Då min fistel i vänster överarm ju växte sig så stor, och de vart rädda för att den skulle kunna spricka under en dialys, så fick jag ju en sådan där CDK inopererad vid höger sida av halsen. Och se den funkade hur bra som helst, vid transplantationen så bytte de även CDK på mig. Min vänsterarm har ju inte ändrats ett dugg unden tiden, fisteln minskade inte i storlek utan den har fortsatt att fungera under hela tiden. Men efter operationen så fick jag ju problem med den, dels att det blev som en inflammation i översta "bullen" vilken hävdes med sådan där Hilduroid-salva, som jag sedan fortsatt att använda på fisteln. För den har huggit till och haft sig emellanåt, då ju hela blodbilden i kroppen har förändrats efter operationen, och detta i sin tur påverkar ju armen som nu strävade efter att bli normal igen. De hade planer på att lägga ner fisteln så snart som jag återhämtat mig efter njuroperationen. För det är liksom inte ett jättelitet ingrepp iarmen som man gör då. Sen har det funkat ganska så bra, vissa dagar sämre andra dagar utan att jag tänkt på dess existens, mer än att man aktat armen som vanligt.
Men så i lördags började det värka någe helvetiskt, på med mer salva och värktabletter, men se det ville inte lägga ner utan tvärtom. Den översta bullen började se riktigt dålig ut, så på kvällen ringde jag till avdelningen. Jourhavande läkare ringde tillbaka, jag beskrev hur det var.
Vänta sa hon, jag ringer tillbaks om några minuter, måste kolla med den kirurgiska bakjouren. Hon ringde tillbaks efter bara några minuter, du har fått en propp som satt sig, klarar du natten hemma ?? Jo ja öööh typ. Beställde genast resa till söndagsmorgonen, och åkte in medans resten av Stockholm låg och sov efter lördagskvällens eskapader.Sen var det cirkus, läkarn kom, kollade på armen, det blir operation så snart som möjligt. Har du ätit. Ja kved jag, en macka till frukost, lite Proviva och en kopp thé.
Sen skulle det sättas nål, duschas med sån där speciell tvål, vilket jag fick hjälp med av en störtskön undersköterska iförd stort plastförkläde och gummistövlar och handskar. Sen så skulle de sätta nål nr 2 och se det gick inte alls det, narkosläkarn kom och kollade, vi sätter den då du är sövd istället. Strax efter kl 13 rullade de ner mig, och de trodde att det skulle ta typ en timme, och de skulle ta bort CDK:n också. Operationen tog 3, det var en hel del mer att göra med armen och rensa och så, än vad de trodde. Så sen vaknade jag upp på post.op, och behövde inte ligga där speciellt länge, utan lite över en timme. Sen kom de och körde upp mig till avdelningen igen. Jisses vilken skillnad det var på post.op en söndag mot mitt i veckan, så lugnt och skönt.
Och hela vänsterarmen lindad á la Frankensteins monster.
Och de fixade med bandaget vidare under kvällen. Lättade på det, allt eftersom svullnaden efter operationen tilltog lite, sen några gånger under natten.
Sen fick jag åka hem på måndagen, till tok-fns stora förtjusning.
Han hade ju läkarbesök på måndagen, och hans sår har fortfarande inte läkt helt, men nu efter en megados med antibiotika-kur är det så sakta på rätt väg. Så de behöver inte öppna såret igen, vilket de hade pratat med han om. Så han hade packat sin väska preventivt och hade med sig. Man vet aldrig.....
Sen inatt vaknade jag ju med en sån elak värk uppe och kring vänsteraxeln, helvette....säg inte att det satt sig en ny propp ??
Så jag ringde imorse till avdelningen, kom in så får läkarn kolla sa de. Jaha, sagt och gjort, ochsatt och gjorde ögonkorsningar då det smärtade till som värst under taxi-resan dit. Men som tur var var det ingen propp, det är blodkärlen som håller på att läka nu, och anpassa sig från att ha vart så stora till mera normal storlek, och det kan tydligen göra så ont. Ingen risk för propp mer. Var ju mer än orolig för det är ju så nära hjärtat, men det behövde jag inte vara.
Så vart jag helt yr i skallen då jag var där, dels efter natten som varit, och dels för jag visste ju inte och hade inte ätit någon frukost denna gång och dels av att det gjorde så förbålt ont. Han läkarn sa att det verkligen syntes på mig hur ont det gjorde då det högg till, han sa att han faktiskt aldrig sett någon korsa ögonen av ren smärta, men under vårt samtal gjorde jag det 2 ggr.
Så jag fick lägga mig ner, ta fram min macka som jag hade med mig, fick saft att dricka och en smärtstillande. Så jag fick ligga kvar en stund för att återhämta mig, sen kunde jag åka hem. Skönt att veta att det inte är någe farligt, att det är en positiv smärta som visar att det läker, och då kan jag ju hantera det på ett annat sätt.
Så det var bara rakt ner i sängen då jag kom hem, och vila. Nu känns det okej i armen, som ett stort värkande blåmärke, och han skrev remiss till en sjukgymnast här ute som jag ska få gå till.
Annars, då det ju gör så ont så använder man inte armen och axeln, och kan då riskera att få sådan där "Frozen Shoulder", och se det vill jag då inte ha.
Så jag är faktiskt lite trött på min kropp, att den kan hitta på så många dumheter.
Nu vill jag bara få må bra, och känna att det går åt rätt håll för några dagar i alla fall.
Puh
