Igår gick jag ut med filt och bok bakom huset, där vi har en stor gräsmatta. Satte mig ner under en björk och mös - tills det kom en hel klass från skolan bredvid och skulle ha gympa just där jag satt undrar hur läraren tänkte, på en offentlig plats...

Men inget ont utan gott, jag vandrade vidare och hittade en helt vindstilla, solig, ensam plats med fågelkvitter och insekter och syrener i mängd. Så där satt jag på min filt, iofs på en bit asfalt men det var grönt och ensamt! Sällsynt att hitta en sån "spot" i innerstan... en massa gråsuggor, små röda spindlar och fjärilar delade min plats.

Idag gick jag tillbaka dit ett par timmar, och flyttade mig sedan till min ursprungliga plats under björken från igår. Tio meter därifrån satt ett gäng med sonens kompisar och jag frågade snällt om de tog illa vid sig att jag satt så nära? Nä då svarade de! Och de verkade glömma bort att jag satt där (eller så kände de att de kunde säga vad de ville inför mig) Hur som helst började de prata med varann och i mobil om diverse mindre lämpliga saker. Till min glädje reste sig sonens bästa kompis och sa att: nä, jag vill inte vara med, jag sticker hem.

Sen satt jag i klassisk meditationspose och bara lyssnade på alla ljud, och vinden, och dofterna... denna tid är ljuvlig. Och det är roligt att folk nu förtiden inte tycker man är konstig för att man sitter i samma ställning en timme och bara blundar

Semestern har sipprat in och coolat ner mitt liv och lyckan inför bytet gör mig - ja - kär - i livet!

Alla firrar, växter o katter mår bra (för att nu hålla mig inom zoopetämnet).