I måndags fick jag svar på mina första prover, efter det att jag slutat med min Hepatit C-behandlings mediciner. Första provomgången tas en månad efter det att man tagit de sista tabletterna och sprutorna. Sen så tar det en ca 2 veckor innan man får provsvaret. Läkaren ringde i måndags eftermiddag, precis då jag höll på att somna. Hade ju haft dialys under förmiddagen, så då blir det några timmar att vila på eftermiddagen också. Så först vart jag irriterad över att telefonen ringde, sen kom jag till sans nog att inse varför den eventuellt ringde också. "Fan höll ju precis på att somna och varför la jag mobiltelefonen ute i hallen för ??"
Lyckades att hitta rätt knapp också på nallefånen så att jag kunde svara. Som sagt, vissa kroppsfunktioner befann sig fortfarande i stadiet "Mmmm va skönt det ska bli att vila en stund på soffan."
Så när lilla fabbro vitrock säger att provsvaren var negativa, både angående eventuella spår av viruset, och likaså leverproverna, snurrade det mest i skallen på mig. "Negativa ??"
Innan kopplingarna föll på plats inne på hjärnkontoret, att i medicinska termer så betyder ju faktiskt "negativa provsvar" att det är positivt !!!! Provsvaren var bra. inga spår av viruset i blodet, leverproverna var bra, inget förhöjt värde av någe slag !!
Yes !! Gissa en som vart klarvaken på en tusendels sekund !!
Så nu är det bara att vänta på att de ska ta 6 månadersproverna, men det känns bra. Just nu, bara så himla bra !!
Imorgon ska jag göra ultraljud och EKG på hjärtat. Detta är för transplantationsutredningen. Tänkte stanna till i Täby C på vägen hem.
Blodvärdet är på väg uppåt, senast låg det på 105. Sakta men säkert så håller det på att bli rätsida på den här havererade skutan ju !!
Solen har strålat idag från en klarblå himmel, men det var snorkallt i vinden. Ren nordan ju. Försökte att gå ut en stund igår eftermiddag då solen ju hade börjat komma fram ordentligt, men det gack inte alls det. Hade tänkt att jag skulle rensat lite i rabatterna här hemma, men det blåste på tok för snålkallt ute ju.
Var ute en kvart innan jag gav upp och insåg att jag troligtvis skulle bli totalt genomfrusen om jag fortsatte. Man är ju liksom lite stillastående då man står och krafsar med lilla handkrattan för att bli av med allt det nervissnade av förra sommarens perenna blommning.
Så jag gav upp och gick snabbt in igen. Harr Oliver hade då precis bestämt sig för att han också skulle gå ut, efter att ha setat i köksdörrens öppning i den kvarten som jag var ute "Ska jag gå ut eller ska jag inte gå ut ??" Sen hade han protestjamningssolo
i en halvtimme efter det jag stängde dörren för han istället då jag kom in. Han ska ju ha dörren öppen då han är ute, vill inte vara ute ensam utan att ha öppen reträttväg in, om det skulle komma någe otäckt ju. Som t.ex en rullande barnvagn, nån gåendes som drar en liten handtrilla efter sig osv osv. Och det var ju inte varmt ute direkt, och tunn som en speta som han är så förkyler han sig väldans lätt. Så han fick helt enkelt bli inne med mig. De säger ju att hon som vann svenska schlagergnagern kan ta ton, då har de inte hört en beklagandes Oliver !!!
Miiiiaaaaooooouuuuuuaaaaaaiiiiiiooooouuuuu...
Likaså idag då jag kom hem efter dialysen, solen sken strålandes ute, så efter några tuggor med mat så "Jag vill uuuuuuuut !!"
Så ut fick han gå, och upptäckte snabbt att den kattmynta som jag planterat i lådorna vid vår träbänk på uteplatsen, börjat att titta fram lite smått. Han körde ner hela nosen i en av dem, såg ut som nån slags korsning mellan mullvad och katt, och var helt nerjordad runt lilla nosen då han väl tittade upp igen.
Sen satt han en stund i solen, på bänken, med nosen rakt upp mot zenit.