Ibland tror jag att det inte bara är en ny njure som jag behöver, utan en extrem total body-maceover. Jupps, en helt ny lekamen från halsen och nedåt, huvudet är väl det som funkar bäst av allt. Än så länge har det inte totalhavererat i alla fall.
Som igår, då jag hade en sån där verkligt suuuupermåndag. Ja det var inte bara en svart dag på världsekonomiska börsen alltså, utan även för mig.
Kroppen havererade totalt under dialysen, såpass totalt att jag för en kort stund vart helt och totalt beroende av andras insatser. Sånt mår jag väldigt dåligt av, blir helt enkelt skitförbannad på egna kroppen samt livrädd för att känna sig så utelämnad. De fick avsluta dialysen en halvtimme tidigare, och det var ingen idé ens att jag skulle ställa mig på vågen, "Den väger inte hur lite som helst !!"
Tur att sköterskorna på dialysen har en sjukt bra humor.
Var lika darrig som ett fladdrande asplöv då jag kom hem så pappa fick hjälpa mig in, annars vete tusan vart jag hade hamnat nånstanns ju.
Hann knappt få av mig ytterjackan i min snurrighet, innan jag totaldäckade i sängen och somnade. Eller...hmm...gick in i total medvetslöshet alltså. Vaknade till en stund då Tokf-n kom hem, sen var det nästa vända in i drömmarnas värld.
Vaknade strax före midnatt igen, hittade Tokf-n halvt igenknosad i soffan, och tyckte att det var nog bättre att han sov i sängen.
Idag känns det bara så mycket bättre, fast orken lyser med sin frånvaro.
Det är vid sådana dagar som igår, som man önskar att helkroppstransplantationer kunde ha funnits. Så man kunde ta sitt huvud och sätta fast det på en fullt normalt fungerande kropp.
Ta sin gamla totalhavererade lekamen och åka till återvinningsstationen med. Inte för att det finns så mycket att återanvända i den, men den kan alltid användas i avskräckande exempel.
Det är så mitt liv funkar, det blir vissa avbrott så att säga, då man går ner på sparlåga, sen kommer det perioder då allt fungerar någorlunda normalt, och de tillfällen då allt totalhavererar och man tittar inom sig in i ett stort svart oändligt hål. Då jag tittar in i det mentala svarta hålet så öppnar jag nödluckan inom mig och tar fram en liten men stark ficklampa.
Jag trodde alltid att det fanns monster nedanför trappan hemma och att de kröp in under min säng på natten. Monster skrämmer man bort med en ficklampa.
Sen lyser jag in i det mentalt oändligt svarta hålet för att skrämma bort de monster som finns därinne. Mörkret blir ljus igen, och det svarta hålet blir ett suddigt minne.
Sen kommer ilskan knallandes hand i hand med kroppens egna lilla reparationstekniker, "Ursäkta men kan vi få låna den där ficklampan, vi har lite att fixa med förstår du."

Mina rödciklider har lekt igen, grävt upp en hel planta då de gjorde gropen för sina ägg. Nu är det en fladdrande liten grå klump i gropen, och 2 st galna rödciklider som jagar allt som kommer för nära. Detta inkluderar den numera flytande växten. Mina blåciklider, som går i samma kar hade brottningsmatch häromdagen, så det lät som en hel demoleringsskvadron som höll på. Mun mot mun, vilt viftande med kropparna och nåde det som kom i vägen. Vare sig det var någon annan fisk eller inredning. Krasch bang bonk, rakt opp i täckglaset ba, smack där fick sig framrutan en rejäl kyss.
Mina Rosentetror som jag köpte på auktionen stormtrivs med de som jag redan hade så nu är det ett riktigt stort stim som far omkring som små rosenröda torpeder.

Imorgon ska pappa ta upp båten, så jag får ta mig hem på egen hand efter dialysen. Har jag inte skrivit här på över en vecka så vet ni att jag förvirrade mig åt fel håll !!