Historien upprepar sig: hittade om igen en klump av snäckor o räkor i humleburken, och när jag petade isär dem - en död vuxen humla. Av de fem kvarvarande vuxna bar ingen på rom, så återigen var det troligen den rombärande honan som gått hädan. Jag blir så himla frustrerad...
Hade ett intressant snack med Janne W om vildfångade och 1:a generationens fertilitet. Enligt honom är det vanligt att vildfångade kan ge kullar enklare än 1:a generationen "hemmafödda". Att det tar ett tag innan djuret anpassar sig efter vatten o dyl, och kan ge den anpassningen vidare till sin avkomma. Det låter logiskt, och borde rimligen gälla alla vattenberoende djur. Om mina humlor är 1:a generationen födda i fångenskap, kan det förklara deras svårigheter med att överleva. CR och körsbär är ju odlade längre, så vitt jag vet.
Så summan av humlorna idag är fem vuxna och fem ungdomar.
På taket mittemot är det kråk-ting. Jag blir lika nyfiken varje gång jag ser detta fenomen - hur kråkor och kajor blandar sig med varann i enorma flockar, och uppenbarligen har ett utbyte av något slag. Vad gör de? Varför?
Jag såg något spännande för många år sen. Sent en natt när det var mörkt så hörde jag att ett skatpar med små ungar i ett bo förde ett himla oväsen. Jag kollade och såg att en katt var på väg klättrande mot till boet. Efter en kort stund kom två stora kråkor flygande i mörkret och hjälpte skatparet att jaga bort katten.
Rätt fantastiskt att dom kunde flyga i mörkret så där.