Idag flyttrensar jag skrivbordet och sorterar saker - det är för varmt att göra något tyngre

Hittar en massa häftiga saker, sorgliga saker - och roliga! Den här historien t ex, som jag klippte ut som tonåring och skrattade så jag grät:

Den unga nygifta skulle från radion skriva av ett recept men eftersom hon inte var kunnig i att sköta radion fick hon in två stationer på en gång. Den ena hade recept på mat och den andra husmorsgymnastik. Hennes matrecept fick följande utseende:

Höfterna fäst, ta en kopp vetemjöl på axeln. På tå häv och knäna böj samt vispa i denna ställning i en halv tesked gräddmjölk tills ni känner er svag i knäna. Detta upprepas sex gånger. Andas därefter in en matsked bakpulver och ni känner att det spänner i lungorna.

Stå bredbent och pressa två hårdkokta ägg genom munnen. Andas sakta ut och lägg smeten i handen.

Ta en stekpanna, vrid kroppen något åt vänster tills ni står mitt för satsbrädan. Lägg i en klick smör och ta sats. Låt plinten brynas i pannan och böj er bakåt så långt som möjligt. Finhacka elva mandlar medan ni gungar på ordentligt. Detta upprepas i omvänd ordning. Giv akt.

Lägg er raklång på golvet och rulla en äggula tills den kommer i kokning. Lyft pannan av elden efter tio minuter och släpp den mot tårna så att ni slappnar av ordentligt. Sätt högra handen på skärbrädan, ta en köttyxa och slå till ordentligt över knogarna. Om ni kan - gör detsamma med höfterna. Sätt er själv på spisen och puttra i fem minuter. Andas lugnt och försiktigt. När ni känner er färdig, samla ihop resterna och ställ er i duschen. Om ni har gjort allt riktigt har ni all anledning att känna er nöjd med tillvaron.

Och en dikt jag skrev någon gång när sonen antingen låg i magen eller var alldeles ny, och vi bodde i knarrigt trähus i Norrland:

Som ett eko efter
bara mina steg
knarrar huset
blåser vinden
skuggorna och jag är
ensamma i huset i natt.

Och den här som jag skrev när jag var - tolv?
Rastlös vankar
Mage kryper
vaga tankar
oviss oro.

Man var klok när man var liten!

Hittar oxå en massa glada bilder på sonen när han var liten. Jag tror jag ska sätta ihop en glad-affisch åt honom som påminnelse hur det är att vara glad! Visade honom några i förbifarten, från alla våra resor, och man såg att han tittade noga "vad fint det var där..." och han mindes, han med. Sist jag såg sonen skratta rakt ur hjärtat var när han mötte mig på gatan oförhappandes, och jag hade mina öron på mig och det var ju typ ett par månader sedan...! Det är ansträngande att vara tonåring, oxå. Alla tankar och känslor tynger. Tur för honom att jag minns precis hur det var.