Jag upphör aldrig att förundras och jag slutar aldrig att undra.
Igår kom nyheten, Daniel Westling hade blivit njurtransplanterad. Han fick en av sin pappas njurar. Detta var en sak som han lyckats att hemlighålla för all media, tills igår. Att han är njursjuk, inte varit utan faktiskt är, njursjuk. För se, även om man blir transplanterad så är det ingen livstids garanti för att man kommer att bli för evigt frisk. Själva sjukdomen är bara botad för tillfället, och hur lång tid det "tillfället" blir vet ingen. Det kan inte läkarna svara på.
För en transplantation är faktiskt i grund och botten en ren medicinsk behandling.
Min mamma kallade det för "runt hörnet garanti". Och det stämmer faktiskt, likt en riktig lurendrejare till inbiten bilförsäljare, som säljer gamla vrak som just bara håller "runt hörnet".
Han har lyckats att hålla sin sjukdom hemlig, trots all uppståndelse från media som varit, efter förlovningen med Victoria. Media har ju verkligen hårdbevakat han, i princip från första stund sen han träffade Victoria. Speciellt skvallerpressen, och de om några brukar ju vara ena riktiga mullvadar att gräva fram allt om alla och några till.
Men varför höll han det hemligt ?? Skämdes han för sin sjukdom ?? Hur har han lyckats att hålla alla sina läkarbesök hemliga ?? Hade han peruk och lösskägg då han kom till sjukhuset till varje besök eller ??
Eller ville han bara undvika att slippa bli "tyckt synd om" ?? Vissa väljer ju det, då de får beskedet att de har en svår sjukdom, som utan vidare behandling faktisk och oundvikligt leder till döden. De vet att många som de kommer att kunna träffa och som de berättar för om sin sjukdom får just den responsen "Men stackars dig", och blir behandlad som en som alla andra måste ta särskild hänsyn till. De vill inte bli behandlade så, de vill vara som alla andra, friska personer. För ibland blir det helt enkelt för mycket hänsynstagande. Inte av elakhet från omgivningen, utan de tror helt enkelt att de bara ser till den personens eget bästa.
Men sen finns det ju de som helt enkelt inte kan acceptera att de är sjuka, och det kan falla ut åt vilket håll som helst hur de reagerar. Vissa hänger sig resten av sitt liv åt att "Det är inte rättvist" och agerar därefter. Varför just de har drabbats.
Andra blir ett vårdkolli, och bryr sig egentligen inte mer om vad det är som händer. De bara tar alla behandlingar som komma ska med en enda stor uppgivenhet.

Hur jag själv reagerat på min egen njursjukdom är att: ska faen ta och ge upp !!
Jag är frågvis, jag vill veta, och accepterar aldrig svaret att "Det är jag som är läkare".
För om det bara är den där vita rocken som skiljer en läkare från sin patient, då kan jag snabbt ragga rätt på en sådan vit rock i min egen storlek.
En läkare som inte ser mig som person ,utan bara som patient med symptom, avfärdar jag lika snabbt som en rutten tomat.
Vill ha en dialog, vill ha svar på mina frågor som jag känner är rätt. Jag vill kunna ställa motkrav, att vet de inte svaret så får de fråga vidare till någon annan kollega som kan svara bättre. Jag vägrar att ta en ny tablett utan att veta först varför jag ska ta den, och vad den innebär.
Dialysen som jag har nu, ser jag som ett smärre avbrott i mitt totala liv. I väntan på en ny transplantation. Sen då jag blivit transplanterad igen så kommer jag att bete mig som vilken fullt frisk person som helst igen. Fast med fler läkarbesök inbokade, och alla möjliga och omöjliga provtagningar som komma ska. Min egen patientjournal kommer att bli tjockare och tjockare, och det är och förblir en stor del av mitt livs historia. Inget som jag kan påverka.
Jag kommer att bli fortsatt stentrött vissa dagar på alla piller som jag måste äta, men det är det pris som jag får betala som transplanterad för att kunna vara "frisk".
Jag är urdålig på att hålla koll på mina egna värden, Urea, Fostfat och allt annat som ska vara i balans. Det finns andra transplanterade som jag känner, som håller stenkoll. De vet precis vad värdena låg på efter förra provtagningen. Whatever, vissa gånger stiger de, andra gånger sjunker de, det är när det börjar bli en permanent stigning eller sjunkning som jag börjar att lyssna.
Så just nu har jag alltså ett smärre avbrott i livet. I väntan på att jag ska bli transplanterad igen. Jag hoppas verkligen att Daniels nya njure som han fick från sin pappa, kommer att hålla länge. Men det finns som sagt var ingen garanti. Jag hoppas att han slipper så mycket som möjligt av alla de biverkningar som en tung medicinering trots allt kan innebära.
Jag önskar han helt enkelt lycka till.
Och detta önskar jag alla som blir transplanterade. Vad det en är som de blir transplanterade med. Ett nytt hjärta, nya lungor, lever eller njurar. Det kvittar för mig om de är kändisar eller okändisar. En sjukdom är och förblir en sjukdom, en transplantation är och för blir en transplantation, en medicinsk behandling för att kunna hålla en sjukdom borta för en tid. En sjukdom tar ingen hänsyn till en persons status i vårt samhälle, den tar ingen hänsyn till fattig eller rik, ung eller gammal. Alla kommer dock att fortsätta reagera precis som de reagerat nu, då det kommer en nyhet som igår, att en mediakändis blivit transplanterad så ökar samtalen till donationsregistret. Sen efter någon vecka då det fallit i glömska så kommer antalet samtal att sjunka till det mer normala igen. Då det kommer ett program på TV som "På Liv och Död" kommer det också intresset att öka för ett tag, och sedan åter sjunka. Då blir det att bara den närmaste familjekretsen vet, och de personer som vi berättar för.
Jag kommer aldrig att bli ett stort uppslag på en nyhetssändning, eller en fet rubrik i någon dagsblaska, men jag gör mitt. Som att skriva här till exempel.