppm bikarbonat-alkalinitet, eller det kan innehålla 200 ppm.

Enligt dricksvattenkungörelsen ska pH-värdet i kommunalt dricksvatten ligga mellan 7,5 och 9. Vatten som lämnar vattenverket ska vara icke-korrosivt, med pH-värdet förhöjt för att korrigera för surhet när så behövs.

Vissa behandlingsprocesser, särskilt koagulation med aluminiumsulfat, reducerar vattnets pH-värde och gör det surare, och vatten som är förorenat av industriutsläpp kan innehålla fri mineralsurhet från starka syror och deras salter, med pH-värden under 3,7.

Om pH-korrigering inte tillämpas och ett surt vatten (med pH under 7) släpps ut i distributionssystemet, så kan korrosionsproblem uppstå. Det kan resultera i angrepp på cementrör och i att tungmetaller som koppar, zink och bly löses ut.

Om pH-värdet är mycket lågt får vattnet en sur smak. Surheten härrör vanligtvis från löst koldioxid som bildar svag kolsyra. Humussyror och andra organiska syror, som bildas av multnade växter, kan också göra vattnet surt, som i fallet med vatten från torvhedar. När surheten har sådana naturliga orsaker är vattnets pH-värde vanligtvis över 3,7.

Hårda vatten som har silats genom kalksten har höga pH-värden. pH-värden på 10,5 och däröver gör vattnet otjänligt pga risken för skador på ögon och slemhinnor.

Koldioxid: en tung, färglös gas, CO2, som framförallt bildas genom förbränning och förmultning av organisk substans.

Kolsyra: en svag syra, H2CO3, som bildas när koldioxid löses i vatten, och som reagerar med baser för att bilda karbonater.

Alkalinitet
Alkalinitet är ett mått på känslighet för försurning, alltså buffertkapacitet för syratillskott. Måttet anger vattnets förmåga att neutralisera syror, dvs. dess förmåga att tåla tillskott av vätejoner H+ utan att reagera med pH-sänkning. Den egenskapen är viktig vid kemisk koagulation. Ju högre alkalinitet desto större är vattnets förmåga att stå emot försurning. Om alkaliniteten är noll, så sjunker pH vid varje tillskott av sura produkter. Är alkaliniteten större än noll, ändras inte pH proportionellt mot tillskottet av vätejon (H+), men alkaliniteten minskar. Det är främst bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljoner som påverkar alkaliniteten.

Hydroxid: kemisk förening som liknar ett salt och vars negativa jon är en hydroxyljon.

Hydroxyljon: anjonen OH– hos basiska hydroxider – kallas även hydroxidjon.

Alkalinitet har tillsammans med pH och hårdhet betydelse för vattnets metallangripande egenskaper. Mängden alkali kan bestämmas utifrån pH-värdet. Alkaliniteten bör överstiga 60 mg HCO3 (bikarbonat) per liter för att korrosion på ledningar ska undvikas.

Bikarbonat-, karbonat- och hydroxyljoner ger vattnet olika typer av alkalinitet:

Bikarbonat-alkalinitet. När sådan existerar ensam, sker det bara vid pH under 8,3. Eftersom de flesta naturliga vatten har ett pH mellan 5 och 8, så består nästan all alkalinitet i naturliga vatten av bikarbonater.

Bikarbonat-alkalinitet + karbonat-alkalinitet. Sådana alkaliniteter kan endast förekomma tillsammans vid pH-värden mellan 8,3 och 9,4.

Karbonat-alkalinitet kan existera ensam vid pH över 8,3 eller i kombinerad alkalinitet vid pH-värden mellan 8,3 och 9,4 (se ovan). I kombination med hydroxyl-alkalinitet kan det förekomma vid pH över 9,4.

Kaustisk (frätande) alkalinitet (hydroxyl-alkalinitet från natriumhydroxid, NaOH) kan existera enbart vid pH över 9,4

och på svenska betyder det???? jag-------> och

[peterhaack]

På Svenska innebär det att du får läsa det om igen och försöka sätta dig in i deras situation som skrivit detta... De hade 5 veckor på sig att göra förvirringen större över hårt och mjuk vatten så de slog sina kloka celler ihop och kom fram till detta. att bara mäta KH eller pH inte räcker för det innhåller karbonat o Bikarbonat-alkalinitet...


Och som ngn frågade om hur man får lägre hårdet finns svaret däruti..

Avhärdning. Olika metoder används för att göra ett hårt vatten mjukt. I kalk-sodametoden tillsätts kalk (kalciumhydroxid, Ca(OH)2) och soda (natriumkarbonat, Na2CO3), vilket förändrar beståndsdelarna så att de blir olösliga och fäller ut. (För att fälla ut alkalinitet i form av natriumbikarbonat, Na(HCO)3, används kalciumklorid, CaCl2.) För att förbättra utfällningen används ett koaguleringsmedel, aluminiumsulfat eller något järnsalt. Därefter sedimenteras och filtreras vattnet. Kalk-sodaprocessen reducerar vattnets hårdhet med ungefär en tredjedel. Metoden resulterar i stora mängder slam och har numera begränsad användning.

I jonbytarmetoden förändras beståndsdelarna genom att vattnet får passera genom en bädd av jonbytarhartser. I en variant byts kalcium- och magnesiumjoner mot natriumjoner så att de nya komponenterna inte reagerar med tvål. I en annan ersätts kalcium, magnesium, natrium och kalium med vätejoner, och därefter tar man bort klorid, sulfat och nitrat.

Även omvänd osmos används för att reducera hårdhet.

[polysperma]

*tar en mugg kaffe, sätter mej till rätta i soffan och försöker få mina grå att samarbeta*