Börjar med lite teori så här på lördagsmorgonen. Kommer inte att bli så teoretisk utan håller det enkelt. Inte för att jag tror att du som läser det är trögfattad, utan för att jag trivs med att hitta det enkla själv.
Om vi tittar på hur våra hjärnor fungerar så blir det en starkare reaktion om du upplever något negativt än om du är med om något positivt. Det beror mera på att vi har system för att överleva i naturen som inriktar sig på faror först, lycka sist. Finns ingen fara direkt så kickar en olust eller obehag igång samma överlevnadssystem Så i hjärnan så är ungefär 1 dl negativa upplevelser lika starka som 1 liter positiva upplevelser. Så att vi hänger oss kvar vid det negativa är m a o naturligt och vi är designade så. Så du är inte konstig som fungerar så här. Vi fungerar alla så.
Men vi vill ju vara glada, så positiva minnen försöker vi hålla fast. Vi vill inte vara ledsna, olyckliga, så negativa minnen vill vi få bort. Nu kan vi inte få bort minnen, känslor med viljan. Vi kan bara dölja dem för oss själva. För att klara av att inte komma ihåg något negativt så måste hjärnan efter en tid skapa fler och fler hjärnprocesser som hanterar denna olycka. Ju mer hjärnprocesser som jobbar med dessa obehagliga känslor. Desto lättare blir vi olyckliga. Man kan säga att våra hjärnor intresserar sig mer och mer för vår olycka, stress etc. Det som händer då är att vi blir himla duktiga på att förbli olyckliga trots att ditt liv är ganska ok.
För att förenkla det ytterligare så är det så att allt du vill slippa jobbar hjärnan mer med och allt mysigt du vill hålla fast släpper hjärnan lättare. En urknäpp konstruktion, javisst. Men vi funkar så.
Sedan så fungerar våra hjärnor så att vi är blir oerhört bättre på att lokalisera en fara vi kan se. Men är dåliga på faror vi känner men inte ser.
Så det som t.ex. gör att du mår bättre när du pratar med någon är att du hör dina ord med dina egna öron och hjärnan börjar då hantera problemet som en yttre fara vilket vi är bra på att tackla. Då blir inte faran "hemlig". Detta är ju grunden i många av våra tidigare terapier dvs. vi går till någon och pratar. Så känns det bättre efteråt.
Så tiga är botten.
Prata är bra.
Skriva av sig är också bra då du med dina ögon ser texten och att hjärnan då också ser det som en yttre fara eller obehag.
Men från ungefär 2005 så började vetenskapen upptäcka hur vi kunde avbilda, eller se vad som händer i hjärnan. Som en följd av detta så kunde man konstatera att om vi observerar ett obehag utan att värdera eller bedöma, stress, olycka så går hjärnan så småningom in i en självläkande process där obehaget krymper till en realistisk nivå och att hjärnan släpper låsningar på ett nästan dramatiskt sätt. Efter en tid så förändras då hjärnans reaktioner så att vi blir mer intresserade av glädje, obehag och mindre fokuserade på motsatsen.
Det som kallas mindfulness är en teknik för att skapa just denna förändring i hjärnan. Det är inte en teknik som går ut på att du ska fatta varför du mår dåligt utan en teknik för att du ska må och fungera bättre vare sig du vet orsakerna till olyckan eller inte.
Tekniken har börjat användas allt oftare på t.ex. krigsveteraner som varit med om horribla saker. Man har då kunnat visa att 3 veckors intensiv träning på 60% av gruppen fått dramatiska förändringar av förmåga till empati, glädje, stressnivåer och att detta också blev bestående.
Kan en krigsveteran släppa onämnbara fasor så kan du också släppa ditt arbete, stress etc.
Nu får ni vila er en kort stund innan nästa inlägg. Hinner inte kolla stavfel utan går igenom textmassan sedan.
Om vi tittar på hur våra hjärnor fungerar så blir det en starkare reaktion om du upplever något negativt än om du är med om något positivt. Det beror mera på att vi har system för att överleva i naturen som inriktar sig på faror först, lycka sist. Finns ingen fara direkt så kickar en olust eller obehag igång samma överlevnadssystem Så i hjärnan så är ungefär 1 dl negativa upplevelser lika starka som 1 liter positiva upplevelser. Så att vi hänger oss kvar vid det negativa är m a o naturligt och vi är designade så. Så du är inte konstig som fungerar så här. Vi fungerar alla så.
Men vi vill ju vara glada, så positiva minnen försöker vi hålla fast. Vi vill inte vara ledsna, olyckliga, så negativa minnen vill vi få bort. Nu kan vi inte få bort minnen, känslor med viljan. Vi kan bara dölja dem för oss själva. För att klara av att inte komma ihåg något negativt så måste hjärnan efter en tid skapa fler och fler hjärnprocesser som hanterar denna olycka. Ju mer hjärnprocesser som jobbar med dessa obehagliga känslor. Desto lättare blir vi olyckliga. Man kan säga att våra hjärnor intresserar sig mer och mer för vår olycka, stress etc. Det som händer då är att vi blir himla duktiga på att förbli olyckliga trots att ditt liv är ganska ok.
För att förenkla det ytterligare så är det så att allt du vill slippa jobbar hjärnan mer med och allt mysigt du vill hålla fast släpper hjärnan lättare. En urknäpp konstruktion, javisst. Men vi funkar så.
Sedan så fungerar våra hjärnor så att vi är blir oerhört bättre på att lokalisera en fara vi kan se. Men är dåliga på faror vi känner men inte ser.
Så det som t.ex. gör att du mår bättre när du pratar med någon är att du hör dina ord med dina egna öron och hjärnan börjar då hantera problemet som en yttre fara vilket vi är bra på att tackla. Då blir inte faran "hemlig". Detta är ju grunden i många av våra tidigare terapier dvs. vi går till någon och pratar. Så känns det bättre efteråt.
Så tiga är botten.
Prata är bra.
Skriva av sig är också bra då du med dina ögon ser texten och att hjärnan då också ser det som en yttre fara eller obehag.
Men från ungefär 2005 så började vetenskapen upptäcka hur vi kunde avbilda, eller se vad som händer i hjärnan. Som en följd av detta så kunde man konstatera att om vi observerar ett obehag utan att värdera eller bedöma, stress, olycka så går hjärnan så småningom in i en självläkande process där obehaget krymper till en realistisk nivå och att hjärnan släpper låsningar på ett nästan dramatiskt sätt. Efter en tid så förändras då hjärnans reaktioner så att vi blir mer intresserade av glädje, obehag och mindre fokuserade på motsatsen.
Det som kallas mindfulness är en teknik för att skapa just denna förändring i hjärnan. Det är inte en teknik som går ut på att du ska fatta varför du mår dåligt utan en teknik för att du ska må och fungera bättre vare sig du vet orsakerna till olyckan eller inte.
Tekniken har börjat användas allt oftare på t.ex. krigsveteraner som varit med om horribla saker. Man har då kunnat visa att 3 veckors intensiv träning på 60% av gruppen fått dramatiska förändringar av förmåga till empati, glädje, stressnivåer och att detta också blev bestående.
Kan en krigsveteran släppa onämnbara fasor så kan du också släppa ditt arbete, stress etc.
Nu får ni vila er en kort stund innan nästa inlägg. Hinner inte kolla stavfel utan går igenom textmassan sedan.
Kommentar