Ännu en underbar dag i svenska fjällvärlden. Idag packade vi bilen och begav oss norrut med bilen i morse. Först en tur ner till Sälen by och in till turistbyrån för att fråga råd om vägen och sedan iväg!

Åkte norrut mot Särna och sedan österut in på en grusväg. Längre och längre in bland myrar och tallskog och den breda grusvägen byttes ut mot en smalare och gropigare. De små skyltarna med gårdsnamn skymtade förbi tillsammans med små smala avstickare ut bland träden. Vi närmade oss dagens första utflyktsmål. Någonstans mitt på den smala grusvägen skulle vi nå Göljån.

1997 rasade ett fasligt åskväder över Fulufjället och det föll inte mindre än 400mm regn på 12 timmar! (Normal årsnederbörd i området är 835mm, dvs 6 månaders regn på en dag!) Det våldsamma skyfallet fick Tangån att forsa fram ifrån normala 1,5 kubikmeter per sekund till 300! Värst var det vid Göljån där vattenmassorna drog fram i ravinen med en våldsam kraft och vräkte omkull 10 000 kubikmeter skog!

Efter ovädret 1997 valde dalmasarna att inte ta reda på kaoset utan låta naturen ha sin gång. Skall låta det vara osagt om det berodde på ett naturvetenskapligt experiment eller ren lathet.

Så det var detta vi skulle titta på vid Göljån, en våldsam naturkatastrof där otroliga krafter släppts loss. Detta var också vad tursitbyrån hade tipsat om och en av anledningarna till varför de tipsat om denna lilla charmiga grusväg.

Därför blev vi lite förvånade när vägen bara slutade?!
Motortrafik förbjuden... Ut ur bilen och kolla på kartor och så fram och läste på skylten. Vägen försvann vid ett våldsamt oväder 1997... Nähä? Där vägen tidigare varit fanns nu en stig, resten hade spolats bort och dessutom låg det ruttnande trädstammar huller och buller överallt.

Att 300 kubikmeter vatten i sekund spolat bort vägen det kunde man ju ha räknat ut. Att man valt att inte bygga upp vägen däremot kom ju som en liten överraskning, inte bara för oss utan tydligen även för turistbyrån?!

Medan vi stod där kom det fler bilar och alla verkade lika vilsna när vägen tog slut.


Vände tillbaka en bit och letade oss fram till orten med det talade namnet Mörkret.
Ett stenkast bort, ett långt sådant, nådde vi målet. Fulufjällets nationalpark.

Fick en väldigt fin vandring längs en vacker och välordnad vandringsled. Otroligt vackert och samtidigt inte mer svårframkomligt än att fyraåringen klarade att ta sig fram själv. Gick över myren, in i skogen längs bäckravinen. Ån forsade fram i ett myller av grönska där ormbunkar, mossor och lavar gick in i varandra för att då och då avbrytas av färgklickar med lila, blåa och gula blommor i full prakt.

Över spångar och nerför trappor och där var det. Facinerande. Storslaget. Njupeskärsfallet, Sveriges högsta vattenfall! 93m högt varav de sista 70 meterna fritt fall!

Dånet i bakgrunden och luften full av små vattendroppar, det var lätt att känna naturens storhet när man sitter omgiven av branta klippor och ser hur vattnet skurits sin väg fram genom landskapet.

Fick en fin promenad tillbaka vid trädgränsen och ner genom gammal tallskog med träd som var över 500 år gamla. Korpar flög över oss och vi vandrade förbi myrstackar högre än barnen och genom fina hjortron marker. Storslagen utsikt där man tydligt såg Idres Nipfjäll och Städjan i horisonten.


Tillbaka i bilen följde vi vägen runt Fulufjället. In i Norge och ner genom Ljördal. Skymtade bävrar i ån innan vi kom tillbaka till Sverige och via Stöten tog oss till stugan. En underbar vacker dag där ljuvlig pizza och en tjeckisk öl fick bli pricken över i. Något säger mig att vi somnar gott allihop idag!


I övrigt anser jag att Stenungsund (och Sälen?) borde ha en egen akvariebutik.