Lilla Damen fick post idag…
... såg rätt komiskt ut faktiskt .
Förr fick man ju brev med titeln Fröken, Fru eller Herr (Ja, inte jag, förståss!) före namnet, men här stod det Lilla Damen.
Här var det dock inte tänkt som titel, utan brevet var till Lilla Damen från veterinären. Dags för den årliga sprutan…

Lilla Damen var en hittekatt...
Bruntigrerad, med vita tecken…
En dag för femton år sedan (i oktober 1993) var hon i vägen – bokstavligt talat - när jag kom med bilen.
Mitt på vägen satt det lilla livet, och snurrade runt, runt på samma ställe… totalt förvirrad .
Parkerade och gick tillbaka, och hoppades att ingen annan bil skulle hinna fram före mig ...

Hon for ner i diket när jag kom närmre, vilt fräsande. När jag böjde mig för att ta henne, slängde hon sig på rygg och spottade… och ur ögon lyste skräcken och HATET.
Hon var kanske 7-8 veckor gammal, men född fri och uppenbarligen uppfostrad till att tycka illa om människor.
Sunda förnuftet sa att den ungen tar man inte i ostraffat… så jag slängde jackan över henne.

Lilla Damen var född fri...
Bar det spottande fräsande paketet hemåt, samtidigt som jag försökt akta fingrarna, för hon högg vilt omkring sig… gjorde faktiskt riktigt ont, trots tygjackan !
Väl hemma la jag jackan med dess innehåll på golvet i det nästan tomma köket - bara soffan var kvar - för jag höll på att flytta (till nuvarande adressen)…
Mina dåvarande katter Mis, Katty och Ronja blev förstås nyfikna på byltet, men ryggade med pälsen på ända när det muttrade och fräste vid minsta beröring…

Lilla Damen och systersonen...
Ungen låg under jackan i flera dagar, men jag hörde allt att hon tassade omkring när det var mörkt i huset.
Kära Syster – som hjälpte till med flytten - kunde förståss inte låta bli att leta upp ungen i jacka, och jag kan fortfarande se i mitt inre hur den treårige systersonen – som INTE fick hålla det lilla livet - ilsket sliter upp jackan från golvet och skakar den… i hopp om att det ska trilla ut en livs levande liten pälsboll till honom också. Det gjorde det ju förståss inte, och han slängde besviket jackan ifrån sig …

Lilla Damen och kylskåpet...
Den lilla damen levde till att börja med ett undanskymt liv under min säng dagtid… det var bara ljudet av kylskåpsdörren som kunde locka ut henne i det nästan tomma köket.
Kylskåpsdörr = köttbullar!
”Vägen till mannens hjärta går genom magen”, brukar man skämtsamt säga ibland, men faktum är att det ordspråket är en sanning när det gäller katter också!
Och hon åt köttbullar, kattmatt… ja, hon åt allt och även sådant som en katt inte ska äta, som pepperoni och gummisnoddar.
Krukväxter kunde jag glömma, de kapade hon i krukhöjd på två sekunder .

Lilla Damen och MÄNNISKOR...
Tam blev hon mot mig, en riktig pussgurka som försökte krypa in i mina öron… men så fort det ringde på dörren var vildkatten där igen, och hon försvann blixtsnabbt in i lönnfacket bakom akvariumen, och kom inte fram förrän här varit tyst och garanterat besöksfritt i minst en halvtimme.

Lilla Damen och veterinären...
Att ta Lilla Damen till veterinären var i början lätt, bara att hiva in något ätbart i buren och hon rusade in ! Att luckan stängdes bakom svansen var förståss inte lika kul…

Hon kastrerades… och fortsatte äta köttbullar, vilka satte sig som bomull runt midjan .
En midja som snart var ett minne blott, men det verkade inte bekymra henne… och hennes namn ändrades lite elakt till Damsugen, pga hennes ständiga jakt på något ätbart!
Kattluckan i altandörren blev för liten, hon kunde inte skutta in genom den längre… utan fick gunga och dra sig igenom, vilket väl var en bidragande orsak till att luckan en dag låg i köket med avbrutna gångjärn!
Hur STOR hon var, vet jag inte riktigt… för det gick inte att lyfta henne ostraffat .
Vid minsta försök att ens hålla fast henne kom alla taggarna fram och ögonen blev klotrunda och skräckslagna… men jag brukade säga att hon var två katter i samma skinn.

Och livet rullade - med gungade magar - på utan några sjukdommar i 14 år…

Sommaren 2007...
... hände något , hennes aptit blev sämre… tillslut slutade hon nästan äta.
Ringde veterinären, och fick en tid… men lyckades inte få in henne i transportburen .
Ny tid och nytt försök att fånga henne med hjälp av Väninnan.
Rena kalabaliken !
Till sist for hon ut på altanen - och på det begränsade utrymmet och utan möjlighet att fly därifrån - lyckades vi få in henne i buren.
Veterinären konstaterade direkt att hon hade ”något” i magen, vilket var en mycket dålig diagnos.

Två alternativ… antingen avlivning eller operation.
Han tyckte att alternativ ett vore det bästa, men visst… OM diverse blodprover, njurvärden mm var bra så kunde han visst öppna henne…
Provsvaren var UA, så det blev operation, på ett villkor… ATT han fick lov att låta henne somna direkt OM det såg för illa ut, vilket jag gick med på.

Tiden i väntrummet var låååång… innan han kom ut och meddelade att det helt klart var värt att ge henne en chans!
Tumören satt i mjälten och både ock avlägsnades. Han hade aldrig sett mjälttumörer på katt tidigare, men hundar kunde leva flera år utan mjälte…

Det gick inte...
... hundar kanske kan leva flera år utan mjälte, men inte Lilla Damen.
Vid den här tiden för ett år sedan trodde jag att det skulle gå, men mellan jul och nyår slutade hon äta igen... och i början av januari stod det klart för mig att det bara fanns ett alternativ ...

Några veckor senare blev jag medlem på ZooPet, och vad mitt namn skulle vara var självklart !