Efter en iskall natt ombord kom så äntligen räddningen vid 07.00-tiden på morgonen den 20 mars! Hulda övergavs och hela besättningen bärgades i säkerhet.

Ett bärgningskontrakt gjordes upp mellan rederiet och Svitzers bärgningsbolag, där ersättningen utgjorde 50 % av det bärgade godset.
Först den 12 april lyckades man få loss henne… efter att ha kastat 120 ton av lasten överbord. Skonerten fördes in till Rönne (Bornholm) och värderades i skadat skick till 12.000 kronor. Bärgarlönen för fartyget var 6.000 kronor…
Hon hade fått en del bottenskador och var läck, men reparerades och fortsatte sin seglation.

Trots haveriet 1915 gav Hulda ett överskott till sina delägare om 53.000 kronor under seglationsåren 1913-1918.


Andra livet…
Under åren 1919-1920 gjorde Hulda fem Englandsresor. Utlasten bestod av trä och på hemvägen fraktade hon kol, förutom en gång när lasten bestod av salt. Skonerten – som var en stadig dam - kunde även bära gott om last på däck.
Nordsjön är dock ofta problemfylld för små hårt lastade fartyg… hur styva de än är.

Under en av dessa resor fick Hulda ett roderhaveri i hårt väder… en skada som man omöjligt kunde åtgärda ombord. Hon låg och höll till vinden med ett bottenrevat storsegel och en stagfock i 6 dygn… innan en ångtrålare från Grimsby äntligen observerade hennes nödsignaler och kom till undsättning. Efter flera misslyckade försök, lyckades man till slut koppla ihop en wier från trålaren med en del av Huldas ankarkättingen.

Första dygnet gjorde den bistra väderleken det omöjligt att påbörja bogseringen, utan trålaren höll endast styrfart mot vind och sjö… men så snart vädret gjorde det möjligt drogs haveristen in till Hull (England) för repration.

Våren 1928 försågs Hulda med en 85 hkr Avancemotor till en kostnad av 17.500 kronor, och kunde sätta titeln M/S (= motorseglare) framför namnet.

I samband med att Anders Petter Horndahl överlämnade huvudreda sysslan våren 1933 till sjökapten Axel Lewold i Viken, gjordes ett delbokslut som visade en skuldsättning på 19.200 kronor, samt balanserade seglationsförluster om 1.350 kronor.
Ett bokslut från mitten av maj 1933 visade att skulderna vuxit…

M/S Hulda hade vid den tiden inte mindre än fjorton ägare, med olika stor del i henne. Redaren själv – A.P Horndahl – hade majoriteten med 38/116 (= ca en tredjedel), därefter kom Kapten N.P Svensson i Lerberget med 17/116.
(de övriga var Kapten A.B.O Vikstens sterbhus, Skeppsmäklare H. Bengtsson och Fr. Anna Espelund i Helsingborg, Kapten Aug. Ekensteen och Fr. Katarina Andersson i Viken, Herr Johannes Jönsson och Handlare Eric Bothén i Höganäs, Herr O.P Olsson i Lerberget och Fr. Johanna Hammarlund, Herr J. Malmberg, Herr L. Andersson med för mig okänd adress).

Den 3 juli 1933 sålde de fartyget till skeppare N.H. Svensson från Lerberget, som kände M/S Hulda väl… han hade ju fört befäl ombord i åtta år, och före honom hade hans far gjort det. 20.000 kronor gick affären på, vilket innebar att han övertog skulder för 16.598 kronor och erlade en kontantbetalning på 3.402 kronor. Återstående skulder fick det tidigare partrederiet ta...

N.H Svensson blev sedan huvudredare för M/S Hulda i september 1934, med hennes hemort var fortfarande Viken. Bokslutet över 1933 och 1934 års seglation uppvisade fortsatta driftsförluster och de följande åren visade samma negativa trend.


Tredje livet… och fjärde!
I januari månad 1935 såldes M/S Hulda till Gustav Andersson i Skärhamn för 33.000 kronor… och han sålde henne vidare redan den 7 mars samma år.

Den nya ägaren var skepparen Otto William Svensson i Djupekås, (min morfar, som försvann åtta år senare med galeasen Cathrine) som även förde befäl på skonerten.

24 september 1938 fick hon en ny befälhavare... K.J Wiktorsson, Mjällby.
Varför O-W Svensson lämnade över befälet vet jag inte… planerade han att skaffa ett fartyg till, eller var det av familjeskäl? Hemma i huset fanns ju två små döttrar under fem år och en höggravid hustru…
Var han hemma när första sonen föddes en vecka senare, eller var han redan ute på den ödesdigra Finlandsresan?

M/S Hulda hade fått en frakt mellan Pernåviken och Köpenhamn med virke. I vilken ände de lastade låter jag vara osagt, men den 10 oktober befann de sig 70 distansminuter sydväst om Bengtskär, vid mynningen av Finska viken. M/S Hulda var svårt läck… så illa att hon endast flöt tack vare sin last av trä. Hon var utom all räddning när besättningen övergav henne och gick i livbåten… för att försöka överleva själva.

De tog sig iland på Bengtskär 27 timmar senare - säkert blåfrusna och tilltufsade både fysiskt och psykiskt - efter att ha drivit runt i en liten livbåt.

M/S Hulda? Vad hände med henne? Ja, tro det eller ej… men hon drev senare i land vid ön Vilsandi i Estland. Där blev hon liggande över vintern, och först i mars året därpå besiktas hon.
Domen blev hård… hon kondemneras, dvs, blev utdömd. Men på ön Vilsandi fick hon ju inte ligga för evigt, så vraket efter tremastaren bärgades och bogserades till Finland, där hon sjönk som en sten... och på sätt och vis slutar M/S Huldas liv där, djupt ner i det kalla finska vattnet...


Femte livet…
… men där kunde hon heller inte ligga, så man plockade upp henne igen och förde henne till Furusund. Där såldes vraket av Försäkringsbolaget till Skeppsredare Sven Magnus Nilsson, Påskallavik, som lät Saltviks Varv vid Smålands ostkust reparera henne. En ny motor på 120 hkr sattes in… och Hulda återuppstod som M/S Astrea.
[ATTACH]34287[/ATTACH]
"M/S Astrea..."

Men oturen fortsatte grina fartyget i ansiktet. Redan den 26 december samma år råkade hon illa ut under en resa mellan Gävle – Visby. En överhettad kamin antände inredningen, och det tog inte lång stund förrän elden har spridit sig till lasten… som bestod av hö!


Fortsättning följer ...