Jaha ja...
Sitter här p åkvällningen och känner mig trött, frustrerad och hm... hittar inte ordet riktigt? Asså, så här e det: I måndags skulle jag till jobbet, jag har massor av arbete att ta tag i men vad göra när det är inskolningsdags på dagis? Lennie är görsjuk? Jo, det är bara till att vara hemma och hjälpa lilla snurfelurfan tillrätta på sitt nya dagis. Igår insjuknade 9-åringen... Feber och hosta... Nu ikväll kom lillsnurfan ner med skållhet panna även hon, lessen och törstig... Jaha ja... då blev man vårdare då ja... Å jobbet finns kvar... Å nu med ännu större arbetsbörda... Järnspik och skit!! Menmen... Sånt är ju livet? Visst är det typiskt?

I alla fall så känner varken jag eller Snurfan att det nya dagiset ens går att jämföra med det gamla dagiset... Vi längtar tillbaka!!! Båda två!!! Men vi har knappt sagt något om det till varandra. Jag kan läsa henne så väl så jag ser ju att detta inte var riktigt vad hon hade tänkt sig. Från att ha slutat på en underbar avdelning med ett jättehärligt tjejkompisgäng och bara STORA barn så är vi nu på ett 1-5-dagis med massa småbarn och helt annan pedagogisk tanke än den vi är vana vid. De stora tjejerna verkar inte det minsta intresserade av min tjej och det gör lite ont i hjärtat... Detta sa hon till mig på vägen hem: "Mamma, jag har ju inga kompisar här. Jag saknar Susanna, Louise å Linnea å Irmelin å Alisa å Vanessa"... Å så kom tårarna... ÅHH, min lilla skrutta, vad elak jag känner mig för att vi har flyttat... Stora tjejen gick ju också på gamla dagiset så personalen och vi grinade floder förra veckan när vi tog adjö, vi har ju följts åt så länge...

Anyways... Kattbebisarna har växt ännu några gram sedan sist å nu är de så grymt goa och sköna att se på och gosa med. Jag skickar upp lite bilder så får ni se...

Å just det, fiskarna simmar som vanligt, inget nytt akvarium har ännu satts igång och det dröjer nog ett tag till...