Det som oftast kritiseras är att man tror att minkarna inte klarar sig i det fria, utan att de dör, antingen genom svält eller p.g.a. att de blir överkörda. Ibland får man höra uttalanden som att "minkarna är domesticerade [förtamade]", eller att de skulle ha blivit av med deras förmåga att jaga efter att ha suttit större delen av sina liv i bur. Detta är också ett av farmarens främsta argument för farmning, d.v.s. att minkarna skulle trivas i sitt "hem" på farmen, men det stämmer naturligtvis inte. På den korta tid som minkar fötts upp på farmer, nämligen 70 år, har de inte hunnit bli domesticerade. Minken har kvar alla sina naturliga instinkter som att t.ex. jaga, simma, finna skydd och att bygga näste. Alla de sjukdomar och beteenderubbningar som förekommer bland inspärrade minkar tyder på att en mink inte hör hemma i buren, utan i frihet. Minkar födda i frihet är genetiskt sett 95 % samma djur som de på farmerna. Det som skiljer de åt är främst pälsen, och detta är helt beroende av den föda minkarna fått på farmen.
Ett konkret bevis på att minkarna klarar sig, och som även tar kål på myten om att minkarna "avvänts" sina instinkter efter födseln, är att de minkar som släpptes fria vid en aktion i Svenljunga den 12 oktober 1997 setts - efter vintern - både i Halland och i Småland. Att det var just de minkarna syntes på pälsen.
Visst är jag medveten om att några av de tusentals minkar som släppts ut kommer att dö, men man får ju inte glömma vad alternativet hade varit - nämligen att varenda mink hade gått en säker död till mötes. Nu får de åtminstone chans att kunna leva ett lyckligt liv i frihet, att kunna simma i sjöarna för att dyka upp ur vattnet och för första gången känna gräs och mossa under tassarna. Dessutom måste tilläggas att det alltid dör djur som lever i frihet. En finsk forskare har konstaterat att en stor del av alla minkar som är födda i frihet dör även de, när vintern knackar på dörren.
Kommentar