... eftersom jag haft ett 30-årigt liv med djur, föll det sig naturligt att fostra sonen likadant. (ja, jag är alltså inte 30 NU, men när sonen kom...)

Om barnet trillar, så ska man inte bli rädd och bekräfta det farliga. Man uppför sig som om inget har hänt. Barnet blir rädd, men JAG ska inte bli rädd. Gäller allt - möten med hundar, båtutflykter, höga ljud...

Så, Lillskiten som aldrig upplevt nyår i Stockholm, fick ett litet frispel. Hon rusade fram till mig och stirrade mig i ansiktet, och jag tittade lugnt tillbaka "... och?" Ingen tröst, jag bara struntade i att reagera. Så hon coolade ner sig, eftersom flockledaren inte visar oro, finns inget att oroa sig för.

Jag har grymt ont i mitt knä, och skorpan sitter så illa till att den bryts upp när jag rör mig.

Sonen hade flickvännen här över natten, och de är så söta så jag måste bita mig i tummen för att inte säga nåt dumt. Minns ni hur det var att vara 15 och kär?!

Ute singlar ensamma flingor och en och annan eftersläntrare till fyrverkeri. Gott Nytt på er alla!