Portugiserna skulle förståss på fotboll... lyckostarna. Upplyste Väninnan om att jag hellre ville se Zlatan o co, istället för Härenstam iförd klänning. Det hade hon inte det minsta förståelse för, för vad man än kan säga om henne, så sportintresserad är hon inte!
Å indianen var hon bombsäker på att hon träffat tidigare, tom varit på hans bröllop ... okey då, jag sa inte emot.

På trottoaren skyndade människor förbi med det långa benet före, och samtidigt kändes det som vi gick mot strömmen .
Infödningarna gav sig inte tid att vänta på grön gubbe, utan pilade till min stora förskräckelse över gatan, trots att det var rött . Men innan vår lilla rundtur var slut, var jag inne i samma tempo och knallade mot rött ... för jag upptäckte ganska snart att trafiklysena höll ett relativt lungt tempo, när tom. jag hann över utan att de slog om (annat är det i Aten, där det är skottpengar på gående, man hinner knappt ner från trottoaren innan det slår om och trafiken kommer rusande igen).
Efter att passerat NK vände vi "hemåt" igen, för då var vi rätt säkra på att hitta till China teatern senare... för Stockholm i all ära, men det var inte jättekul väder !

Upp och ner, ner och upp...
Ja, det är INTE Astrid Lindgrens visa jag tänker på, utan trappan upp eller ner till Klara Bergsgatan. Min kondis - eller snarare min brist på kondis - gillar INTE trappor. Det gör förövrigt inte mina plåtknän heller, men det var bara att bita ihop o se glad ut, och knalla på utan att passera gå (ups, blev lite fel där. Det är ju i Monopolspelet man ska göra det). Tre gånger gick jag i den förbenade trappen... och jag som bara går i trappor om det brinner, typ !

Det våras för Hitler...
Tredje gången var på väg till teatern, med de nya skorna i en påse .
Vädret var bättre, och den lilla parken utanför Chinan och Berns påminde lite om gamla stan i Aten, med sin uteservering, musik och trafikbrus.
På med nya skorna och in på teatern (fast jag hade nog kommit in i sandalerna oxå, för det var så tjockt med folk att man knappast såg fötterna)...
En och annan kändis vimla oxå förbi, dock inte Zlatan (hade väl annart för sig, kan jag tro)...
Föreställningen var helt klart sevärd. Claes Månsson i militärhjälm, österrikiska kortbyxor med hängslen, som Hitler, var en syn för gudarna... han bröt sitt ena ben, han bröt sitt andra ben och innan kvällen var slut bröt han sitt tredje ben . Ack ja!

¤-¤-¤
Sensmoral: Att åka till Stockholm tur o retur lärde mig en hel del, förutom "hissnycklar" och kartläsnining då .
Det lät ju som ett helt omöjligt projekt för min kropp o hälsa, så jag fick delade upp det i småbitar, bara för att ha en chans att klara av det åtminstonne i skallen.

1. Ta sig till tåget. Klart!
2. Hitta hotellet. Klart! osv, osv...

Så här efteråt kan jag konstatera att jag orkar bra mycket mer än jag trodde , en skön känsla, kan jag meddela!

Enda menet efter allt travande på gator och trappor är lite ömma skenben... och det kan jag leva med (har redan börjat bearbeta Väninnan, jag vill se landslags fotboll, ju).