På annan plats i forumet har det börjat diskuteras hur i all världen man fick fiskar att överleva förr. Det fick mig att börja fundera. Jag kommer ihåg sådär någonstans under första halvan av 80-talet när jag var på väg att bli tonåring och min familj skaffade ett akvarium.
Det var ett 35 liters helglas, hemmalimmat, med ett Billi-filter och en "syresten" som drevs av en gammal luftpump som man fick lov att ordna allehanda anordningar till vad gällde upphängning för att den inte skulle låta för mycket. En vanlig ramp med glödlampor fick ge ljuset och i karet simmade snart Platy, Guppy och Svärdbärare tillsammans med en ilsken algätare och en Pleco-mal som snart blev groteskt stor. De förökade sig friskt, och jag tror inte jag överdriver när jag säger att det gick 30-35 vuxna fiskar och 40-50 yngel i denna lilla balja.
Javamossa garanterade att nästan alla yngel överlevde, och därtill hade vi cabomba som växte likt ogräs med denna belysning.
Ingen gödning, inga vattenbyten, inga beredningsmedel, ingen slamsugning utom någon gång om året då det blivit för skitigt och allt togs ur och skrubbades. Ibland tyckte morsan att det var dålig fart i filtret, då togs det ur och lades i diskvattnet (med diskmedel) och rören diskades ur ordentligt. Svampen sköljdes mycket ren så att alla snuskiga bakterier skulle försvinna.
Men inga fiskar dog...
Den stora malen ledde till att karet efter något år uppgraderade till ett som var hela 60 liter stort, vilket ledde till att det kunde skaffas fler Platy och Svärdbärare med allehanda färger.
Samma utrustning, fast den lilla baljan fick nu bli yngelakvarium, och till den fanns inget filter och inget ljus, men dagsljuset fick räcka och ibland stack man ned syrestenen i det akvariet en stund. Guppyynglen växte där med och avyttrades till allehanda vänner och bekanta.
Så en dag gjordes det stora misstaget. Neontetra anskaffades mot morsans vilja. De var ju så vackra. Naturligtvis blev det vita pricksjukan eftersom de transporterades hem under en 4km promenad mitt i vinten i en ryggsäck. Alla fiskar dog på en vecka. Zooaffären rekommenderade en "medicin" som hette "Tetra Aqua Mineral Tonic". Jag minns att den färgade vattnet vackert grönt, men det var väl allt den gjorde. Sedan ställdes akvarierna ut i förrådet och det tog nästan 20 år innan jag återigen skaffade ett nytt och varje kväll innan jag går och lägger mig sitter där i bara mässingen och tittar på spelet mellan de olika fiskarna i mitt akvarium.
Jag tror inte det dog mer fisk i sällskapsakvarierna då än vad det gör idag, men det var otroligt mycket billigare att vara akvarist då. Inga dyra filter, medel, tester, vattenbyten eller så. En liten burk fiskmat kostade 10:15 på Vivo minns jag, för vid ett tillfälle hade jag bara en tia med mig när den skulle inköpas och jag fick pruta 15 öre.
Så, har fiskarna fått det mycket bättre, eller lurar vi oss själva? Varför gick det förr, men inte idag? Eller är den idylliska barndomsbilden bara en hägring, egentligen var det mycket värre?
Det var ett 35 liters helglas, hemmalimmat, med ett Billi-filter och en "syresten" som drevs av en gammal luftpump som man fick lov att ordna allehanda anordningar till vad gällde upphängning för att den inte skulle låta för mycket. En vanlig ramp med glödlampor fick ge ljuset och i karet simmade snart Platy, Guppy och Svärdbärare tillsammans med en ilsken algätare och en Pleco-mal som snart blev groteskt stor. De förökade sig friskt, och jag tror inte jag överdriver när jag säger att det gick 30-35 vuxna fiskar och 40-50 yngel i denna lilla balja.
Javamossa garanterade att nästan alla yngel överlevde, och därtill hade vi cabomba som växte likt ogräs med denna belysning.
Ingen gödning, inga vattenbyten, inga beredningsmedel, ingen slamsugning utom någon gång om året då det blivit för skitigt och allt togs ur och skrubbades. Ibland tyckte morsan att det var dålig fart i filtret, då togs det ur och lades i diskvattnet (med diskmedel) och rören diskades ur ordentligt. Svampen sköljdes mycket ren så att alla snuskiga bakterier skulle försvinna.
Men inga fiskar dog...
Den stora malen ledde till att karet efter något år uppgraderade till ett som var hela 60 liter stort, vilket ledde till att det kunde skaffas fler Platy och Svärdbärare med allehanda färger.
Samma utrustning, fast den lilla baljan fick nu bli yngelakvarium, och till den fanns inget filter och inget ljus, men dagsljuset fick räcka och ibland stack man ned syrestenen i det akvariet en stund. Guppyynglen växte där med och avyttrades till allehanda vänner och bekanta.
Så en dag gjordes det stora misstaget. Neontetra anskaffades mot morsans vilja. De var ju så vackra. Naturligtvis blev det vita pricksjukan eftersom de transporterades hem under en 4km promenad mitt i vinten i en ryggsäck. Alla fiskar dog på en vecka. Zooaffären rekommenderade en "medicin" som hette "Tetra Aqua Mineral Tonic". Jag minns att den färgade vattnet vackert grönt, men det var väl allt den gjorde. Sedan ställdes akvarierna ut i förrådet och det tog nästan 20 år innan jag återigen skaffade ett nytt och varje kväll innan jag går och lägger mig sitter där i bara mässingen och tittar på spelet mellan de olika fiskarna i mitt akvarium.
Jag tror inte det dog mer fisk i sällskapsakvarierna då än vad det gör idag, men det var otroligt mycket billigare att vara akvarist då. Inga dyra filter, medel, tester, vattenbyten eller så. En liten burk fiskmat kostade 10:15 på Vivo minns jag, för vid ett tillfälle hade jag bara en tia med mig när den skulle inköpas och jag fick pruta 15 öre.
Så, har fiskarna fått det mycket bättre, eller lurar vi oss själva? Varför gick det förr, men inte idag? Eller är den idylliska barndomsbilden bara en hägring, egentligen var det mycket värre?
Kommentar