Som jag i någon tidigare blogg nämnt jobbar jag som trafikvärd på Stockholm större gator och torg.
Dagen har idag tillbringats vid Skanstull som är ett blåshål utan desslike, jag är välvädrad in på bara skinnet idag. Håret är dessutom naturfönat och står därför rakt upp och rakt ut.
Ögonen är vackert rosaröda, liksom kinderna, medan näsan mer är åt det blåröda hållet, liksom låren, trots långkalsongerna, fast det senare är det ju ingen som SER. Lite tur ska man väl ha.

Folket på hållplatsen var lika stressade som före jul och bar på lika många paket, kassar och väskor. Då undrar man ju till vilken nytta allt kånkande har varit, liksom...
Fast de verkade argare idag, men det kan ha varit vädrets fel förstås. Eller svedan i plånboken.

Nå, rubriken antyder en viss panik, och moraliskt dilemma, och nu ska ni slippa sväva i ovisshet. (De kan sväva med visshet får gärna höra av sig, för det vill jag veta hur det går till.)

Nå, kom till sak hör jag den trogna läsarskaran ryta, runt om i landet.
Och eftersom jag gör allt för mina läsare så var det så att det stod en mamma och väntade på bussen. I sulkyn hade hon fullt med väskor och kassar, och runt henne sprang de två barnen.
Fyraåringen med pompoms i händerna och tvååringen med en Kalashnikov i kvartsstorlek.
(Inga pris för den som gissar rätt kön på barnen).
Mamman pratar i telefon. Så kommer bussen, folk går av, och folk går på. Då, när dörrarna just ska stängas, då ser mamma att det står en buss vid hållplatsen. Barnen jagas på , hon försöker förtvivlat manövrera vagnen med en hand, alltmedan samtalet fortgår och fortgår.
Då, när hon nästan är ombord, (halva inne), då först tittar hon efter vilken buss det är.
Och det är..........
(olidlig spänning)


FEL buss, surpriiiise!!
Av med vagnen, den välter nästan, men hon lyckas i räta upp den, in med huvudet i dörrarna och ett VRÅÅÅL, som får bussrutorna att skallra, barnen ska av.
DÅ kommer repliken i telefon;
-Jag kan faktiskt inte prata i det här läget!!!!

Tystnaden lägrar sig över hållplatsen, människorna håller andan, biltutorna tystnar i ren häpnad, Söders höjder drabbas av en förlamande nervös väntan, HUR SKA DETTA GÅ?
En morsa med barnvagn är tvungen att sluta prata i mobilen, VE och FASA.
Bussföraren har nu lagt i parkeringsbromsen och lagt ur växeln, bussarna bakom stockar sig, och ungarna forsar fram i bussen, ingen vet var, ingen vet hur.

Så får hon tag i en unge, genom att kasta sig in i ena bakdörren, kasta sig ut igen, fram till framdörren, fråga föraren efter nästa unge, som under tiden har hunnit knata längst bak och glatt tittar ut genom bakersta dörren.
Ett rytande från den goda modern och så kan hela skaran samlas på trottoaren.

DÅ, kommer utskällningen, ungarna är inte vatten värda, springa på bussen så där, och på fel buss dessutom, blablabla.
Sen sätter hon telefonen i örat igen, och FORTSÄTTER sitt avbrutna (dock ej avslutade samtal), medan tvååringen knattrar ner omgivningen med sin Kalashnikov, och fyraåringen vandrar iväg i cykelbanan.
Modern och brodern vandrar efter, tydligen skall de inte alls åka buss????

Medan omgivningen sakta återhämtar sig och tvivlande sneglar på varandra, hörs denna morsa alltjämnt omväxlande gapa på barnen och prata i telefon.

Jamen, detta kan man ju bli moraltant av som ingenting, jag fattar fortfarande nada, nada.
Vad ska man göra?
Att ingripa brukar inte leda till någonting, man åker bara med i utskällningen, och får skälla tilllbaka, eller dra sig tillbaka.
Men ungarna tycker jag synd om, det gör jag verkligen!!!

För övrigt har julen varit god, liksom julmaten och julklappsböckerna, glöggen och godiset.
Och lille Jesus kom som han skulle, och det vart frid på jorden........