I dagens åska och regn gick några flickebarn och sjöng "Du gamla du fria..." under ett paraply på gården. Jag fick en sån där aha-känsla - vädret - vårt nordiska väder, och glädjen av att HA ett väder. Och att vackra barn sjunger och är glada i regnet

Vilket kopplar mig vidare till Monica Törnell, ett underbar röst som inte är så uppmärksammad. När jag satt i en källare för typ 30 år sedan och hörde henne sjunga "Ty rosorna de glöda, i dödens högkvarter - det gör det samma, vart du stupar, kavaljer" fick jag en sådan aha-upplevelse. Jag skulle behöva citera hela den sången för att visa min känsla... den är underbar och finns alltid med mig.

Samma känsla av skönhet och under får jag när jag tittar på mina vattenlevande kreatur. Just nu de små Goldenkillisynglingarna som bor i en plastlåda på mitt skrivbord. Den största är kanke 1 cm nu, och full av attityd. Hur kan man INTE bli charmerad av den där breda munnen Denna lilla lilla fisk, så färdig redan för ett liv, kommen ur en torftig (torvig) tillvaro, lever på så snåla villkor i så små vatten - jag kommer bli killifantast efter detta...

Louis Armstrong "What a wonderful world" är en annan skönhetsupplevelse jag har med mig och som spelas upp i mitt huvud med jämna mellanrum, som en hymn till livet.

Jag älskar väder. Gillar åska, snö, olikheter. Blir irriterad av värme och stillestånd. Sol är ok om det följs av lite vind.

Jag älskar även alla dessa knasiga människor omkring mig, i bussköerna, på trottoarerna - överallt. Istället för att bli arg blir jag förundrad över alla dessa våra olikheter (och likheter). Full i fnitter över den sura gubben som inte kommer fram som han vill. Full av kärlek till den lilla bebisens mamma, som är nybörjare och blir helt desperat för att hennes lilla ättelägg ställer till oväsen på bussen. Och när grannens barn lyser upp med ett HEJ när de ser mig. Och rullstolsbundna underbara mannen i porten bredvid vinkar varje morgon på min väg till jobbet.

Och grannmannen som sakta sakta tynar bort, men envist tar sin rullator till spelbutiken två gånger om dagen och inte vill ha hjälp, varken upp eller ner från bussen. Jag vill bara krama om honom och gråta. Men jag ler stort och berömmer honom för hans spelvinster. Och han strålar tillbaka till svar. Han vill vara fri och oberoende, och jag ska inte tvinga på honom ett medlidande han inte vill ha.

Här i området har jag ett helt gäng starka, okuvliga men sjuka pensionärer - just de människor som byggde den trygghet vi har (hade...) idag. De lever på noll och ingenting, och de är skarpa i både tunga och hjärna. Det svider i min själ att de blir belönade så, dessa kämpar som byggt upp vår välfärd.