Jodå, rubriken håller vad den lovar.
Det var så här......
I måndags hade jag Capella med till jobbet.
I min Cheva Trans Sport, alltså en minibuss.
(En gång busschaffis, alltid busschaffis!!)
Efter att ha varit med och schasat folk en stund skulle hon få sitta i bilen.
Trodde jag.
Så jag satte in henne, men såg då några saker som hon inte borde tugga på. Så jag slängde upp bakluckan, bar dit första lasset, slängde in hunden igen, bar nästa grej, slängde in hunden igen, ja ni fattar. Sen stängde jag sidodörren en sista gång, låste med fjärren och avvek runt hörnet tillbaks till bussarna.
Så gick det trekvart, och det var dags att hälsa på den lilla raringen.
Viker runt hörnet och får se bakluckan rätt upp i vädret.
Kan ni fatta hur dumt en människa får lov att bete sig??
Det är osannolikt att det går att vara mer korkad än jag,just den dan.
Men hoppet är det sista som överger människan så tro det eller ej, jag går fram och kollar om jycken i alla fall inte sitter kvar. Eller har fastnat under en stol eller i handskfacket eller så(jo, det är sant, jag tittade i handskfacket!!)

Men tänka sig va, hon var inte kvar! Så märkligt, eller hur?
Lämna fina bilen så där.
Så jag började fnatta Rosenlundsgatan än hit, än dit, på ett kraftigt panikartat sätt, visslar och lockar, ropar "gooodis", "ja kooom då, koom då".
Man skulle kunna tro att Södermalmsborna aldrig sett en hysterisk matte leta efter sin bortsprungna älskling förr. Men ganska nöjsamt att titta på. det tyckte de allt att det var.
När jag så började stoppa bilar, insåg jag själv att det nog var dags för en stunds lugnande andning och eftertanke. Och kanske lite hjälp att leta.
Min enda rediga tanke var nämligen "hon är chippad, de kan inte ta henne, hon är chippad....'"

DÅ kommer damen som har kaféet på hörnan ut och frågar försynt om jag letar efter något.
Och jag tittar dumt på henne och med hängande haka hinner jag tänka att "shit, har jag tappat nycklarna också".
Sen trillar polletten ner, och JA,JA, JA hon har sett Capella sitta vid husknuten och välsignade människa, hon har tagit in hunden, bundit henne vid ett bordsben med blått tårtkartongssnöre och gett henne vatten.
Samt satt en liten lapp på min vindruta, jag såg den när jag kom hem sex timmar senare.

Och Capella skriker och piper och jag grinar litegrann. Sen blir hon lossklippt av damen och vi kan äntligen pussas och nosa och rivas med tassarna (en av oss i alla fall, tänk att en hundklo inne i näsborren gör så ont!).
Sen går vi och köper en fin blomma i kruka och ger till damen i kaféet. Och hon blir glad för det, och jag blir glad för människor som sträcker ut en liten hjälpande hand till en liten bortsprungen tass, och Capella, ja hon är bara glad hela tiden hon.
Så länge hon får sitta innanför mattes jacka och får pussa lite på näsan ibland. Det får hon.
Sen kommer lillhussen och båda två tar tåget hem.
Det är nog bäst så.
I alla fall har Capella nu begått sin kafédebut, och den ska jag sent glömma, det är ett som är säkert.

Ja, men det skulle smälla också, men se det var tisdagen det och inte på Rosenlundsgatan utan vid Skanstull, vid Ringens köpcentrum.
Där stod M och jag på eftermiddagen, på varsin sida av Ringvägen. Där schasar man inte så mycket folk, som bilar,för de både kör och parkerar lite som de vill. (Och alla "ska de bara..."). Och av detta blir man trött, både i fötterna och öronen, så jag hade precis gått över till M för att höra om inte en kopp kaffe skulle sitta fint. Men trean var på ingång, så jag passade på att smita runt hörnet på korvkiosken för att fråga den trevliga innehaverskan om hon hade några plasthinkar till mig.
Och när jag står där kommer den häftigaste, skarpaste knall jag har hört. Först trodde jag att det var ett gevär eller pistol som avfyrats precis bakom mig. Jag kände faktiskt efter om det gjorde ont någonstans, om jag var träffad.
Sen vände jag mig om och såg ett dammoln vid Ringens entré och insåg att nu hade terrorismen drabbat även lilla Svedrige och Stockholm, för detta måste ha varit en bomb som exploderade.
Och jag hann tänka att jag inte alls ville vara med, jag ville därifrån. Men har man uniform och kommunikationsradio så kan man inte det, utan då måste man dirigera bussar och bära skadade och larma och hjälpa och hela millevitten.
Så jag vände mig igen för att se efter M, och se, han står vid bussen med ögonen i kors och schasar AV alla människor ombord.

DET VAR JU BAKDÄCKET PÅ BUSSEN SOM HADE EXPLODERAT!
Och det var bara att säga som Dynamit-Harry;
-Vicken jääla smäll, asså!!
Dammolnet vid Ringen var helt enkelt gatudammet som luften i däcket sopat runt.
Och M vindade loss ögonen och konstaterade lakoniskt att det nu tutade upptaget i hans öron. Hela tiden.

Och vi gick och fikade och tittade på däcksbitarna vi plockat från trottoaren, och insåg att någon däruppe i alla fall varit nådig som inte låtit någon knatte i barnvagn stå just där och vänta på att få stiga på bussen, för då hade nog det hela gått mycket, mycket värre.
Och M gick hem i ett lättare chocktillstånd, och dan därpå hade han ett rejält blåmärke på foten. Trots kraftiga kängor.
Och tutar gör det fortfarande.

Det är tryck i Stockholmsbussarna, inte tu tal om annat. Sådär en 8-10 bar. Vicken jääla smäll.
Asså.