Hubbelibub

Nu är jag hemma igen, efter den där kranskärlsröntgen.
Lades in igår efter dialysen, eller rättare sagt,j jag fick vänta i 2 1 / 2 timme eftrer dialysen innan jag kunde komma upp på avd 94, kardiologen.
Dialysen i sig hade inte vart världens bästa till att börja med, under den sista 1 1 / 2 timmen började jag att känna att det var någe på gång. Hade sovit en stund, vaknade men var lika trött som innan fast det gick liksom inte att somna igen. Då är det något på gång, det har jag lärt mig. Kollade blodtrycket, det var samma som innan. Men efter en stund så kom känslan av snurrighet och tomhet i skallen, kollade blodtrycket igen...det var på väg ner 103 / 70. Inge bra. Så jag sa till, de höjde fotänden på sängen och jag fick lite syrgas. Men då fick jag världens sendrag/kram i höger underben/fot. Jävlars i h...vete vad ont sånt gör. Foten ställde sig rakt innåt, en sköterska masserade för fullt, då satte det sig på andra sidan av benet. Fick lite sockerlösning direkt in via den slang som ger tillbaks blodet och de stängde av dragningen.
Efter vad som kändes som evigheter släppte det äntligen, då var jag tvungen att bryta för att gå på toaletten. Skönt att få gå upp och röra sig och få igång cirkulationen i benet ordentligt. Sen gick det bra den sista stunden av dialysen. Men jestanes vad det värkte där jag hade haft det där sendraget, som en ordentlig träningsvärk liksom.
Sen äntligen så fick jag komma upp på avdelningen och fick en säng. Det var på en 4 sal, men det var bara 2 st andra där och en av dem fick åka hem lite senare så då var vi bara 2. Helt okej alltså. Men maten var inget att hubla över, det skulle visst föreställa dillkött, men smakade nada. Och potatisen var sån där "icke potatis" dvs den hade skinn på sig och smakade ingenting, med konstig konsistens.
När jag skulle packa upp min sov t-shirt för natten upptäckte jag att herr Oliver hade haft vissa "åsikter" om när matte hade packat väskan i tisdags kväll. Han hade kissat i den helt enkel, så de kläderna var dyngsura.
Men han hade ju vart smart nog att täcka över sin lilla synd med en tröja som han hade dragit över det hela. Suck.
Så det vart bara att tömma väskan, stoppa tröjan, som ju var blöt på undersidan, stoppa den i en plastpåse och tvätta resten hjälpligt.
Torkade ur hela väskan med sprit.
Herr Oliver tycker inte om när jag ska iväg nånstanns, men så här har han aldrig protesterat tidigare. Så nu blir det att alltid stänga locket på väskan när jag packar framöver.

Fick en kanyl i armen under kvällen, sen så somnade jag.
Gubben som jag delade rum med visade sig kunna snarka värre än Tokf-n. Tokf-n kan jag ju knuffa på så att han vänder sig, men så kan jag ju inte göra med en helt okänd. Så det vart att ta en sömntablett istället. Sen var det ju väckning med provtagning, ingen frukost. Det var ju fasta inför röntgen som gällde, men mina tabletter kunde jag ta, plus några extra.
Hade ju snackat med läkaren om att jag ville ha lite tyngre lugnande än det vanliga, eller att de fick söva mig. Sen kom de från narkosen och berättade att de inte hade fått besked om att jag ville eventuellt sövas så det fanns inget förberet. Men jag sa det att om ni bara har lite tyngre lugnande så ska det nog funka. Och de hade de ju.
Så jag fick först en vanlig tablett med Stetsolid, och sedan skulle jag få påfyllning med flytande Stetsolid i dropp, och det funkade hur bra som helst.
Kände knappt när de satte lokalbedövningen där de skulle sticka in sonden via ljumsken.

Läkaren som jag pratade med kvällen innan, hade ju berättat och svarat på alla mina frågor. Bland annat om det där med eventuell ballongvidgning, och han berättade precis hur det hela funkade. Och om det skulle visa sig vara flera kärl som eventuellt skulle visa sig, behöva att vidgas, så kunde det ju eventuellt bli tal om ett operativt ingrepp istället men en sån där ByPass. Hick hack huck sa jag, vi får la se vad det visar sig under undersökningen imorgon.

Så de visade hur slangen med sonden i såg ut, för jag ville veta, sen satte de igång, och jag kände inte ett smack. Det fanns en skärm som jag kunde titta på om jag ville, men ville jag inte. Efter 20 minuter var det klart och han läkaren sa: "Det såg hur fint ut som helst. Inga problem med kranskärlen som vi kunde se på något ställe."
Hade jag inte vart så trött och låg på britsen hade jag kramat honom spontant. TACK !!!
Sen så får man ju inte röra sig på några timmar, så de drog över mig till min säng och....sen måste jag ha somnat helt.
För jag har inget minne alls av att de kommit och hämtat mig och kört upp mig till avdelningen igen.
Det var spänningen som släppte och allt lugnande slog till med full kraft så det var tack och gonatt. Vaknade först 3 timmar senare. Lagom till lunchen.
Det ömmar lite i ljumsken så här efteråt, jag får inte gå i trappor eller i brantare backar och inte bära tungt.
Men det känns bara så skönt att det inte visade sig vara något och att det gick över förväntan Är bara så himla glad över det.