en havsörn framåt svävar.

Sonjas fina fågelfoton fick mig att tänka på när jag själv var ute och skådade fågel så fort en ledig stund fanns.
I min späda ungdom var jag fältbiolog, med leriga stövlar och kikarn fastväxt runt halsen.
En Kowa 9x35 skulle det vara, och en tubkikare över axeln. En obsbok att skriva ner iakttagelserna i och choklad och nötter, i varsin ficka.
Fast jag kom aldrig upp i 300 kryss (sedda arter i Sverige) så var jag rätt nöjd ändå.

Sonja, du skrev att du aldrig sett en havsörn på nära håll. Jag hoppas att du får det, det är en upplevelse utöver det vanliga.

En helg hade vi tagit oss till Skatudden utanför Grisslehamn, med tält och stormkök, kikare och tubar. Jag tror det var på våren, för vi räknade rätt mycket sjöfågelsträck, alfågel och ejder, men jag minns inte så noga längre och obsböckerna ligger nånstans på vinden.

Det var flera som var ganska nya på det här med fågel, bl a Kajsa som kan ha varit tio, elva år då. Vi såg flera havsörnar, men på långt håll, ut över vattnet. På håll kan man faktiskt missta kråkor för havsörn, de är stora, flyger tungt och har fingrade vingspetsar, särskilt när man är alldeles ny på konsten att hantera kikare och fågelbok.
Särskilt lilla Kajsa tyckte att det var svårt.
Så jag tänkte att jag skulle hjälpa henne med det. Jag vände en tubkikare lite in mot tallarna innanför strandklipporna och vi väntade på att en kråka skulle dykas upp.
Vi tittade under tiden i fågelboken, och hon fick försöka hitta skillnadena själv.

Då mera anar än ser jag en rörelse i yttre ögonvrån inifrån tallarna, och hinner säga;
- Titta nu på kråkan som kommer här.
Så snurrar jag långsamt mot vänster, lyfter handen och pekar.

Fem-sex meter bort brakar en fullvuxen havsörn ut ur skogen, spänner ut vingarna, breder ut den vitkantade stjärten, slår ett par av sina majestätiska vingslag och seglar ut över vattnet.
Och ja, det dånar om vingslagen, vi kan se fjädrarnas teckning på ryggen och vinden som rufsar till huvudfjädrarna. Det gula ögat ser förbi oss, näbben är stor och kraftig, den ser verkligen grym ut, den kan slita en ejder i bitar, det syns åh så tydligt.

Vi blir förstummade, jag minns att vinden tystnade, det var som en bubbla, tiden stod still. Evighetslänge och alldeles för kort stod vi och följde örnen med blicken tills den försvann.
Vi tittade på varandra, så bröt jublet lös.

Jag kommer inte ihåg efter det, om vi firade på något sätt eller vad vi gjorde, men jag vet att Kajsa aldrig mer tog fel på en kråka och en örn.

Jag har sett många örnar efter det, men ingen annan fågel har gett mig den upplevelsen.

Och även om jag nu inte längre kommer ut på fågelexkursioner så gläder det mig att havsörnen nu har blivit än vanligare än då.
När jag var liten på 60-talet och åkte runt varje sommar i de svenska och finska skärgårdarna, såg vi aldrig till havsörnar. De var ju då nästan utrotade pga miljögifterna främst PCB, som gjorde skalen sköra och omöjliga att ruva. Det som räddade arten var dels förbudet mot kvicksilver och PCB, dels de entusiaster som mot dåtidens bättre vetande utfodrade havsörnarna med griskadaver. De jagades av länsstyrelsen för brott mot häslovårdsstadgan, men framhärdade. Det var nog bland de hemligaste operationer som företagits i Sverige, inte många visste var örnarnas matplatser fanns.

Örnen var också som så många andra rovdjur hatad och sedd som en konkurrent till människan. Idag håller också bilden av sälen på att ändras till det bättre. Vi kanske lär oss en del i alla fall!